Råneå möter Gammelstad

På Bokspaning

2012-02-10T14:03:00.011+01:00

De som inte vet hur det är att jobba på bibliotek, säger ofta med längtan i rösten "Åh, tänk så mysigt det måste vara att sitta och läsa böcker hela dagarna!". Då suckar man bara lite trött, för att läsa på arbetstid, det tillhör ovanligheterna, men det är en annan historia. Det här inlägget ska istället handla om de som läser massvis så att vi andra (när vi har tid) kan komma och lyssna på dem och få ett slags stötdos av litteratur. I går var det en sådan dag då jag hade tid att gå och lyssna på Stefan och Jannes Bokspaning. Klockan 13:00 var det så dags att bänka sig på Vingen, högst upp i Stadsbiblioteket. Ämnet var Strindbergs författarskap och detta var del 1 av 2 (del 2 är torsdag den 16 februari, samma tid och plats). En av höjdpunkterna igår var Jannes högläsning av "Ett halvt ark papper" Ståpälsvarning!!!

Min första kontakt med Strindberg var i familjens eget bibliotek i huset där jag levde som barn. Min far hade specialtillverkat bokhyllorna som stäckte sig ända upp till taket (och det var högt i tak) och de väggar som inte var dolda bakom bokhyllor, var tapetserade med textiltapet. Det var ett spännande rum. Pappa hade Strindbergs samtliga verk i helfranskt band och jag minns att jag tyckte de väldigt fina, men jag förstod inte så mycket av det som stod i dem.

Läsa Strindberg ordentligt gjorde jag inte föränn i gymnasiet, då jag som misantropisk svartrockare greppade "Inferno" och kände att HÄR fanns en man som tänkte och kände som jag. Senare blev det att läsa Hemsöborna" med sin klassiska inledning "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." När jag tänker efter har jag nästan bara läst Strindberg under någon form av tvång, i utbildningssammanhang. Han tillhör ju de som man "ska" ha läst, speciellt när man jobbar på bibliotek. Men vill man inte dyka ner i romanerna på en gång, så kan man med fördel läsa "God dag, mitt barn" av Björn Meidal som handlar om August, Harriet och deras dotter Anne-Marie eller "Jag är en djefla man som kan göra många konster" utgiven av En bok för alla. Det kan bli en slags mjukstart, även om jag misstänker att August inte var någon vän av mjukstarter. /Ulrika i Gammelstad

Straffrundor och ärevarv

2012-02-09T07:47:00.004+01:00

Två vänner. Två konstnärer. Som skriver brev till varandra. Personliga och närvarande. Och som låter oss andra också ta del av dessa. Om katter, livet på landet, ensamhet, ångest och skapande. Om besatthet och resor till andra länder: Iran, Indien och Marocko... Om att desperat försöka hitta en livspartner, någon att leva med för evigt. Det handlar om Lars Lerin och Kerstin Högstrand, båda med rötter i Värmland. Den ena stannar i sin stuga och betraktar (Kerstin), den andra kastar sig ut i stora världen för att uppleva (Lars).

Deras andra brevväxlingsbok Straffrundor och ärevarv (2011) är en både vacker och fascinerande bok. De är i sina brev till varandra absolut uppriktiga utan att bli tråkiga. De har samma typ av galghumor. Och trots att de verkar så olika i hur de lever och lever ut sina liv, så är de på något sätt ändå överens om livets grundvillkor. Om vad som är viktigt och mindre viktigt. Att läsa boken är som att ta del av ett intressant pågående samtal, som är "på riktigt". Och dessutom får man samtidigt en dos av både personliga och professionella bilder, som spänner över akvarellmålningar av ödsliga landskap och hus i hela världen; till svartvita teckningar av flickor, fåglar och katter.

Ett exempel på det humoristiska tilltalet mitt i det allvarsamma, är denna formulering av Kerstin: "Lars, än lever vi samtidigt på jordklotet i universum och det ska vi ta vara på! Sedan blir det, som sagt, kompostdags." En tröstebok med mycket hudnära klokhet. Rekommenderas! Även deras första brevväxlingsbok, Tröstpriser och sidovinster (2006), är värd att läsas. /Lena

Mindre stammisar...

2012-02-07T14:24:00.005+01:00

...som vår föräldralediga medarbetares son, som just nu tar sina första stapplande steg, klagar inte heller över att bilderbokssnurran just nu står inklämd bredvid hyllan med böcker på andra språk. Huvudsaken är ju att man har något att hålla sig i... Och förhoppningsvis kan man hitta någon ny bra bok av Stina Wirsén! /Lena

Våra stammisar...

2012-02-07T14:20:00.004+01:00

...från 9:an sviker oss inte, även om det innebär att de just nu under ombyggnationen måste sitta inklämda vid ett bord bland bilderböckerna, och väldigt nära den temporära receptionen inne i biblioteket. Kul att ni fortfarande trivs med oss:-) /Lena

Ung i Råneå

2012-01-27T11:13:00.003+01:00

Råneå bibliotek utökar aktiviteten på webben! I måndags denna vecka var det premiär för bloggen Ung i Råneå. En virtuell mötesplats som riktar sig lite extra till alla barn och ungdomar. Min medarbetare Martina ansvarar för denna blogg, och för att förmedla tips om böcker och andra intressanta medier, men även för att berätta om vad som händer på vårt bibliotek. Vi finns också nu på twitter, så välkommen att följa och kommunicera med oss även i detta forum! Och kom ihåg, att om det just nu är lite trångt och stökigt på vårt fysiska bibliotek, p g a ombyggnation, så finns det alltid gott om plats i cyberspace:-) /Lena

Vi bygger om!

2012-01-26T15:49:00.003+01:00

Nu börjar det äntligen hända saker kring vår planerade ombyggnation på biblioteket och medborgarkontoret. På måndag den 30 januari drar arbetet igång! Väggar ska rivas, golv bytas ut och vi ska få en ny reception, bland annat. Jättekul! Vi har ambitionen att hålla igång vår gemensamma verksamhet så mycket som möjligt. Eventuellt kan det bli aktuellt att stänga enstaka dagar eller veckor, när det är som mest stökigt och bullrigt. Om allt går som planerat, så ska arbetet vara klart den 30 mars Vi hoppas att alla våra besökare har överseende! Idag har vi börjat så smått med att flytta undan en del möbler. Fortsättning följer! /Lena

Felicia försvann...

2012-01-20T07:56:00.007+01:00

...av Felicia Feldt (pseud.), kan man läsa och...

1. ...reflektera över sitt eget föräldraskap, om man har barn

2. ...fundera över sina egna relationer till sina föräldrar

3. ...bli arg över dåligt fungerande skyddsnät i samhället för utsatta barn

4. ...ställa sig frågan hur mycket civilkurage man själv har, när barn far illa

5. ...fundera på vad familjen, oavsett hur den är konstruerad gör med oss

6. ...följa med på en terapeutisk resa i en annan människas inre

7. ...ta ställning till innehållet i en bok som nästan ALLA verkar diskutera och prata om just nu

Min känsla efter avslutad läsning är - vemod. Jag tänker på hur det kan bli när försoning inte längre är en möjlighet. Kanske är vi alla offer för olika livsomständigheter, även Felicias mor Anna Wahlgren? Dock, man borde inte hävda att man är expert på barn, om det lilla minsta som berättas i Felicia Feldts skönlitterära bok med självbiografiska inslag är sant. Man borde nöja sig med att vara en människa bland människor, med den komplexitet och bräcklighet som de flesta av oss omfattar. Kanske visa lite ödmjukhet, mot sina barn. /Lena

När börjar det riktiga livet

2012-01-19T11:09:00.007+01:00

Fredrik Lindströms novellsamling är bedräglig. Den är lättläst, med ett behagligt språk där inte ett endaste ord känns överflödigt. Kanske inte så konstigt med tanke på Fredriks bakgrund som språk- och litteraturvetare. Novellerna berättar om fullständigt normala företeelser i den moderna människans vardag, men det finns en märklig underton som sprider en slags olust inom mig när jag läser. Det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skaver, men något är det. Som att ta på sig en ny tröja och efter en stund känna något vasst mot huden men hur man än letar, så ser man inget ovanligt i materialet. Bara titeln "När börjar det riktiga livet" andas obehag för mig. Som om ens liv bara var en del av en dokusåpa som skulle få en uppföljare (något sämre än den första säsongen), men ändå...

Det här är ingenting man läser för att få en god natts sömn, men den passar bra på bussresan, på caféet eller närhelst man känner för att bli omruskad på ett lite lagomt svenskt sätt. Sen kan man lägga den ifrån sig, skratta till och inte tänka mer på saken. Eller så tänker man till och börjar leva det riktiga livet som faktiskt är här och nu, vare sig man vill det eller inte. /Ulrika i Gammelstad

Fakirer

2012-01-17T15:09:00.004+01:00

En faktabok om fakirer? Nja, vill man veta hur man slukar svärd eller sprutar eld så får man inte så värst mycket hjälp av att läsa Bengt-Erik Engholms "Fakirer". Faktum är att man istället får veta att man ABSOLUT INTE ENS SKA PRÖVA att sticka nålar genom armen eller något annat fakir-aktigt. De som är fakirer idag har fått lära sig mycket av andra gamla erfarna fakirer och har dessutom läst en hel massa böcker om kroppen och hur den fungerar. Det är inte bara att börja äta krossat glas alltså...

Varför ska man då läsa "Fakirer"? Jo, för att det är en spännande, lite lagomt läskig bok. Och så får man faktiskt veta några himla smarta saker att kunna, vare sig man har tänkt bli fakir, bilmekaniker, frisör eller något helt annat. Till och med bibliotekarier kommer att ha nytta av att kunna de här sakerna. Vad är det då? Det får du veta i slutet av boken.../Ulrika

Ex Libris

2012-01-10T10:52:00.006+01:00

Har haft förmånen att vara ledig ett antal dagar efter nyår och en sådan skön ledighet det har varit! Få måsten, ett lugnare tempo och många gånger en spinnande (eller snarkande) katt i min närhet. I helgen var det så dags att sluta nattsudda och börja så smått att förbereda sig på arbetslivet igen. Vi mjukstartade, maken och jag, med att montera ihop ytterligare en bokhylla. Ett tydligt tecken på att man behöver mer utrymme, är när böcker blir intryckta lite kors och tvärs i hyllorna. När vi ändå var i farten föreslog jag att vi skulle börja slå ihop våra boksamlingar, för att få bättre överblick över vårt bestånd. Det börjar bli mer regel än undantag att vi blir stående med pannorna i djupa veck och frågar oss "Har vi inte den här?" när vi är på loppisar och antikvariat. Alltså behövs lite strukur, lite ordning och hoppades jag, lite gallring... Men när man lever med en samlare, är det inte så lätt... "Vet du hur svårt det är att få tag på denna bok numera?" sa min man och viftade med inte mindre än 3 exemplar av bröderna Sjöströms "Silverarken". Jag muttrade något om att vi kanske inte behövde ha ALLA tre i hylla samtidigt. Han i sin tur muttrade något som jag är glad att jag inte hörde...

Om man vill få en inblick i svårigheterna att slå ihop boksamlingar, så kan jag varmt rekommendera läsning av Anne Fadimans essäsamling "Exlibris". Den innehåller många trevliga reflektioner om läsning och böcker. Och trevligt var just precis vad min man och jag hade det bland högarna av böcker. Samtidigt förstår jag att det inte är det lättaste att leva med en person som vill ha skönlitteraturen uppdelade efter författarens efternamn och gärna efter genre också. Och hur ska vi sortera faktalitteraturen? Jag har ju SAB-systemet i huvudet men samtidigt måste det ju fungera rent praktiskt. Vi får se hur det blir. En process är satt igång. Men i hallen står en röd bokhylla som min gamle far snickrade åt sina föräldrar när han gick i skolan. Där har jag alla mina Terry Pratchett och mina seriealbum och där får de stå kvar. Inget SAB-system i världen kan ändra på den saken. /Ulrika i Gammelstad

Patti på skrivbordet

2011-12-29T16:38:00.004+01:00

Denna positiva överraskning väntade mig på mitt skrivbord, när jag idag återvände till jobbet efter några dagars ledighet. En låntagare som uppskattar den service som vi gett under året, har dagen innan varit förbi och lämnat en gåva. Och inte vilken gåva som helst, utan självaste Patti. Vad ska man säga?! TACK!! Jag har ett fantastiskt jobb, ganska ofta. Och vårt bibliotek har en härlig mångfald av besökare, som ger oss ständigt nya utmaningar med kluriga frågeställningar och oväntade litterära önskemål och samtal. Gott Nytt År önskar jag alla! /Lena

Brottsplats: Faithful Place

2011-12-28T18:29:00.005+01:00

Mörka familjehemligheter. Oupphörligt spännande. En stor dos Irland och Dublin. En riktigt välskriven historia med intressanta och psykologiskt trovärdiga personskildringar. En hel del invävd samhällskritik. Det är förståeligt att den senaste kriminalromanen Brottsplats: Faithful Place av Tana French blivit nominerad till Edgar Allan Poe Award 2011. När en bok dessutom väcker reslusten till liv i mig, t ex får mig att vilja återbesöka (om de nu finns kvar) en del av de musikpubar på små skumma bakgator i Dublins norra kvarter, som jag hittade till i min ungdom, då är det ofta ett tecken på att författaren lyckats fånga mig, i positiv bemärkelse. Läs boken du också - det är den värd! /Lena

När stormen har bedarrat

2011-12-27T11:17:00.005+01:00

Jag väcks av vad jag antar är resterna av stormen Dagmar som drar fram över Norrbotten och tänker att idag blir det nog inte så många besök på biblioteket. Det blåser ordentligt när jag kommer till Stadsöns centrum och ett tunt lager snö ligger över den förädiska isen vid ingången till vår entré. Jag börjar vänja mig vid att inleda arbetsdagen med snöskottning och sandning, men sånt är livet ibland för ett bibliotek som ligger i en skolbyggnad...

Den föregående chefen upplyste mig att snöskottningen alltid fungerat lite si så där under de 30 år som hon jobbat här men istället för att bli förbannad, så försöker jag tänka lösningsinriktat. Prio ett är att folk ska kunna besöka biblioteket på ett säkert sätt, alltså skottar jag och sandar när det inte blir gjort. Jag har inte tid att vänta X antal timmar och under tiden går någon och ramlar för att det är isgata utanför biblioteket. Not on my watch!

Men när det väl är sopat och sandat och stormen har bedarrat så börjar besökarna droppa in. Först de trogna dagstidningsläsarna, sen pensionärerna och barnfamiljerna. Vid fikat får jag veta att vi fått beröm för att man alltid känner sig välkommen hos oss. Det känns fantastiskt bra och är ett kvitto på att vi är på rätt spår. Snart har vi ett helt nytt år framför oss och vi planerar en massa roliga, överraskande och inspirerande saker. Ljuset vänder åter och med det kraften och energin. Härligt!/Ulrika i Gammelstad

Den perfekta julmusiken

2011-12-23T19:39:00.005+01:00

Glöm för en stund allt vad traditionell julmusik heter. Lyssna istället en uppesittarkväll som denna på Amy Winehouses skiva Back to black (2006). Gudabenådad sångerska med tragiskt levnadsöde. Inte en dålig låt på hela skivan. Mycket känslor. Extra bra: You know I´m no good, Me & Mr Jones och speciellt Back to black. Lyssna här på en akustisk lugnare version av Back to black, och skänk en tanke till alla dem som kanske inte, av olika skäl, har möjlighet att fira julen så storslaget. Släpp in lite vemod och eftertanke i ditt liv. God Jul! /Lena

Har man inget liv får man köpa ett som alla andra

2011-12-22T08:11:00.006+01:00

Såhär dan före dan före dopparedan tänkte jag ge ett sista minuten julklappstips i bokform. Personen som ska få denna julklapp måste ha en sinne vidöppet som en elektronikjätteaffär på mellandagsrean samt ha en rejält utvecklad humor. Då är det bara att tuta och köra! Jonas Gardell har gett ut en liten behändig bok som är ett urval av hans Twitterinlägg från det gångna året. För er som inte vet vad jag menar så är Twitter som en blogg, där man bara kan skriva inlägg som är max 140 tecken. Jag har inte tidigare följt någon på Twitter, men efter jag läst "Har man inget liv får man köpa sig ett som alla andra" är risken överhängande att jag kommer att göra det.

Hela boken igenom skrattar jag ofta högt och tvingar min stackars make att avbryta sitt eget läsande för att höra hur kul Jonas har formulerat sig. Men visst finns det inlägg som är av allvarlig karaktär också, men dem har jag svårare att ta till mig. De känns lite malplacerade bland all ironi och spetsfundighet, men kanske är det bara jag som upplever det så. Martin Kellerman har illustrerat bokens omslag på ett underbart sätt som bidrar till helhetsintrycket. Det finns många guldkorn i boken, men som bibliotekarie gillar jag lite extra de inlägg som handlar om att Twitterläsare upprörts över att Jonas i ett inlägg "avslöjat" slutet i den sista Harry Potter filmen. Själv ska jag inte avslöja så mycket mer, utan uppmanar er att låna och läsa boken. Och när ni har gjort det kan ni botanisera vidare på Twitter för det ska åtminstone jag göra. God Jul önskar Ulrika i Gammelstad!

Grymhet

2011-12-16T11:50:00.009+01:00

Jag är inte så särskilt förtjust i noveller. Det blir liksom lite för "snuttifierat" för mig. Den enda novellsamling jag tidigare tagit mig igenom och tyckt om var Anton Tjechovs "Noveller", men det har kanske att göra med min förkärlek till ryska författare. Det är något visst med litteratur som är författad under förtryck. En författare som inte kan skriva rakt ut vad som avses, blir enormt skicklig att skriva "mellan raderna". Det är en spännande känsla som läsare att upptäcka den osynliga skriften som finns där, om man bara är uppmärksam.

Ett annat lands kultur som aldrig upphör att fascinera mig är Kinas. Om en bit av detta lands historia och främst om kvinnornas historia, har Birgitta Lindqvist skrivit om i sin novellsamling "Grymhet". I inledningen står ett utdrag från en kinesisk saga om en elak man som när han dör hamnar i helvete och får plågas. Men han har varit så elak att plågorna inte ses som tillräckligt grymma, så härskaren av Helvetet dömer honom dessutom till att återfödas som kvinna. Novellerna i samlingen är en blandning mellan reportage och saga som är tilltalande och lättläst och det är tur, för ämnena är bitvis tunga och obehagliga. Författaren har levt i Kina och har egna erfarenheter av såväl Maotiden som nutiden.

Det känns som en viktig bok eftersom Kina fortsätter att bryta mot de mänskliga rättigheterna. I slutet av novellsamlingen finns ett utdrag ut slutpläderingen som fredspristagaren Liu Xiaobo läste upp i rätten den 23 december 2009. Varken Liu eller hans fru tilläts närvara vid utdelningen i Oslo, så texten lästes upp av skådespelerskan Liv Ullman. Det är så ändlöst vackert att jag alltid börjar gråta när jag läser texten där Liu vänder sig till sin fru, speciellt delen som lyder:

"Jag är en livlös sten i vildmarken, som piskas av hårda vindar och störtregn, så kall att ingen törs röra vid mig. Men min kärlek är solid och så vass att den kan genomborra vilket hinder som helst. Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag använda min aska till att omfamna dig."

Glöm aldrig Liu Xiaobo och alla de andra som trots att de förföljs och fängslas, ger oss andra så mycket skönhet och styrka/Ulrika i Gammelstad

Saker man gör när man borde sova

2011-12-08T21:31:00.004+01:00

I veckan kom det en ny bok om stickning till Gammelstads bibliotek. "Sticka halsdukar, kragar, snibbar!" av Ann-Marie Nilsson är utgiven på Hemslöjdens förlag. Boken ingår i en serie av små, inpirerande faktaböcker som gör att det kliar ordentligt i slöjdfingrarna. Lånade hem den igår och gjorde misstaget att bläddra i den just innan jag skulle sova. Det var naturligtvis inte alls bra, för när man läser ett roligt stickmönster så vill man förstås testa NU PÅ EN GÅNG!!! Men är det inte böcker som håller en vaken, så är det musik och minnen, gärna i kombination. Jag Facebookar och låter Spotify köra igenom hela mitt musikbibliotek. I kväll vräker snön ner och visst har jag längtat efter den, för det blir liksom lite ljusare både ute och inne. Men någonstans vaknar ett sommarminne när Markus Krunegård sjunger, ett minne som egentligen inte alls hör ihop med låten, men väl känslan av att "hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?" Fylls av ett skönt vemod och insikten av att jag återigen kommer att vara väldigt trött när väckarklockan ringer, men vad vore livet utan böcker och musik?/Ulrika i Gammelstad

Tjejtjusare

2011-12-07T20:17:00.004+01:00

"Lena, vad betyder tjejtjusare??" En av våra besökare med ursprung i Namibia, ropade idag till mig från bordet vid tidskrifterna, där han satt försjunken med penna och papper. Jag gick dit och vecklade snart in mig i omständliga förklaringar, samtidigt som jag passade på att fråga om det möjligen var så att han själv blivit kallad för detta, en tjejtjusare?! Kanske hade böckerna om kroppsspråk, som D lånade för några månader sedan gett resultat?! D tittade frågande på mig, samtidigt som jag försökte hitta några bra synonymer i någon av alla våra ordböcker. I de flesta fanns ordet inte ens med. Till slut gav jag den klassiska Svenska Akademins Ordlista till D och sa att det är den enda där ordet finns med, men utan förklaring, bara med ett litet grammatiskt s i parentes efter ordet. "Ja, men det var ju just det här jag ville veta, att det är ett substantiv och inte ett adjektiv!" Så kan det gå ibland, när man (som jag) krånglar till det, och (i all välmening) vill ge för mycket information på en gång. Lyssna mera och prata mindre, ibland:-) /Lena

Vampyrstickning

2011-12-06T16:30:00.006+01:00

Det är trendigt med vampyrer och det är trendigt med stickning så varför inte kombinera detta i en bok och kalla den "Vampyrstickning"? Själva titeln är något missvisande, för här hämtas inspiration från alla sorters övernaturligheter. Den amerikanska undertiteln är "Projects to Keep You Knitting from Twilight to Dawn" vars ordlek säger mer om själva innehållet än den svenska varianten som det tyvärr ofta är med översättningar. Målet för författaren Genevieve Miller är naturligtvis att tjäna pengar, men hur fungerar det rent praktiskt för läsaren/hantverkaren? Tja, det är väl högst tvivelaktigt om stickad halskrage och handledsmuddar skulle skydda dig från en törstig vampyr och de små "faktarutorna" som är instoppade här och där bland stickbeskrivningarna tilltalar nog bara de mest besatta varmpyrdyrkarna.

Med hantverkarens ögon är boken dock ett trevligt avbrott från politiskt korrekta raggsockor och babykläder. Stickbeskrivningarna är utförliga och garnförslaget är angivet i vikt och mått, inte bara med namn. Detta är en klar fördel om man inte hittar just det garn som är föreslaget eller om man vill ändra något i beskrivningen. Mönsterna varierar i svårighetsgrad från lätt till avancerat och även om man inte är en stor fan av vampyrer och det övernaturliga kan man ändå hitta inspiration och fina mönster här. En liten stickskola avslutar boken. Själv blev jag mäkta förtjust i ett kofta med huva (snyggt och värmande) men funderar allvarligt på om jag inte ska testa att skicka en varulvsmössa istället så att jag är beredd på nästa fullmåne.../Ulrika i Gammelstad

Himmel & helvete

2011-11-29T13:14:00.007+01:00

Det är med läsning, som det är med många andra begär. När man läst tillräckligt länge och tillräckligt mycket så behöver man allt starkare kickar för att gå i gång. För mig är det språket som är huvudsaken. Jag skulle kunna läsa en 300-sidors roman om en snigels långsamma vandring, om det bara var skrivet på ett vackert sätt. För oss "språkälskare" är det därför skönt att dyka ner i något som Jon Kalman Stefansson har skrivit. Jag läste hans "Sommarljus och så kommer natten" 2008 och blev förälskad i hans sätt att berätta en historia. Långsamt, poetiskt, lite tuggmotstånd, med meningar som får en att stanna upp och fundera. "Det är nyttigt för en människa att stå ensam i natten, hon blir då ett med stillheten och känner ett slags frid, som dock utan förvarning kan växla över i smärtsam ensamhet."Man läser kanske till och med meningar högt bara för att höra om de låter annorlunda än inne i ens huvud.

"Himmel & helvete" som kom 2010 är inget undantag. Jag hinner ända till sidan 46 innan berättelsens isländska män äntligen får båtarna i sjön och ger sig ut för att fiska torsk. Hela vägen fram till dess är de på väg, men ändå känns inte ett enda ord överflödigt. Jon Kalman skriver sina långa, flödande meningar som bidrar till känslan av hav, tårar och männens liv som tycks vara ständigt flytande mellan liv och död, mellan himmel och helvete. Det här är inte litterär "fast food", det här är en handgjord pralin avsedd att njutas långsamt och med fullt fokus på alla små nyanser./Ulrika i Gammelstad

Omsluten av Anna

2011-11-28T10:23:00.003+01:00

Först var jag benägen att hålla med Mattias Alkberg, när han recenserade Anna Ternheims senaste platta The Night Visitor i en av lokaltidningarna för några veckor sedan. En skiva som Ternheim spelat in i Nashville USA, tillsammans med bl a Matt Sweeney och Dave Ferguson. För perfekt, jämntjockt och nästan lite långtråkigt. Nu har jag ändrat mig, och instämmer i en av mina arbetskamraters lovord. Låtarna och musiken växer med lyssnandet. Man blir omsluten. Det är rogivande, stämningsfullt, vackert och ja, ibland nästan lite sakralt. Man blir varm inombords. Precis vad jag, och kanske några andra också behöver i denna mörka november. Gillar extra mycket: The longer the waiting (som Ternheim sjunger tillsammans med Ferguson), Lorelie-Marie, What remains? och Black light shines. Ett smakprov här. /Lena

Alfons på arabiska

2011-11-15T08:34:00.005+01:00

Igår eftermiddag var det också dags för den första internationella sagostunden hos oss i Råneå. En samling barn mellan 10 månader och 10 år, hade mött upp tillsammans med en och annan vuxen förälder och mormor. Svetlana (bilden) var först ut med att med stor inlevelse läsa en saga på ryska. Det verkade nästan på en del av de mindre barnen, som inte var rysktalande, att språket inte hade så stor betydelse. Det var ju någon som berättade något som verkade roligt, och man fick sitta ner och lyssna tillsammans med andra. Sedan blev det också berättelser på arabiska, t o m två olika berättelser om Alfons! Några av de äldre arabisktalande barnen var väldigt ivriga att för andra få läsa något på sitt eget språk. Och faktiskt blev det också en saga på svenska mot slutet av samlingen, om Kung Mark som hade hästöron... Nästa måndag, den 21 november kl. 16.00 samlas vi igen, för att lyssna på olika sagoberättare. Chansen finns att vi längs vägen också lär oss ett och annat ord på både ryska, arabiska eller något helt annat språk. Och i väntan på nästa måndag är det förstås också fritt fram för den som vill att nyttja sagofåtöljen helt för sig själv, eller tillsammans med någon annan. Välkomna till biblioteket! /Lena

Fantastiska frågor

2011-11-15T08:25:00.003+01:00

Även coola killar gillar att delta i tipsrundor och svara på fantastiska frågor. För om man gillar att läsa, så vill man ju inte missa chansen att kunna vinna en bra bok... Igår startade Barnboksveckorna hos oss på Råneå bibliotek. Det var stundtals fullt av barn som letade efter frågor, som vi placerat ut på spridda platser i hela biblioteket. Många ville också rösta på det bokomslag med fantastiska inslag som de gillade bäst. Och nästan ingen tackade nej till ett festivalarmband... /Lena

Provsittning

2011-11-11T14:33:00.003+01:00

Två av våra stammisar provsitter sagofåtöljen. Här kommer det att bli magiska stunder på i alla fall svenska och ryska, men kanske också på arabiska och persiska... Kom in till oss nästa vecka och slå dig ner! /Lena

Magiska förberedelser

2011-11-11T13:16:00.003+01:00

Nu pågår det magiska förberedelser hos oss inför Barnboksveckorna som startar nästa vecka! Fantastiska lådor kläs med glitter, en internationell sagohörna ställs i ordning, och spännande tävlingar ska upp på skärmar och väggar... Du kommer väl förbi och ser vad som händer hos oss?! Magiskt välkommen! /Lena

Petras prick

2011-11-10T14:07:00.003+01:00

Geparden Petra vaknar med svettig nos, kalla tassar och en krånglig knut på svansen. Släpar sig till badrummet och upptäcker att en av hennes 1000 prickar i pälsen saknas! Pricken, som gömt sig bakom toalettstolen, ger sig snart till känna, men vill inte tillbaka in i pälsen. Den längtar ut till snölandskapet, och passar på att studsa ut "glad och fri" när fönstret öppnas. Den var nog inte som de andra prickarna, tänker Petra.

Maria Nilsson Thore har skrivit och illustrerat en fin och tänkvärd bilderbok på temat att vara annorlunda. Framför allt om kopplingen att gå sin egen väg och växa som individ, och svårigheten att släppa iväg. Jag förstår varför boken är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets barn och ungdomsbok. Och sedan är det lite roligt att jag som aldrig lyssnat särskilt mycket på Sting, får melodin och texten till If you love somebody set them free i huvudet, när jag läser boken. En formulering som jag för övrigt gärna skriver under på. Eller som författaren formulerat det i slutet av boken : "Vill man få en envis prick att stanna, måste den bestämma lite själv. Och kommer den till slut tillbaka, så vet man att man har en riktig vän." /Lena

Benda Bilili

2011-11-01T13:22:00.007+01:00

En grupp hemlösa och rullstolsburna musiker från Kongo-Kinshasa. Några gatubarn. Musiken som drivkraft för att hålla ihop och överleva, och kanske kunna skapa ett annat liv. Dokumentärfilmen BENDA BILILI av Renaud Barret och Florent de la Tullaye berättar framgångssagan om hur repetionerna på gräsmattan i stadens zoo, ledde till hyllade konsertturnéer runt om i Europa. Se, lyssna och få perspektiv! Bli lite varm i hjärtat. Och njut av den svängiga musiken: Benda Bilili Nästan allt är möjligt! /Lena

Onyttingen

2011-10-28T09:07:00.005+02:00

Som så många andra födda på 70-talet har jag länge haft en kluven inställning till Staffan Westerbergs verk, men ju äldre jag blir destå mer uppskattar jag det han gör (och har gjort). Det senaste på den litterära fronten från herr Westerberg är "Onyttingen". Det är en humoristisk, filosofisk och vackert melankolisk berättelse om Gunnar Renlund och hans flykt från Svea Svenssons hem för gamla svamlingar. Gunnar är på jakt efter Vitrenen och i sitt sökande har han sällskap av bland annat Änglapojken och Öjvind Pegasus eller är han kanske Thorvaldsens Kristus, den som mormor har på sin sekretär?.

Boken är utformad som en saga med naivistiska illustrationer av författaren. Huvudpersonen Gunnar är den tidlösa människan som är pojken och gubben på samma gång. Tänker på Bodil Jönsson som när hon var liten trodde att människor hade årsringar liksom träden. Det är en fin tanke tycker jag och fullständigt logisk, att man bär sina samtliga åldrar inom sig, lager på lager som ett träd. Berättelsen säger oss att det är tillåtet att misslyckas, att man inte alltid behöver vara så nyttig och att man måste våga hoppa även om det innbär att man kan förlora fotfästet. Gunnar säger "Man behöver inte vara duktig. Man duger ändå." Det önskar jag att alla föräldrar sa till sina barn (och menade det). Tillsammans med Gunnar får vi följa med på en svindlande resa genom Norrbotten och jo, till slut finner han Vitrenen och kan börja en helt annan resa. Jag hoppas det dröjer länge länge länge innan Staffan ger sig ut på den resan, för jag vill läsa mer. "Onyttingen" är en riktig måbra-berättelse. Inte illa för en man som sägs ha förstört en hel generation eller hur?/ Ulrika i Gammelstad

Fest och glam

2011-10-26T10:41:00.005+02:00

För snart en vecka sedan hade vi 1-årskalas på Gammelstads bibliotek. Det innebär att alla 1-åringar i området (med sina vårdnadshavare) bjuds in en torsdag förmiddag för att sjunga, ramsa, klämma på böcker och äta tårta. Som ni förstår är det tur att inte alla kommer på en gång... Av 100 inbjudna (!) var det 9 bebisar, 4 syskon, 11 föräldrar och 1 mormor som dök upp. Det var som vilken fest som helst när deltagarna inte känner varandra riktigt. Först är man avvaktande och artig, sen får man lite under västen och blir uppsluppen (festens höjdpunkt!). Sen börjar en del ta sig friheter och i slutet är det några som faller i gråt. Men det är ändå jättekul och inspirerande att se dessa småttingar tulta omkring och ta för sig av biblioteket. Eftersom M och C är barnexperterna här och skötte snacket så kunde jag agera värdinna och glida omkring, prata och plocka disk. Mycket behagligt! Lite tårta blev kvar så både vi och våra timvikarier fick smaka. Tur att vi har ett stegprojekt igång så att inte alla kalorier fastnar direkt på höfterna... /Ulrika i Gammelstad

Välkommen Martina!

2011-10-25T09:45:00.007+02:00

Vi har sedan igår en ny ordinarie medarbetare på biblioteket i Råneå: Martina Rasch. Martina har gjort inhopp som vikarie hos oss både i våras och under hösten. Nu ser vi fram emot att få ta del av Martinas specialkunskaper om bl a skräck, science fiction och fantasy. Och vi tror att vår verksamhet kommer att berikas av ungdomlig energi, som gör att både vår medelålder i arbetsgruppen blir något lägre och våra tankebanor kanske lite förnyade och omskakade:-) Detta av en person som bl a beskriver sig själv som egensinnig, öppensinnad och djupsinnig. Martina är en flitig bokbloggare på sin fritid, och kanske kommer vi att få se någon blogg riktad till barn och ungdomar dyka upp kopplat till Råneå bibliotek framöver... I väntan på det, så kan man gå in och läsa Martinas privata bokblogg här: Ett hem utan böcker. Välkommen till Råneå Martina! /Lena

God choklad

2011-10-19T10:07:00.008+02:00

Och en del av det rättvisemärkta fikat som vi bjöd på: choklad i lagom stora bitar och i olika former... Bananerna kom inte med på bild, eftersom de inte var så snygga på utsidan, men de var goda och framför allt KRAV-märkta:-) /Lena

Vi fikar fair!

2011-10-19T09:51:00.006+02:00

Vi antog utmaningen och bestämde oss för att bjuda in till ett gemensamt fairtrade-fika för att fira Fairtrade Challenge, som idag går av stapeln för tredje året i rad. Det kändes naturligt eftersom vi i flera år sålt rättvisemärkta produkter och dessutom använder rättvisemärkt kaffe i vår automat. I Medborgarhusets samlingslokal Sulan samlades i morse förutom bibliotekets och medborgarkontorets personal, även personer från Råneservice, skolans administrativa personal, några killar från Rånetaxi och våra lokalvårdare. Det fanns möjlighet att förse sig med rättvisemärkt kaffe, te, choklad och KRAV-märkta bananer. Och som synes dök även vår föräldralediga medarbetare upp med sin lille son:-) Trevligt start på dagen, för en god sak! /Lena

Här & där

2011-10-13T14:12:00.008+02:00

Nu har jag jobbat drygt en månad i Gammelstad och en del skillnader mellan här och där (Råneå) börjar bli tydliga. Här vet jag att man faktiskt har funderat på att sluta köpa faktaböcker (böcker om kroppen, båtar och kungar till exempel). Det lånas inte så mycket fakta här, men det tror jag mest beror på närheten till Stadsbiblioteket. Jag tror inte att "Gammelstassarna" är mindre vetgiriga än sina medläsare i Råneå, men där (Råneå) är det liksom inte lika självklart att besöka Stadsbiblioteket som ligger dryga 3,5 mil söderut. Man är liksom "tvungen" att besöka sitt bibliotek och nu när boktransporterna mellan våra områden går varje dag, har väntetiden på en bok blivit avsevärt kortare.

Värre är det med transporterna av människor...Busskommunikationerna är allt annat än bra när man ska ta sig från här till där. Bor man i Luleå och jobbar i Råneå får man välja mellan att börja jobba 7:00 eller 9:00 för det är de bussar som går på morgonen. Hem är det lika knepigt. Slutar man 17:00 som många vanliga människor gör så får man vänta en timme på bussen. Då jobbar man lite extra medan man väntar. Här (Gammelstad) är man bortskämd med bussar som oftast går med 10 minuters mellanrum mellan centrum och sista bussen från centrum in till Gammelstad på en vanlig lördagskväll går 03:10 från Smedjegatan. För Råneborna går sista bussen hem 21:10...

Men visst finns det företeelser som är samma här som där! De glada damerna som ofta sitter runt tidningsbordet i Råneå, är här ett glatt herrgäng som varje morgon löser världsproblemen över lokaltidningarna. Pensionärerna, föräldralediga, de som är lite speciella, de som väntar på bussen/träningen, de ensamma, killarna som bara läser Bert & Sune, hästtjejerna, bokslukarna: alla finns de både här och där. Tänk så bra det är! /Ulrika i Gammelstad

Det är hit man kommer när man kommer hem

2011-10-11T19:39:00.006+02:00

Det är tidig eftermiddag då jag rullar in i Råneå för att besöka min gamla arbetsplats. Jag parkerar vi kyrkan och spanar upp mot Medborgarhusets gråa fasad. Redan ute på gatan träffar jag och hälsar på gamla bekanta. När jag kommer in i foajén möts jag av det välkända sorl som så ofta fyller denna byggnad. I receptionen är det full aktivitet, Lena och Mia är båda inbegripna i att förklara något på engelska för var sin medborgare i behov av hjälp. Jag går in till korridoren där medborgarkontorets personal har sina rum, sätter lite fika i kylen och hälsar på Maria. Lena kommer in med en trasslande Dymo i högsta hugg, och jag som gillar knep & knåp tar mig an apparaten. Det ska skrivas ut namnskyltar att sätta på dörren till en lägenhet. Efter en stunds micklande får jag igång Dymon och går ut till Lena och Mia. Lite senare dyker "mina" bibliotekstjejer upp och vi får en pratstund vid tidskriftsbordet om serier och husdjur och en massa annat som faktiskt är hemligt... Jag har även turen att träffa två andra återkommande biblioteksbesökare som bara genom att dyka upp, gör mig glad och lätt till sinnes.

Det är en härlig känsla som infinner sig när jag åter står bakom disken i det kontrollerade kaos som personalen här dagligen tar sig an. Jag kanske sticker ut hakan lite, men jag tycker att det skulle vara obligatoriskt att prya här en månad när man ska jobba med människor, för det som ges här är Service med stort S. Och om man undrar hur ett riktigt "folkbibliotek" ser ut så är det hit man ska åka, för det är här som folket är. Ibland när jag varit mitt uppe i detta har jag känt mig fullständigt utpumpad, men oftast har det gett en obeskrivlig kick. Så mycket så att jag åker hit fast jag har slutat för dagen och "smygjobbar" lite. Tiden går så fort, plötsligt är klockan 17:00 och entrédörren går igen med ett surrande. Ibland... hade det inte varit för det där ljudet så hade jag och Birgitta aldrig kommit på att det var dags att gå hem... Men så är det när man har roligt och idag är inget undantag. Det mörknar redan när jag kör över broarna och trots att jag sovit dåligt och borde vara helt slut, är jag nu fylld av energi. Jag har blivit "Rånefierad" och det känns mycket bra./Ulrika i Gammelstad

Taggad till tusen

2011-10-09T14:35:00.003+02:00

När jag kommer till biblioteket på förmiddagen har någon skrivit sin "tag" tvärs över fönstret till vårt lunchrum. Min första reaktion är ilska, men snart lugnar jag mig och ser något annat. Klottraren har använd en bredare tuschpenna med klargrön färg som faktiskt passar riktigt bra där i fönstret. Uppiggande! Inte alls fult. Jag har på känn att den här personen (ny tag som jag inte känner igen) skulle kunna göra något riktigt vackert med vårt lunchfönster. Det skulle kunna fungera som ett slags insynskydd! Undrar om man får skriva en liten lapp och klistra fast på insidan av fönstret med texten "Kära "taggare"! Vi uppskattade verkligen den gröna färgen och den konstnärliga formen på din "tag". Kan du vara snäll och göra lite mer, gärna något motiv ur naturen om det vore ok. Tack på förhand! /Bibliotekspersonalen" Nej, det skulle naturligtvis inte alls gå för sig... Man får inte uppmuntra skadegörelse. Men för mig blir det här en påminnelse om att det faktiskt går att se något positivt i det som till en början var något negativt. /Ulrika i Gammelstad

Äntligen!

2011-10-06T19:35:00.003+02:00

Jag hade förberett allt på Gammelstads bibliotek; kopplat in datorns högtalare så att vi skulle kunna lyssna på radion då klockan 12:58, lagt till radions P1 i "Favoriter" i webbläsaren och ALLA pratade om vem det kunde bli som skulle få årets nobelpris i litteratur. Risken att det skulle bli någon som vi inte hade litteratur av var stor. 13:01 när vi öppnat biblioteket och jag återgått till min sammanställning av organistationsenkäten så kommer Maria O plötsligt ihåg det! Vi kastar oss över datorn, knäpper på högtalarna och möts av ett glatt sorl och en journalist som pratar om "han". "Det blev en karl!" säger vi, lite besviket kanske men så kommer det: Tomas Tranströmer har fått 2011 års Nobelpris i litteratur!!! Stor glädje utbryter och vi går med stora kliv mot lyrikhyllan och minsann, står där inte mindre är tre lyriksamlingar med hans efternamn på de smala ryggarna!

Som extra grädde på moset har vi faktiskt en av hans dikter på väggen i vår entré, en av mina personliga favoriter, "Romanska bågar". Jag har alltid burit med mig citat, diktstrofer och bitar av låttexter i kalendrar, i plånböcker eller nedklottrade i all hast på en papperslapp som sedan vikts och burits i bakfickan på jeansen. Ord till tröst, för att får kraft, för att få en förklaring där det inte går att förstå. "Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall" Tack Tomas och grattis till priset! /Ulrika i Gammelstad

Matti & Patti

2011-10-01T16:20:00.004+02:00

Och i torsdags återfanns två storheter i samma program, på bästa sändningstid: Matti & Patti. Mattias Alkberg och Patti Smith. För alla som missade Babel i svt för två dagar sedan - kolla här. Matti introduceras inte i ingressen, men håll ut, han dyker upp en bit in i programmet. Jag tänker att det finns hopp för mänskligheten, kanske, när det finns människor som Matti & Patti... Och så lyssnar jag några extra gånger på låten People have the power. /Lena

Anarkist

2011-09-30T08:10:00.006+02:00

Norrländskt och självständigt. Argt och kraftfullt. Tungt och vackert. Vemodigt och speciellt. Hoppingivande och smärtsamt. Skört och ödesmättat. Jag har den senaste veckan lyssnat återkommande på Mattias Alkbergs nyligen utgivna Anarkist. En formulering av Walt Whitman (tror jag att det var som sa det) kommer till mig: "Jag är stor, jag rymmer många." Komplexitet. Försök inte placera in mig i ett fack. Jag gillar extra mycket: Lys upp mig som en stjärna, Asterism & Obelisk och Mitt smutsiga blod. Hög volym förstärker dessutom effekten. Provlyssna här. Och kom till Bok & Bild på Kulturens Hus i Luleå den 22 oktober! Då finns bland många andra Mattias Alkberg på plats tillsammans med Magnus Ekelund för att prata om hur en låttext blir bra. Jag hoppas att Alkberg och Ekelund, om de vill, också ska kunna framföra en låt eller två. För de är två grymt bra artister. /Lena

Fantastiska fåglar

2011-09-27T08:05:00.005+02:00

Förra veckan hade elever från Råneskolans åk 4-6 vernissage för sin utställning Fantastiska fåglar, i Medborgarhusets lokal Sulan. En kreativ samling varelser finns nu upphängda och utställda där, de flesta med fjädrar och vingar, men i många olika utföranden och konstellationer, som barnen skapat i samarbete med bl a lärare från Kulturskolan. En av mina favoriter, avbildad till vänster här, beskrivs på detta vis av sin skapare: "Namn: Knäppgök, Förekomst: Nära vatten, Föda: Tappade rester vid restauranger, Speciella kännetecken: Röker alltid en cigarett." Om du inte ännu varit och tittat på alla fantastiska fåglar, så har du fortfarande chansen! Utställningen pågår till 5 oktober, och utställningslokalen är öppen under de tider då biblioteket och medborgarkontoret har öppet. /Lena

Äta djur

2011-09-20T11:13:00.005+02:00

Ibland kommer det böcker som får mycket publicitet av en eller annan anledning. Man kan inte öppna en tidning eller slå på tv:n så är det någon artikel eller inslag om boken och dess författare. Så var det med Jonathan Safran Foers "Äta djur". Nu när den värsta hysterin har lagt sig och det inte längre finns någon kö på boken i fråga, så lånade jag hem den. I min ungdom var jag med i "Djurens Rätt" innan jag blev utesluten för att jag tog jägarexamen. Det var på den tiden då aktivister tände eld på Mamma Scans lastbilar. Jag vet inte om jag i dagsläget skulle vara välkommen nu när jag inte längre har någon jaktmark...

Nåväl, den som inte påverkas av bokens innehåll måtte ha ett hjärta (och en mage) av sten. Jag har en känsla av att det kanske inte är lika hemskt för fabriksuppföddadjur i Sverige, men så särdeles stor skillnad är det nog tyvärr inte. Inte ens fiskar behandlas på ett värdigt sätt när de "skördas". Och så mycket som 13 kilo andra marina djur dödas och slängs tillbaka i havet för varje halvkilo räkor som fiskas upp. "Äta djur" är en viktig och skrämmande bok som ALLA borde läsa. Många kanske struntar i om djuren mår bra eller inte, men de borde bry sig om att det dom äter faktiskt gör dem sjuka! Att äta ett djur som är fullproppat med kemikalier kan inte vara särskilt hälsosamt eller hur? Det jag saknar är författarens åsikter om jakt och vilt. Jag tror nästan att jag ska maila en fråga till honom... /Ulrika i Gammelstad

Fredag klockan fem

2011-09-16T20:06:00.003+02:00

Fredag eftermiddag, tio i fem. Vi ska snart stänga biblioteket och medborgarkontoret för den här veckan. En nyanländ familj, asylsökande från Pakistan, dyker upp i receptionen med stora leenden. Var kan man köpa en sladd till datorn? Finns det bara två affärer i Råneå? Var kan man hitta en begagnad cykel? När kommer det snö? Hur mycket kostar ett busskort till Luleå? Kan jag köra bil i Sverige fastän jag inte har något körkort? I Pakistan går det bra, där kör alla lite hur som helst! Har ni öppet imorgon också? Vi gör vårt bästa för att besvara frågorna på ett förståeligt sätt. Engelska språket fungerar ganska bra, även om modersmålet är urdu. De två barnen, en pojke på drygt två år, och en flicka på fem, är tystlåtna och tittar storögt på mig och Birgitta. Vad säger de där människorna? Vilka är de? Jag frågar föräldrarna om de kanske vill låna några böcker med sig hem till barnen. Nej, böckerna kan gå sönder. Det behövs inte. Klockan har nu slagit fem, och vi borde kanske ha bråttom hem. Jag har varit trött hela veckan, och sett fram emot helgen och lite paus. Jag kan dock inte låta bli att visa att vi har små böcker i kartong, som tål att läsas även av små händer. Barnen tar sig entusiastiskt an böckerna som jag plockar fram. Vi läser tillsammans och tittar på bilderna som illustrerar: "Mamma, pappa, storebror, morfar, mormor, katt, hund." Barnen ler. Sju nya ord, på svenska. Det här var kul. Den femåriga flickan blir modigare och öppnar sin jacka och visar upp sin fina pakistanska dräkt i lila. Den har mamma sytt, förstår jag. Föräldrarna vill dock fortfarande inte låna hem några böcker. Vi kommer tillbaka nästa vecka, då får vi se! Klockan har hunnit bli tjugo över fem. Vi har blivit fördröjda i vår stängning, men det känns bra inombords. Den här familjen spred positiv energi. Innan de lämnar oss har pappan också hunnit berätta att han jobbat med datorer i Pakistan, och mamman att hon varit hemma med barnen. Men nu när jag är i Sverige vill jag börja jobba! säger hon och ler stort. När jag går i riktning mot busstationen, för att åka hem till Luleå, står familjen i parken intill och vinkar, samtidigt som pappan fotograferar barnen och mamman. Det gäller att föreviga en av de första dagarna på den här platsen i norra Sverige. En plats som heter Råneå./ Lena

Sånt jag berättar för Allah

2011-09-03T13:29:00.007+02:00

När jag kommer in på min nya arbetsplats på torsdagsmorgonen så ligger det en bok och väntar på mig. Det är Saphia Azzeddines " Sånt jag berättar för Allah". Jag läste en recension av boken och blev nyfiken så jag letade upp den på en nätbokhandel där man kunde läsa ett avsnitt. Den är ingenting för de som är äckelmagade eller pryda. Min första reaktion är att jag ororar mig för att någon kommer att utlysa en fatwa över författaren, en kvinna med marokanskt ursprung, sedan 9-årsåldern bosatt i Frankrike. Kan man verkligen skriva så här om en fattig, prostituerad flicka som pratar så öppenhjärtligt till sin gud? De frågor hon ställer till Allah är ofta långt ifrån rumsrena, men lika ofta ställer hon obekväma frågor till läsaren, till de som är rika och till de som har makt. Trots att hon utsätts för mängder av kränkningar så vägrar hon sig låta kuvas och hon överger aldrig sin kärlek till Allah. Bokens huvudperson Jbara vill få läsaren att föreställa sig hur det är att vara fattig. Hon jämnför det med hur tråkigt det är att vänta på en försenad buss, men att vara fattig är att veta att ledan och väntan aldrig har ett slut. Jag blir road och oroad, rörd och upprörd och när boken är slut infinner sig ett tomrum som alltid efter en bra bok. Vad ska jag läsa efter det här?/Ulrika i Gammelstad

Unga stammisar

2011-08-31T15:06:00.004+02:00

Den här veckan har varit lite sorglig. Vi har varit ledsna för att Ulrika lämnar oss idag. Imorgon jobbar hon sin första dag på biblioteket i Gammelstad. De här 12-åriga tjejerna är lite extra bekymrade. Hur ska vi överleva när Ulrika inte finns kvar på det här biblioteket??!! Jag lovade igår att vi ska åka och hälsa på Ulrika på hennes nya arbetsplats, vid lämpligt tillfälle. Tjejerna och jag och en lånad bil. När hon minst av allt förväntar sig det, så dyker vi upp. Vid det löftet åkte mungiporna upp litegrann:-) /Lena

Eid al-fitr

2011-08-31T07:45:00.003+02:00

I Råneå bor ganska många människor som firar ramadan. Ramadan är den nionde månaden i det muslimska månåret, och flyttas fram ungefär två veckor varje år. När ramadan pågår fastar de flesta troende muslimer under dygnets ljusa timmar. Igår var det första dagen av eid al-fitr, d v s den period av tre dagars firande som avslutar fastemånaden. När eid al-fitr pågår märker vi det ofta på biblioteket och medborgarkontoret. I positiv bemärkelse. Vi får t ex många gånger ta del av både mat och bakverk som tillagas och äts under dessa dagar. De här godsakerna kom två familjer in med till oss igår. Tack för att ni delar ert firande med oss! /Lena

Avslut och en ny början

2011-08-29T12:45:00.003+02:00

I slutet av denna vecka kommer jag att ha en ny arbetsplats. Jag byter Råneå mot Gammelstad och det är inte helt smärtfritt. Även om jag ser fram emot att få jobba med ett nytt (eller nygammalt) arbetslag och hitta på roliga saker där, så är det inte utan ett ordentligt mått av vemod som jag städar mitt skrivbord och avslutar påbörjade uppgifter på Västerlångvägen 2. Det har varit en innehållsrik, omtumlande, rolig och lärorik tid för mig. När jag skulle börja i Råneå var det många som hade åsikter om det här stället. Det skulle bli sååååå långt att pendla, jag skulle få jobba med en massa annat som inte hade att göra med biblioteket och så var de ju lite speciella där "ute i spenaten".

Så här med facit i hand kan jag bara konstatera att jo, vi är lite speciella här, men allt som oftast med ett leende. Och visst har det blivit att göra annat än att medieplanera, men det har tilltalat min nyfikenhet och gör att jag idag kan sådant som jag definitivt inte hade kunnat om jag hade stannat kvar på ett bibliotek "inne i stan". Pendlingen har ibland varit bitvis jobbig med mörka vägbanor i november och fartdårar (året om), men då brukar jag minnas vad en gammal klasskompis hade att säga om pendling. "Man sätter sig i bilen och kör. Och medan man kör så rensar man skallen så att man har varvat ner när man kommer hem. Då behöver man inte hålla på att älta en massa skit när man är ledig, för det har man redan gjort på E4:an." Lite bilburen terapi kan man kanske kalla det. Och lite så har det nog varit för mig.

Hur som helst, det tar inte riktigt slut här ändå. Lena och jag har beslutat att vi ska fortsätta med denna blogg, men nu från två horisonter (vi gillar ju det här med samverkan...) Vi hoppas att ni ska hänga med oss i detta experiment (kommentera gärna!). I går funderade jag lite på likheter mellan Råneå och Gammelstad och det här är vad jag har kommit fram till hittills:

* Båda har varit egna kommuner. Det gör oss stolta och lite egensinniga.
* Båda är omgivna av byar. Det berikar oss på många sätt.
* Båda har närhet till älvar. Det gör oss vackra och ger oss en naturlig känsla av rörelse

Skillnaderna kommer säkert med tiden, men jag tycker att det är likheterna som vi ska fokusera på. Kom ihåg att det finns alltid mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Vi syns!/Ulrika

På sannolika skäl

2011-08-23T11:23:00.007+02:00

En man som uttrycker uppskattning för Antoine de Saint-Exupérys Lille prinsen, och i olika sammanhang refererar till både Dostojevskij och Einstein. Bara det är ju sympatiskt i sig. När personen dessutom är en italiensk manlig advokat, så blir det en än mer tilltalande komplex kombination. Jag läser inte deckare och thrillers kontinuerligt. Men när jag gör det, uppskattar jag om det förutom en viss spänningsintrig också finns goda personskildringar och någon form av kritisk blick på det omgivande samhället. Det finns det i Gianrico Carofiglios På sannolika skäl, som kom i svensk översättning 2008. Och ganska mycket varm humor förekommer också. T ex beskrivningar av hur omständigt vissa italienska män skyddar sin stackars lekamen mot drag, genom att använda det klassiska vita linnet under sina skjortor, även i mycket varm väderlek. Jo, som återkommande Italien-resenär, kan jag bekräfta att jag stött på det något lustiga fenomenet. Huvudpersonen Guido tar sig utan någon större egen vinning, an att försvara personer som Abdou: en i berättelsen afrikansk man från Senegal, som det verkar, oskyldigt anklagad för att ha dödat en liten pojke. Detta kan förmodligen kräva visst mod, i ett land där främlingsfientlighet och rasism är ganska utbrett, på många plan i samhället. Samtidigt som man får en ibland ganska humoristisk beskrivning av det italienska rättssystemet, skildras hur Guido brottas med olika livsfilosofiska problem. Ett ytterligare sympatiskt drag hos huvudpersonen, är att han när han träffar nya kvinnliga bekantskaper noga studerar deras bokbestånd. Många böcker med intressanta titlar, lagom noggrannt ordnade, är ett gott tecken. De "litterära kvaliteterna" hos kvinnorna är så att säga minst lika viktiga som de yttre attributen. Enbart skönhet räcker inte för denne italienare. Författaren Gianrico Carofiglio: en positiv överraskning. Advokaten Guido: en person att följa i fler berättelser. Jag kommer också på mig med att fundera på varför jag aldrig besökt Bari, platsen där berättelsen utspelar sig, när jag varit på så många andra ställen i Italien. Jag får lust att åka dit. Ytterligare ett gott tecken. /Lena

Uppmuntrande ord

2011-08-23T08:43:00.008+02:00

Vi hade en gästbok med oss på Musikens Makt i lördags. Det var ganska många som skrev uppmuntrande ord i den. Här är några exempel på formuleringar. För alla som har svårt med det finstilta, så står det bl a: "Tack för underbara fototidningar, det gör mig mycket lycklig!", "Ett underbart ställe att gå till med barnbarnen" och "Fint att kunna hitta billig, god litteratur på Gültzaudden en lördag. Kramar." Vad roligt att ni gillar oss! Vi gillar er också! /Lena

Klubborna

2011-08-22T09:48:00.004+02:00

Ja, och så här fina klubbor, i snygga burkar, bjöd vi på! /Lena

Möten & musik

2011-08-22T09:32:00.005+02:00

Tänk att utrangerade böcker och tidskrifter från biblioteket kan väcka sådant intresse, och göra människor så glada. Det var många som stannade till hos oss under Musikens Makt i lördags. Kanske gillade de också klubborna som vi bjöd på. Kanske tyckte de att det var bra att bara kunna pausa hos bibblan i akterna mellan Jakob Hellman och Kajsa Grytt. Vi som jobbade uppskattade alla roliga möten som uppstod. Utifrån det musikaliska perspektivet tackar jag mina medarbetare för att jag kunde springa iväg och lyssna på Kajsa Grytt. Så mycket power och energi. Och en och annan Tant Strul-låt rymdes också. Tack för det! Positiv musikalisk överraskning: Magnus Ekelund & Stålet, som jag tyvärr inte haft möjlighet att höra live förut. Gillar lite extra: Utan er som Ekelund sjunger tillsammans med Jakob Hellman. Nästa år hoppas vi att vi ses igen. För det måste ju bli en fortsättning på Musikens Makt?! Och kanske kommer solen att lysa lite mer då också:-) /Lena

Biblioteken på Musikens Makt

2011-08-19T11:24:00.004+02:00

Imorgon finns förutom Kajsa Grytt, Jakob Hellman, Bob Hund m fl, också biblioteken på plats på Musikens Makt på Gültzaudden i Luleå! Kom och träffa representanter från bl a Råneå bibliotek, Stadsbiblioteket, Kvinnobiblioteket och Bokbussen. Vi ska inte sjunga eller uppträda på någon scen, men kanske ge ett och annat tips med litterär touch, erbjuda några inspirerande berättelser och sälja en och annan utgallrad bok. Vi finns på plats från kl. 13.00. Leta efter en tältkåta med svart flagga och orange B! Vi ses! /Lena

Cirkeln

2011-08-15T11:13:00.006+02:00

Med min förkärlek för det magiska har det genom åren blivit läst en hel del skönlitteratur om drakar, vampyrer och häxor m m. Nu senast blev det "Cirkeln" av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Handlingen utspelar sig i det lilla samhället Engelsfors. Sex gymnasietjejer som till en början verkligen inte har mycket gemensamt, tvingas samman när de konfonteras med en namnlös ondska som metodiskt mördar unga människor på deras skola. Det visar sig att de alla är häxor (även de som mördas) och de har alla speciella gåvor . I början är några av dem ytterst motvilliga att acceptera att de är häxor och ingår i en gemenskap. En av häxorna ser bland annat äntligen chansen att få ge igen för år av mobbning, men slutresultatet är inte det hon väntade sig.

På äkta pusseldeckarvis misstänker man allt och alla till en början, men till slut får boken sin upplösning som också innebär att de kvar varande häxorna förstår att de är chanslösa om de inte samarbetar. En slags ömtålig vänskap har växt fram. Jag tycker egentligen att "häxeriet" i boken är av underordnad betydelse. Behållningen för mig är gestaltningen av flickorna och deras liv. Här behandlas svåra ämnen som mobbning, självskadebeteende och vuxna som sviker på ett sätt som griper tag och verkar trovärdigt. Även om boken utspelar sig på ett gymnasium, tror jag att många storläsare i både mellan- och högstadiet kommer att sluka denna historia och vänta ivrigt på nästa del./Ulrika

Konst

2011-08-05T13:55:00.004+02:00

Jo, han höll vad han lovade, den unge konstnären från Libyen. Häromdagen kom han in och överlämnade detta verk. Det var ju trevligt, tycker vi:-) Nu ska vi bara ordna en ram, innan vi placerar tavlan på lämplig plats i vår reception. /Lena

Bibliotek på kalas

2011-08-04T09:33:00.004+02:00

Idag startar Luleåkalaset. En stadsfestival med musik och mingel i tre dagar. Biblioteken finns naturligtvis på plats! Ikväll kan du träffa en del av oss som jobbar på något av våra åtta bibliotek och bokbussen. Leta efter en grå buss med ett orange B, i närheten av Kulturens hus-rondellen. Vi ses! /Lena

En dag på jobbet

2011-08-02T20:21:00.006+02:00

Kort sammanfattning. Ett axplock från en tisdag i augusti, 2011.

Nästan klar med genomgång, gallring och omplacering av deckare och thrillers. Resultat: mera luft, mera rymd och ganska överblickbart.

Besök av nästan hela gruppen från områdets dagverksamhet. Någon vill köpa en utgallrad bok om kungar, och samtidigt berätta i detalj om sin skattkista där han förvarar sin stora stensamling. Alla pratar i mun på varandra, och vill ha uppmärksamhet på något sätt. Samtidigt väntar en av våra storlånare på att få registrera sina böcker och ställa frågor om titlar som hon är intresserad av.

Borttag av inaktuell information på hemsidan http://www.bibblo.se/

En nyanländ familj från Libyen vill låna lexikon på arabiska, och en av tonårssönerna vill dessutom hitta lämpliga böcker om oljemålning. På stående fot och på något knagglig engelska erbjuder han sig sedan att skänka ett av sina kommande verk till biblioteket.

En liten flicka i tvåårsåldern är inne i böckernas värld, och glömmer bort att säga till sin storasyster i 10-årsåldern att hon behöver gå på toaletten. Det bildas en liten pöl på golvet i en del av barnavdelningen. Storasystern och jag hjälps åt att torka upp och städa...

Flera förfrågningar på Fredrik Lindströms Ljust&Fräscht-boken. Slutsåld hos vår stora leverantör. Inköp från en annan istället.

En man från Afghanistan behöver hjälp med att fylla i en blankett från Försäkringskassan. En registrering av alla familjemedlemmar, som måste göras när man fått uppehållstillstånd. Byråkratiska formuleringar även för en infödd svensk. En landsman som förstår mer svenska fungerar som tolk. När jag sedan ser bunten med papper som mannen har i en plastkasse, erbjuder jag honom en gammal pärm som gåva. Mannen sitter sedan en halvtimme i biblioteket och sorterar sina papper. Tackar med en djup bugning när han går, och vill att jag ska skriva upp på ett papper vad den där "apparaten" som han använt heter på svenska. Hålslagare. Ja, en sådan kan vara bra att ha. Det kommer nog att komma fler papper...

Strax före stängning dyker en bekant gestalt i solglasögon upp i entrén. Är det inte?! Jo, men visst är det D, en kurdisk man som lämnade Råneå för Frankrike med sin familj för några år sedan, som kommer på oväntat besök. Kärt återseende. Semester i någon vecka för att hälsa på vänner i Norrbotten. Svenskan som fungerade då, har ersatts av någon slags fransk-engelska, men det stora leendet finns kvar. Maria och jag får god choklad i present. Precis vad vi behövde för att höja blodsockernivån i elfte timmen...

Ett axplock, ja... En dag på jobbet. Min kollega Maria på medborgarkontoret hade ungefär samma variation på sina arbetsuppgifter och möten, tror jag. Imorgon väntar nya utmaningar och nya möten. Och kanske en och annan överraskning. Och att nästan hela världen möts hos oss i Råneå, nästan varje dag - det har ni väl redan förstått./Lena

Yoko Ono

2011-07-28T11:00:00.009+02:00

När man reser med vissa lågprisflygbolag, får man inte ha så många kilo bagage med sig. I alla fall om man som jag inte reser med mer än en väska plus handbagage. Det har därför blivit en vana för mig att packa ner många tunna böcker, istället för få tjockare, för att få med mig så mycket variation som möjligt, utan att överskrida viktgränsen. Lätta böcker kan med fördel också placeras i vissa kavajfickor, om de inte är allt för otympliga i formatet. Då får man med sig än fler böcker, eftersom dessa flygbolag som jag ibland tvingas nyttja, numera också inte tillåter extra påsar, små handväskor eller liknande. ALLT ska ner i det enda handbagaget, som är tillåtet att ta ombord! En sådan bok, med inte så många sidor, som följde med till Italien i sommar, var Yoko Onos Funderingar som jag gärna delar med dig. En bok där angelägna livsfrågor avhandlas i 26 korta kapitel. T ex om konsten att använda den inre kraft vi alla har, att den som är svag på vissa sätt också är stark och om betydelsen att slå vakt om våra drömmar. Mycket av det som Yoko Ono skriver om kan tyckas vara självklarheter. Sådant som de flesta av oss redan känner till. Ibland kan man dock behöva påminna sig om dessa självklarheter. Och kanske fråga sig själv i hur stor utsträckning man praktiserar det man redan vet. Det finns några formuleringar i boken som lyser som små solar. Den här gillar jag extra mycket: "Gör åtminstone en sak per dag som får hjärtat att dansa". Yoko skriver: "Hemligheten bakom mitt långa, mer än sjuttioåriga liv är att jag varje dag gör något som får mitt hjärta att dansa. Det behöver inte alls vara något så storslaget som att ordna en fest. Det räcker med att titta upp på himlen och tänka: Å, så vackert det är." Hon skriver också: "Ibland är man så trött och ledsen att man inte orkar göra någonting alls. Gör i sådana fall något som får någon annans hjärta att dansa. Det kan räcka med att ringa någon, till exempel din mor. Ring och fråga: Hur mår du, mamma?" Ja, så enkelt egentligen, men kanske inte alltid i praktiken... Idén till den här boken föddes när Yoko höll ett föredrag i Tokyo 2004. Hon hade i förväg bett publiken att ha med sig sina "allt du någonsin har velat veta"-frågor. Föredraget genomfördes sedan genom att Yoko svarade på de existentiella problem, som företrädesvis de unga japanskorna i publiken sa sig brottas med i sin vardag. I sina svar vävde Yoko in berättelser från sitt eget liv. Funderingar som jag gärna delar med dig är för övrigt utgiven på det lilla eminenta förlaget Bakhåll. Mer om deras utgivning här: http://www.bakhall.com/ /Lena

Glädjetårar

2011-07-27T14:10:00.004+02:00

I veckan har vi alla upprörts över händelserna i Norge. Vi har pratat, ventilerat, diskuterat och känt ledsnad. Varit tysta en minut tillsammans. Idag har vi berörts av händelser av positiv karaktär, och både skrattat, gråtit, kramats och tagit några danssteg. En familj från Bosnien fick besked om tillfälligt uppehållstillstånd. Den uppdämda stressen av att vänta på besked, gjorde att tårarna kom före skratten. En pappa och hans dotter från Afghanistan, fick besked om att mamman och systern återfunnits i Teheran i Iran. En återförening borde kunna bli möjlig i Sverige. En beskedlig, försynt man som inte kommunicerar så mycket, men alltid hälsar med ett vänligt leende, satt och grät vid vår reception. Av glädje. Ack ja. Alla dessa möten. Och känslostämningar. Det är fantastiskt att få vara delaktig i detta. Sorg och glädje. Allt som det innebär att vara människa bland andra människor. /Lena

Onda stenar

2011-07-22T09:44:00.005+02:00

Italien och Sardinien. Jo, jag är fortfarande där, har lite svårt att släppa ämnet. Passar därför på att tipsa om en bok: romanen Onda stenar, skriven av en kvinnlig italiensk författare, Milena Agus, född i Genua av sardiska föräldrar, men bosatt i Cagliari på Sardinien. Boken är utgiven 2006, och kom i svensk översättning förra året. Berättelsen utspelar sig både på Sardinien och det italienska fastlandet, huvudsakligen i mitten av 1940-talet. Huvudperson är en originell kvinna, berättarjagets farmor, som har svårt att finna kärleken, och vars olycka tar sig olika uttryck, både fysiska och psykiska. En mycket närvarande och inkännande beskrivning av vad det kan innebära att vara kvinna och dessutom avvikande från traditioner och normer. I det italienska samhället förr i tiden, men kanske till viss del även idag? Kanske också hos oss? Om längtan efter kärlek och synen på galenskap. Berättelsen visar också hur barn ofta kan känna sympati för de udda människor, som andra vuxna betraktar med skepsis och förakt. Berättarjaget (barnbarnet), skriver träffande om galenskap, i slutet av boken: "Mamma tror nämligen att i en familj måste någon gripas av oordningen, för livet är gjort så, en balans mellan de båda, annars stelnar världen och stannar. Om vi kan sova på natten utan mardrömmar, om pappas och mammas äktenskap alltid har varit molnfritt, om jag gifter mig med min första kärlek, om vi inte drabbas av panikattacker och inte försöker ta livet av oss eller kasta oss i sopcontainern eller skära oss, så är det farmors förtjänst, för hon har betalat för oss alla. I varje familj finns det någon som betalar priset för att balansen mellan ordning och oordning ska upprätthållas och världen inte ska stanna." Kan det vara så? Är det en grym formulering? Läs boken och fundera! På köpet kommer ett stycke historieskrivning kopplat till Italien och Sardinien. Och det på bara 98 sidor. /Lena

Näring

2011-07-20T12:16:00.003+02:00

Våra besökare förser oss med näring. Kanske extra mycket just under sommaren. I måndags var jag åter på jobbet efter tre veckor i, som det numera ibland känns, mitt andra hemland Italien. Jag hade hälsat på mina italienska vänner på Sardinien, och var inte så entusiastisk över att återvända till Sverige och Norrbotten igen. Jag ville stanna kvar. I det varma, kaotiska, livliga, färgstarka och energiska.

På bibblan i Råneå möts jag dock av många leenden och glada tillrop.Det handlar om allt från kända stammisar som vill återberätta vad som hänt sedan vi sågs sist och återge den senaste läsupplevelsen, till de många sommargäster som uttrycker gillande över vårt fina och mysiga bibliotek, där man får så bra service! Tack, tack, tack!! Det underlättar min återkomst - alla dessa mänskliga möten. Sedan kan jag ändå inte garantera att det innebär att jag inte snart söker mig söderut igen... Kanske också för en något längre tid. Jag måste ju upprätthålla min roll som återkommande gäst på bibblan i Alghero. Där jag företrädesvis lånar italienska DVD-filmer med text på engelska. Som komplement till mina italienska studier, som bedrivs informellt någon timme per dag. En av mina bästa lärare är för övrigt sjuårige Mattia, som entusiastiskt utropar BRAVO, när jag lyckas hålla isär il piede (fot), la scarpa (sko) och la gamba (ben), och sätta in orden i ett korrekt sammanhang. När mina språkkunskaper nått en något högre nivå, har jag ambitionen att låna även mer litterära alster, på det lilla sardiska biblioteket. /Lena

Sommar och sol

2011-07-13T10:23:00.004+02:00

I lördags invigdes Rånepoolen, ett utomhusbad som det är gratis att besöka. Det märks att barnen har ett närmast omättligt behov av lek och bad, för det är bara de mest härdade internetanvändarna som vill sitta inne vid en dator när solen skiner. Trots detta är biblioteket och medborgarkontoret långt ifrån övergivet. Stugägarna och hemvändarna slinker in, köper gallrade tidskrifter och böcker, läser dagstidningarna och låna med sig lite läsning för hängmattan. Men bara för att stora delar av samhället tar semester så gör inte medborgarnas behov det samma. Under denna vecka har vi hjälpt till med adressändringar, fjärrlånebeställningar, ägarbyten på fordon, släktforskningsärenden, beställning av försäkringar, felanmälan på lägenheter, massvis med boktips samt tips på övernattningsställen och restauranger i området. I morse lagade jag t.o.m ett klockarmband åt en av våra stammisar. Som ni förstår så är det här inget "vanligt" bibliotek tack vare vår samverkan. Vi har en helhetssyn på service som går ut på att det vi inte kan lösa själva direkt på plats ska vi slussa vidare och/eller hitta namn och telefonnummer till någon som kan göra det. Det blir många telefonsamtal under en dag men en nöjd besökare är vår bästa reklam och en sak är säker: man blir aldrig uttråkad av att jobba här. Nästa vecka kommer Lena tillbaks från semestern och jag börjar min. Det blir inga långresor utan bara lugna dagar där hemma med läsning och trädgårdsarbete och säkert en och annan glass. /Ulrika

A gentle axe

2011-07-08T10:52:00.007+02:00

I det förra inlägget nämnde jag Dostojevskijs "Brott och straff" som en sån där roman man bara måste läsa och idag kom jag att tänka på en närbesläktad bok som tyvärr inte blivit översatt till svenska ännu. Det är R.N. Morris "A gentle axe". Anledningen till att den seglade upp i mitt minne är att huvudpersonen i "A gentle axe" och uppföljaren "A vengeful longing", är polismannen från "Brott och straff", Porifiry Petrovich. Som bokmal och bibliotekarie läser man ju en hel del böcker och med åren har jag blivit kräsen. Om en bok inte suger in mig på de första sidorna så slutar jag att läsa. Ibland kan jag göra ett nytt försök med boken vid ett senare tillfälle, men ibland består motviljan.

Hur som helst, "A gentle axe" fångar ens uppmärksamhet direkt! Vi befinner oss i 1800-talets Ryssland och får följa med på en svindlande resa fylld av lyx, dekadens, girighet och begär. Vi börjar resan i en park i ett iskallt St. Petersburg. En avdankad prostituerad som letar efter pengar och något att kanske stjäla upptäcker en hängd man i ett träd. Han har en yxa instoppad i bältet och vid trädets fot ligger en resväska. I väskan finns bland annat en styckad dvärg och den logiska förklaringen är naturligtvis att mannen i trädet har mördat dvärgen och sen hängt sig. Men för Porifiry Petrovich finns det inga logiska förklaringar. För den som inte räds att läsa på engelska väntar ett spännande läsäventyr som svalkar gott i sommarhettan./Ulrika

Sånt man bara MÅSTE läsa

2011-07-06T14:24:00.006+02:00

Det finns ju en hel del böcker som man liksom "ska ha läst" enligt de som förstår sig på saker (oklart vem). Till dessa hör exempelvis Dostojevskijs "Brott och straff" (har läst), Hellers "Moment 22" (läste under tvång), Salingers "Räddaren i nöden" (har aldrig läst klart den), Kafkas "Förvandlingen" (läste med förtjusning i gymnasiet) och Oksanens "Utrensning" (har inte läst, verkar för deppig för mig). En mer eller mindre världsberömd romansvit i sju delar (!) är "På spaning efter den tid som flytt" av Proust. Den har jag ännu inte läst, men jag tröstar mig med att författaren själv sa något i stil med att man måste vara ofrivilligt sängbunden en längre tid för att ha en rimlig chans att ta sig igenom alla delar.

Nu har jag gett mig i kast med en betydligt lättsammare bok, men en som jag har haft förutfattade meningar om under en längre tid. Boken i fråga är Ernst Billgrens " Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor". När den kom tänkte jag att boken säkert var för invecklad för mig. Jag som ser på konst och känner mig som den där militären i Monty Python- sketchen när han säger "I may have no taste, but I know what I like!". Men så hörde jag en radiointervju med Börje Ekström från Norrbottens museum där han tipsade om just denna bok och då tänkte jag att jag skulle göra ett försök att läsa den i alla fall. Den är väldigt bra (Tack Börje!). Lättläst, humoristisk och behandlar en hel del annat än bara konst. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag anser att den är riktigt filosofisk, fast på ett mycket prestigelöst sätt. Väldigt Billgrenskt om ni förstår vad jag menar.../Ulrika

En ovanlig biblioteksbesökare

2011-06-30T09:17:00.007+02:00

Det verkar som om vi har blivit begåvade med en bibliotekskatt. Ja, det är ju säkert någon som äger den, men den har valt att hänga kring Medborgarkontoret ett par dagar nu. Då och då försöker den till och med gå in på biblioteket, men då blir det stopp. Vi vill ju att så många som möjligt (av de tvåbenta) ska kunna besöka oss utan risk att få en allergichock, så fyrbenta biblioteksbesökare får snällt stanna utanför.

Barnen som besöker oss har engagerat sig till 100% i denna ovanligt mysiga och sällskapliga kattfröken. De kommer med kattmat och oroar sig för var katten sover om det börjar regna. Sen blir det mycket gos och klappar så det är inte undra på att kisse vill komma tillbaka. Men ibland blir det för mycket uppmärksamhet även för en katt. Då tar den sin tillflykt till de yviga busksnår som omger vår entré, pustar ut och funderar på nästa kattliga äventyr.

Otaliga är de fakta- och skönlitterära böcker som skrivits om katter och katters liv. Några av mina favoriter är Doris Lessings bok som heter just "Katter" samt T.S Eliots "De knepiga katternas bok", den sistnämnda som förövrigt tjänade som inspiration till musikalen Cats. I detta sammanhang kan jag även tipsa om Vicki Myrons bok "Bibliotekskatten Dewey" som handlar om en äkta bibliotekskatt. En kall morgon hittar bibliotekarien i den amerikanska småsstaden Spencer en kattunge i bokinkastet. Katten döps till Dewey (efter bibliotekets klassifikationssystem) och trots en del inledande motstånd får Dewey stanna på biblioteket och sprider glädje till personal och besökare under många år. När han dog 2006 fanns hans dödruna att läsa i 300 tidningar världen över. Jag hoppas alla katter (och andra djur) får vara lika älskade och väl omhändertagna som Dewey var./Ulrika

Den första klunken öl

2011-06-28T09:56:00.006+02:00

Rödlätt som jag är har jag aldrig varit någon soldyrkare. Ändå har jag i min ungdom ägnat otaliga timmar på strand eller i en solstol "pressande" som det så fint hette. Jag bara SKULLE bli brun! Det enda som hände var att jag blev rödfnasig med inslag (eller ska jag kanske skriva utslag) av soleksem. Sålunda har jag kapitulerat och tillbringar sommrarna iförd hatt och långärmat när jag vistas längre perioder utomhus. Min salig farmor brukade t.o.m ha handskar på sig i solen, men där drar jag min gräns.

Trots avsaknaden av gyllenbrun hud är det trevligt att läsa utomhus. En som på ett utmärkt sätt har beskrivit känslan av att läsa på stranden är Philipe Delerm i boken "Den första klunken öl och andra njutningar". En behaglig bok som innehåller kortare betraktelser av ett urval av livets njutningar. Som gjord för att läsas långsamt och eftertänksamt, gärna med något svalkande inom räckhåll. En lätt bris som håller störande insekter på avstånd är också att föredra. Och så skugga för oss som trots grånande hårstrån innerst inne är rödluvor. /Ulrika

Glad midsommar!

2011-06-23T11:37:00.010+02:00

När man jobbar på biblioteket och medborgarkontoret i Råneå så möter man många människor under en dag. En del av besökarna kommer man väldigt nära på olika sätt. Jag har till exempel aldrig tidigare fått så många kramar av besökare som under min tid här. Ibland har jag försökt tänka efter hur många gånger per dag som jag svarar "Jag mår bra. Och du?" på frågan "Hej! Hur mår du?" Många gånger blir det. Det fungerar som ett slags vardagsnära terapi. Jag hör att jag säger att jag mår bra, alltså måste det vara sant. Att någon bryr sig om och att jag får bry mig om skapar en känsla av lugn och glädje. Vi är inte bara anonyma personer som lånar ut böcker, vi är Lena & Ulrika på biblioteket. Och för oss är du som kommer hit inte vem som helst. Du är grunden för bibliotekets existens. Utan dig skulle det inte finnas ett bibliotek, inga böcker skulle köpas in (och vi skulle inte få någon lön...).

Men att jobba på ett bibliotek är så mycket mer än bara ett jobb. Det är inget kall (även om det ibland kan verka så) men när det rullar på och vi lyckas med det vi är satta här att göra, då ger det en skön känsla som inte kan räknas i antal utlån eller någon annan statisktik. Då får vi energi som gör oss ännu bättre, ännu gladare och ännu stoltare över att få jobba här. Jag hoppas ni känner att ni är en del av den känslan. Trevlig midsommar önskar Lena & Ulrika

Semestertider

2011-06-20T10:11:00.006+02:00

Nu börjar våra semesterperioder och man kan ju tycka att en bättre inledning vädermässigt vore önskvärt, men för mig som jobbar och dessutom har en trädgård med törstiga växter, så är regnet helt ok. Vi förväntade oss ingen rusning till biblioteket med tanke på regnet som verkligen öser ner i Råneå idag, men nu är det fullt hus. Damerna som sorterar inlämnade saker till Råne Returen är här, Bodil från Råneå församling och en familj som återvänt till Sverige och som behöver hjälp av medborgarkontorets personal likaså. Migrationsverket har sommartider och besöker oss bara en gång i veckan så det är många som passar på att komma hit idag för att får hjälp och ställa frågor.

Och faktiskt är det en hel del som trotsar regnet och kommer hit för att låna böcker. När vi närmar oss lunch kommer barnen vakna och börja strömma hit för att låna datorerna till spel, chatt och för att lyssna på musik. Jag jobber vidare med bilderboksplaceringar så att det ska bli lättare för våra besökare att hitta även där. Just nu är det bilderböcker om "Döden" och "Förskola och skola" som ska få en egen plats. Här ligger vi med andra ord inte på latsidan!/Ulrika

Den blomstertid nu kommer...Eller?

2011-06-10T11:13:00.013+02:00

Idag är det skolavslutning i Råneå. Detta år har man valt att inte hålla avslutningen i kyrkan så det är inte samma ström av folk förbi Medborgarhuset som det vanligtvis är denna dag. Finklädda elever har nu börjat droppa in så smått för att låna böcker inför sommalovet samt använda våra datorer. För de allra flesta barn är sommarlovet efterlängtat, men för vissa barn är det inte lika roligt. De saknar gemenskapen, rutinerna, ja, till och med skolmaten. Då känns det tryggt att biblioteket och medborgarkontoret upplevs som deras frizon, vardagsrum och fritidsgård året om.

Många barn frågar oroligt om vi kommer att ha stängt på sommaren, men skiner genast upp när vi talar om att det inte är så. Råneå bibliotek är öppet alla vardagar med kvällsöppet till 19:00 som vanligt på måndagar. Den enda skillnanden är att vi stänger en timme tidigare tisdag-fredag dvs 16:00. Under sommaren kommer många till Råneå med omnejd för att bo i sina stugor eller besöka trakten som turister. I veckan har vi haft besök av ett engelsk par som cyklade i Norrbotten och försäljningen av fiskekort tycker jag har ökat markant de senaste dagarna. Hos oss kan besökarna få tips på sevärdheter, boende och aktiviteter och vi köper in nya böcker hela sommaren så det alltid ska finnas något för alla att koppla av med och inspireras av. Jag har inte ännu börjat fylla på högen av sommarläsning, men det kommer, var så säker!/Ulrika

En gåtfull vänskap

2011-06-01T08:32:00.012+02:00

Jag erkänner. Jag är inte särskilt intresserad av matematik. Jag kan räkna procent när jag ska handla och multiplikationstabellen får man ju användning av när man stickar, men det är ungefär allt. Men när Yoko Ogawas "En gåtfull vänskap" kom i svensk översättning blev jag genast intresserad. En hushållerskas berättelse om hur det är att arbeta för en gammal matematikprofessor vars minne bara varar i 80 minuter kändes som en bra bok att läsa just innan man ska somna. Kanske skulle den vara lika sövande som jag ofta uppfattade matematikböckerna i min ungdom? Men så blev det inte. Själva boken har ett mycket tilltalande format; mindre än en pocket men med hårda pärmar. Omslagspappret är präglat med siffror som framträder genom bilden på den gamle mannen som står med ryggen mot betraktaren. Bokplasten gör att jag upptäcker siffrorna av en slump; de framträder när man vinklar boken i vissa lägen. Boken är lätt att bära med sig och ryms till och med i min handväska.

Själva berättelsen fångar mig redan på första sidan med sitt lågmälda tilltal. Det är som om hushållerskan sitter på en stol bakom mig eller snarare att jag som läsare får sitta på en stol i köket där hon förbereder en måltid för Doktorn och sin son. Det är en historia om minnen och vänskap. Och om godhet! Hur ofta får man numera läsa om godhet i en roman? Motvilligt blir jag även intresserad av matematik och gör min omgivning förbluffad när jag börjar berätta om primtal. Det här är skönlitteratur när den är som bäst. En helhetsupplevelse från första stund när jag har boken i min hand, den fördjupande läsningen som väcker intresset för något helt annat, i detta fall matematik och så glädjen att en till synes enkel historia får mig att bli alldeles varm inombords. Läs! Läs! Läs! /Ulrika

Radioaktiva i Råneå

2011-05-27T12:35:00.008+02:00

Några av oss som var radioaktiva i Råneå i morse. Många kvinnor, några små barn och enstaka män. Personal från biblioteket och medborgarkontoret. Några föräldralediga. En grupp från dagverksamheten med personal, och några pensionärer. Vid första starten var vi ca 25 personer, som drog iväg på Sundsrundan. Lite senare promenerade också ett gäng med elever från Råneåskolan och deras lärare. Härlig start på dagen, och solen sken! Nästa år blir vi fler?! /Lena

Radioaktiv rörelse

2011-05-24T13:04:00.005+02:00

Nej, det här inlägget handlar inte om radioaktivitet, i betydelsen farlig strålning. Det är en uppmaning till alla som befinner sig i Råneå nu på fredag den 27 maj, att komma och delta i en kollektiv promenad. Vi samlas utanför Medborgarhuset kl. 08.00 och går Sundsrundan. Alternativt joggar eller springer, om man vill ha högre aktivitet! Vi som jobbar på biblioteket och medborgarkontoret kommer att delta. Kanske kan vi utbyta ett boktips eller två längs vägen! Med raska steg är vi tillbaka vid Medborgarhuset inom 30-45 minuter, och kan öppna biblioteket i rätt tid. Har man då längs vägen blivit sugen på att låna en bok, så kan man komma in och botanisera i hyllorna, och kanske pusta ut en stund.Vill man veta mer om vad som avses med radioaktiv i det här sammanhanget, så kan man kolla här: Radioaktiv rörelse Kom och var med du också! /Lena

Kerstin & Gunhild

2011-05-09T12:49:00.003+02:00

I fredags förra veckan var biblioteket och medborgarkontoret inbjudna till Mötesplats Klockarängen i Råneå, för att presentera vår gemensamma verksamhet. Klockarängen är en plats att träffas på för seniorer, funktionshindrade och deras anhöriga. Ett 20-tal personer hade mött upp, och lyssnade engagerat på mig och Birgitta. "Kommer boken att försvinna nu när det finns läsplattor?" "Vad är den där lilla apparaten som ungdomarna bär omkring på, samtidigt som de har något instucket i öronen?" "Finns det risk för att Råneå bibliotek kommer att läggas ner?" "Varför ska posten ändra postnumren?" "Är det inte risk för klassskillnader när man måste göra så mycket själv via nätet nu?" "Vad ska man göra om man inte har någon egen dator?" "Får man låna hem tidskrifter från biblioteket?" Några frågor som dök upp under träffen, och som vi försökte besvara på bästa sätt. Vi passade också på att visa länets gemensamma webbportal bibblo.se, och tipsa om intressanta sidor på nätet med anknytning till Råneå. Innan vi avslutade fanns det också möjlighet för intresserade att låna av de böcker som vi hade med oss. Penna, papper, personnummer och bokens sekvensetikett går bra ibland. Trevligt initiativ! Tack Maria D som bjöd in oss! Samverkan fortsätter kanske på andra sätt framöver?! På bilden synes en aktiv ljudboksläsare, Kerstin, och faktiskt en f d biblioteksmedarbetare, Gunhild. /Lena

En kvinna under påverkan

2011-05-07T17:28:00.009+02:00

Att få se Patti Smith på Udden i sommar, var kanske för mycket begärt från min sida. Men Kajsa kommer! Förra veckan meddelade arrangörerna för Musikens Makt, att Kajsa Grytt kommer att spela på festivalen på Gültzaudden i slutet av augusti. Härligt! Det ser ut att bli ett starkt startfält, där även bob hund är klara för spelning. I väntan på Kajsa m fl, kan man gärna lyssna på Kajsas nyligen släppta En kvinna under påverkan. Extra bra, i mina öron: Du ska vandra och trilla och Den finländska dimman. Provlyssna här! /Lena

Världsläget

2011-05-04T14:18:00.004+02:00

Sitter på mitt arbetsrum och gör fakturor. Hör utifrån biblioteket att diskussionens vågor går höga. Tre av våra stammisar, damer i pensionsåldern, diskuterar världsläget, samtidigt som de dricker en kopp kaffe och bläddrar i dagstidningarna. De verkar inte helt eniga. Ska Sverige vara kvar i Afghanistan? Var det rätt att döda Bin Ladin? Kommer det att bli lugnare nu? Är krig någonsin rätt? Vilka människor är det som flyr? Hur bygger man upp demokrati på bästa sätt, i ett land där människorna levt hela sitt liv under diktatur? Jag kan inte låta bli att småle för mig själv. Jag blir så glad över att vårt bibliotek fungerar som ett vardagsrum för samhällsdebatten. Även om de problem som diskuteras kan tyckas svårlösta. /Lena

Jag gillar Patti

2011-05-03T21:31:00.010+02:00

"Det spelar ingen roll hur vi utvecklas teknologiskt, snälla - överge inte böckerna. Det finns inget i vår materiella värld som är mer underbart än böcker". Konstnären, poeten, författaren och rockmusikern Patti Smiths uttalande, när hon förra året fick det amerikanska litteraturpriset National Book Award, i fackkategorin för biografin Just kids. I like. Idag är Patti en av pristagarna till Polarpriset, Polar Music Prize 2011. I motiveringen talas det bl a om hur Patti visat hur mycket rock´n´roll det finns i poesi och hur mycket poesi det finns i rock´n´roll. Hon bskrivs som en Rimbaud med Marshall-förstärkare. Jag instämmer. Tänker tanken, hur häftigt det vore att få se Patti spela på Gültzaudden i midnattssol i sommar... En omöjlighet?! Eller kanske på Kulturens Hus till hösten?! Jag är inte ens så säker på att Patti skulle begära så mycket betalt. Hon kanske skulle se andra värden med att få besöka en plats långt upp i Skandinavien. Grattis till Polarpriset i alla fall! /Lena

Glad Påsk!

2011-04-19T14:58:00.002+02:00

För alla som vill besöka oss under sin påskledighet, så har vi öppet som vanligt t o m imorgon onsdag. Efter kl. 17.00 imorgon, tar vi dock lite påskledigt fram till tisdag den 26 april, då vi öppnar igen kl. 9.00. Ha en bra påsk & njut av våren, som jag känner är på g! Eller Buona Pasqua, som man säger i Italien, dit jag beger mig imorgon! /Lena

Hangarounds

2011-04-18T08:08:00.005+02:00

Jo, det var ett par unga män som ville stanna kvar efter spelningen med Silver Hair Blues Ladies i fredags, för att fota varandra tillsammans med damerna. Yama och Hussein uttryckte stor fascination över att det var ett band med kvinnor som spelade blues. Och att kvinnorna dessutom uppnått en ålder, som innebar att de skulle kunnat vara deras mödrar... Häftigt! Tack för ett uppiggande gig: Monica Sandberg på sång och gitarr, Eivor Bryngelson på munspel och Monika Söderlund på bas! För er som inte hade möjlighet att komma förbi och lyssna, kolla in det här klippet, dock från ett annat speltillfälle, och med en utökad gruppsammansättning: http://www.youtube.com/watch?v=T_VzyRV5sIU Bitchens kvast framfördes dock även i Råneå, och fick många att dra på mungiporna:-) /Lena

En språngbräda

2011-04-15T07:56:00.005+02:00

"Råneå och människorna här, har för mig varit en sådan där, vad heter det nu, som man står och hoppar på innan man kastar sig ut i en bassäng?" "En trampolin?!" "Ja, en sådan där som man tar sats ifrån, för att komma högt upp innan man landar i vattnet." "Aha, du menar en språngbräda!" En språngbräda???" "Ja, så heter det på svenska." "Ja, då menar jag att Råneå har varit en språngbräda för mig ut i det svenska samhället!" En komplimang igår, kanske, från en av våra återkommande besökare, en ung man med ursprung i Afghanistan. Denna person lämnade senare biblioteket med böckerna Jämlikhetsanden av Richard G Wilkinson, och I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, av Pontus Herin. Ambition: att fördjupa sig i, som han uttryckte det, "relationer mellan människor och det svenska samhället". Den här unga mannen tillhör för övrigt utifrån sin ålder, målgruppen som vi lobbar mot nu under Världsbokveckan: 20-35-åringar. Men han nöjer sig inte med bara lättviktig humor, som varit årets tema. Han vill ha utmaningar, och ger oss också sådana. Jag vet dessutom, att han kommer att komma tillbaka och vilja diskutera böckerna som han läst, och kanske också tipsa om någon läsvärd poet, kanske från Iran, som vi inte kände till sedan förut. Den här typen av möten får mig att känna att mitt jobb är meningsfullt. Och roligt. Den unge mannen har lovat att komma och lyssna på Silver Hair Blues Ladies som spelar hos oss idag kl. 14.00. En grupp med tre svenska medelålders kvinnor som lirar blues - vilket tillfälle också det att lära sig mer om det svenska samhället - om vad som kan hända på ett bibliotek i Sverige, i Råneå! Kom förbi du också! /Lena

800 upplevelser

2011-04-13T10:45:00.005+02:00

Idag delar biblioteken i Norrbotten ut upplevelser! Upplevelser som finns mellan tryckta pärmar, i böckerna! Vi firar Världsbokdagen, lite i förväg... Jag har på den tidiga bussen från Luleå till Råneå, avgång 6.25, försett ett 10-tal resenärer med utvalda titlar. En inte helt ovanlig kommentar, speciellt från män i 20-årsåldern var: "Nej, men jag läser aldrig några böcker. Det är för jobbigt". "Ja, men då tillhör du rätt målgrupp!" svarade jag, och de tittade lite förvånat på mig. "Då kan du börja med någon av de här titlarna: lättsamma och roliga böcker, inte så tjocka heller. Brukar du vara på Facebook?" Jo, det brukade de flesta. Efter lite trevande samtal om varför de inte läste så mycket och sällan besökte biblioteket, tog de flesta ändå emot en bok. Möjligheten att kunna vinna en iPad, om man gick in på Facebook-sidan 800 upplevelser och skrev vad man tyckte om boken, hjälpte nog till. Många yngre kvinnor var mer spontant positiva, och gjorde ett aktivt val av titel, som t ex David Batras Den som inte tar bort luddet ska dö, eller Sara Kadefors Borta bäst. Under hela bussresan hade jag en följeslagare, journalisten Stefan Spjut från Norrbottens Kuriren, som också stannade och följde vår utdelning av upplevelser på busstationen i Råneå två timmar senare. Då deltog även mina medarbetare Maria och Mia från Medborgarkontoret. En kommentar från en rysk man, som tog emot 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom var: "Jo, jag gillar svensk humor! Tack!" Han var själv på väg i flygande fläng med sin son i vagn till dagis... En iransk yngre kvinna tog leende och glatt emot Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser av Joanna Rubin Dranger. Min reflektion: kanske kunde det vara relevant att använda mer humor-böcker i svenska-undervisningen för invandrare?! Lite andra infallsvinklar på det svenska?! Många mottagare av böcker var positivt överraskade över att boken de fick kunde behållas, och/eller ges vidare, och upprepade frågan: "Måste jag inte lämna tillbaka den?" Stefan från Kuriren tyckte att vi skulle "marknadsanpassa oss lagom mycket" på biblioteken, och inte sälja ut vår själ med för många jippon. D v s värna litteraturen och kunskapen om den, och upprätthålla biblioteket som en någorlunda rofylld miljö. Du kan vara lugn Stefan, vi ska fortsätta att påminna om bibliotekets grunduppdrag: information och litteratur tillgängligt för alla. Vi ska dock också ibland se på oss själva med lite humor och distans, och vara ute och möta människorna utanför vår egen verksamhet. Genom att som idag t ex dela ut upplevelser. Det ena behöver inte utesluta det andra! /Lena

Silver Hair Blues Ladies

2011-04-08T13:43:00.005+02:00

Vi firar Världsbokveckan i humorns tecken, med start på måndag nästa vecka. Attraktionen i Råneå blir i år bandet Silver Hair Blues Ladies från Kalix. De kommer att spela live i Sulan/Medborgarhuset fredag den 15 april mellan kl. 14.00-16.00. Kom förbi och lyssna! Fri entré! Under hela veckan pågår dessutom i biblioteket en boktipstävling - tipsa om en rolig bok, och du är med i utlottningen av både böcker och ljudböcker. Vi säljer också massor av gallrade bilderböcker. Och självklart kommer du att hitta många roliga böcker att låna, som vi gett lite extra framträdande plats i biblioteket under veckan. Kanske kommer du också att möta oss på lite oväntade platser utanför biblioteket:-) Vi ses!/Lena

Igelkotten

2011-04-06T08:09:00.006+02:00

Det är något med franska filmer. De är alltid sevärda. De är nästan alltid bra, eller mycket bra. Och de befolkas ofta av människor som känns äkta. Dessutom får de mig att fundera på varför jag inte besöker Frankrike oftare. Igelkotten av Mona Achache, fritt efter romanen Igelkottens elegans, av Muriel Barbery, är inget undantag.

En brådmogen 11-åring, Paloma, beskådar livet genom en filmkamera och tänker på döden. Hon planerar att avsluta sitt liv på sin 12-årsdag. Via kameran studerar hon framför allt sin rika men inte så lyckliga familj: mamman som pratar mer innerligt med krukväxterna än med sin man och sina barn, storasystern som blir smått hysterisk när Paloma spolar ner den i hennes ögon lidande guldfisken i toaletten, för att befria den från sitt meningslösa liv. Paloma betraktar och besöker också den medelålders portvaktsfrun längst ner i huset, och en nyinflyttad granne med ursprung i Japan. Oväntade möten och vänskapsband uppstår. Kanske också en spirande kärleksrelation. Men så kommer döden. Som så ofta, olämpligt och oväntat.

"Det viktiga är inte att man dör, utan vad man gör när man dör. Renée - vad gjorde ni när ni dog? Ni var redo att älska. " Palomas ord avslutar filmen. En sorglig slutsats, eller en anmodan om att leva livet fullt ut under tiden som det pågår? Se filmen! /Lena

Biblioteken på hal is

2011-03-28T09:12:00.011+02:00

I lördags var vi ett gäng tappra från kommunens bibliotek, som befann oss ute på isen i Södra Hamnen i Luleå, för att möta Luleborna. Vinden var ganska kall, men solen sken, (till och från i alla fall), och vi var på bra humör. De flesta uppskattade att bli bjudna på apelsiner, och tog glatt emot vår bibliotekspåse, som även innehöll Kulturens Hus senast släppta program. Många svarade också på vårt biblioteks-quiz, även om bläckpennorna fungerade med varierande kvalitet i snålblåsten. Ett axplock av de möten som uppstod:

Fyra personer från New York befann sig på den pågående jazzfestivalen i stan, och hade tagit en tur ner på isen. En av männen i sällskapet halade upp sin plånbok, efter att han mottagit en bibliotekspåse. "Do you need donation?" Vi framstog möjligen som behövande på något sätt, eller bara som fattiga kulturarbetare, eller så var han stadd vid kassa, och kanske van vid att biblioteken i USA behövde ekonomisk support från allmänheten?!

En tvååring som kom förbi med sin pappa, ville absolut uppehålla sig i "kojan", d v s isboden där vi förvarade vårt material. Små ting kan ge stor lycka... En strävhårig tax som passerade med sin matte ville detsamma, men kanske av något andra skäl, t ex att det var kallt på isen...

En tjej från Göteborg (bilden ovan) var bokstavligt talat ute på hal is när hon seglade förbi på hockeyskrillor i något för stor skoteroverall och öronlappsmössa. På ryggen hade hon en skylt där det stod något i stil med: "Ensamstående mamma söker trygg och trevlig norrländsk man..." Hon var ute på möhippa med sina vänner från Luleå...

En äldre farbror ville inte ha några apelsiner, eftersom man inte åt apelsiner när det var så kallt som det var i lördags (några minusgrader, kanske). Han var dock mycket noga med att påpeka att han ofta besökte stadsbiblioteket på Kulturens Hus med sina barnbarn, och brukade läsa böcker för dem i "hörnan" som finns där.

Sammanfattningsvis var det i mina ögon många unga män med barnvagnar i farten. Det var bl a härligt att se den pappa som la sig ner på isen utanför vår boda tillsammans med sina två barn, för att i lugn och ro besvara våra frågor i biblioteks-quizen. /Lena

Den skräckslagne stekelsamlaren

2011-03-21T16:04:00.005+01:00

På fredagen fick jag så äntligen "Den skräckslagne stekelsamlaren" i min hand". Som jag har väntat på denna bok! Jag blev fullständigt förälskad i Annalena Hedmans debut "Min första världssensation" som kom 2010. Denna bok är den andra i serien om Abbe och hennes kompisar i Istermyrträsk. Förväntningarna var höga när jag på lördagen drog mig tillbaka i mitt arbetsrum för att krypa upp i läshörnan och bara försvinna in i bokens värld. Denna gång handlar det om rädslor och främst Abbe och hennes närmast paniska rädsla för insekter och kryp. Tyvärr vimlar det av kryp i Istermyrträsk och Abbes mormor gör sitt bästa för att Abbe ska komma över sin rädsla.

Det går inte så bra till en början, men tack vare Abbes nyfikenhet och vilja att göra bra saker för andra så övervinner hon till slut sin rädsla och hela historien får ett lyckligt slut. Annalena Hedman skriver lättläst och medryckande och lyckas klämma in allt som en bra barnbok ska innehålla (till och med det politiskt korrekta), men så är hon ju även bibliotekarie och vi brukar ju veta vad som går hem hos våra besökare: kort sagt en bra bok att läsa själv eller läsa högt i klassen. I slutet kommer en passage som jag har god lust att brodera på en bonad eller nåt men det har jag inte tid med just nu så jag citerar istället:

"Men livet är ju som det är. Man blir olyckligt kär och får grina, man får en talja i skallen och får ont i ryggen. Man blir påkörd bakifrån i bilen av nån idiot som inte kan hålla avståndet. Men går man och gruvar sig för allting så blir det ju bara värre. Att vara rädd är oftast värre än det man är rädd för"

Så sant som det är sagt. Tack Annalena för dom orden och för alla de andra också för den delen. /Ulrika

Vems katt?

2011-03-19T12:04:00.004+01:00

Senaste barnboken av Helena Bross är en varm historia som innehåller mycket tänkvärt trots den korta och lättlästa texten. Boken är extra lätt att läsa, dvs meningarna är korta och skrivna med versaler, perfekt för den som just knäckt läskoden och vill ha en riktig bok att läsa själv. I "Vems katt?" leker de två kompisarna Axel och Omar i parken när de ser en gammal dam som sitter på en parkbänk och klappar en katt. Det visar sig strax att katten egentligen tillhör en flicka som letar efter den. Tanten blir lessen när hon inte får behålla katten och dessutom verkar det som om hon inte vet var hon bor. Axel och Omar tar hjälp av Omars pappa och historien får ett hjärtvärmande slut. "Vems katt?" ingår i serien "Solgatan 1" och man behöver inte läsa böckerna i ordning eftersom varje historia är fristående. Som sagt är detta en varm historia som dessutom innehåller detaljer som man kan diskutera med barnet om. Hur är det att bli gammal och glömsk? Hur ska man göra om man träffar på någon som verkar ha gått vilse? Hur är man en bra vän och medmänniska? Ja, det rymms mycket i denna lilla bok. /Ulrika

Wounded Rhymes

2011-03-17T07:43:00.005+01:00

Lykke Lis senaste platta, Wounded Rhymes, har blivit nästan unisont hyllad i pressen. Och ja, det är en samling riktigt bra låtar, även om vissa sticker ut mer än andra. Unrequited love och I know places, är nästan lite sakrala, med ett högtidligt, stämningsfullt sound, med touch av 50-60-tal och gospel. Och på det sedan, Lykke Lis speciella stämma: lite nasal, dov, skör och känslig. Det är fint. Min absoluta favorit är I follow rivers. Den är suggestiv, kraftfull och berörande. Framkallar en märklig förening av både vemod och glädje på samma gång, när man lyssnar på den. Ungefär som när man tänker på människor som varit viktiga i ens liv, men som inte längre finns där. Som inte längre lever, eller som fortfarande lever, men som varit borta från ens liv länge. Som man saknar ibland, men som samtidigt får en att le inombords när man tänker på dem, just för att de var, eller fortfarande är, betydelsefulla. Något sånt, tänker jag. Musikens kraft, när den fungerar. Här kan man lyssna på I follow rivers, förslagsvis på ganska hög volym: http://www.youtube.com/watch?v=vZYbEL06lEU /Lena

Let England Shake

2011-03-04T09:33:00.008+01:00

En inte omedelbart tillgänglig skiva, men en samling låtar som växer efter varje genomlyssning, är P J Harveys senaste Let England Shake. Gillar extra mycket just nu: All And Everyone, England, In The Dark Places och Written On The Forehead. Provlyssna här: http://www.youtube.com/watch?v=I5jK0biu7lI /Lena

Biblioteksarbetet som inte syns

2011-03-01T11:14:00.015+01:00

Jag hoppas att jag aldrig glömmer tiden innan jag började jobba på bibliotek. Som trogen besökare sen barnsben var (och är fortfarande) biblioteket för mig en fristad, en mötesplats, en guldgruva, en tröst och en källa till glädje. Jag minns också att jag som besökare bara såg det arbete som skedde vid bokuppsättning och det som utfördes i informationen respektive återlämning/utlån. Rent förnuftsmässigt anade jag att böckerna inte hoppade upp fix och färdiga på hyllorna, men det var först när jag själv började jobba som jag verkligen förstod just hur mycket arbete som görs som man som "vanlig" besökare inte ser (eller lägger märke till).

I dag har jag till exempel gått igenom några gamla böcker som en längre tid har stått nere i vårt bokmagasin utan att vara registrerade i datorn. Böckerna tillhörde en gång det som kallades Råneå sockenbibliotek, men nu är de för gamla och sköra för att kunna lånas ut. Då är det bättre att till exempel skicka dem till Länsmuseets bibliotek dit man får komma och titta i böckerna, men inte låna hem dem. Där tror jag böckerna får det bra. Det är spännande att försiktigt vända de lövtunna bladen, försöka utläsa den snirkliga skriften och låta tanken svindla när man tänker på att det jag håller i min hand nu är över 150 år gammalt. Undrar just vem som lånade hem och läste denna bok då den var ny?/Ulrika

Poetiska möten

2011-02-28T08:13:00.005+01:00

Ja, Cletus gjorde avtryck hos oss som var med i fredags.

"Jag kunde lika gärna ha älskat ett annat språk

om det fallit mig in

Vanvettig plågas jag av kraven att älska

Vem gör underliga saker med oss

Om inte den som tvivlar

Vanvettig plågas jag av kraven att leva

Natten och dagen är övermäktiga

men jag njuter inte av förbindelse

Det som står skrivet håller mig vid liv

Det finns ängslan och smärta

i varje kropp som är frisk"

En av många berörande dikter i Cletus Nelson Nwadikes senaste diktsamling Tankar ur ett lejons gap, som kom ut i år, och som också innehåller flera foton som Cletus själv har tagit. Förutom att Cletus inbjöd oss till ett mycket närvarande samtal om livet, döden och poesin, så gjorde han också intryck på mig i två specifika avseenden. Han inledde sessionen med att hälsa personligt på varje person som var närvarande. Tog i hand och sade något i stil med: "Hej, jag heter Cletus. Vad heter du? Vad roligt att du ville komma hit." Det satte anslaget för resten av föreställningen. Om man vill vara krass, så kan man säga att det var ett pedagogiskt trick, av en person som arbetar som fritidspedagog, och möter unga människor varje dag. Jag tror inte det. Jag tror att Cletus vet att inledningen av ett möte är viktig. Precis som han sa till ungdomarna som var med (fritt tolkat): "Ni vet väl att början av något som man skriver, t ex en dikt, är det viktigaste av allt?" Det andra som gjorde extra intryck på mig, var situationen när Cletus i vår entré stötte ihop med en av våra stammisar (som Ulrika också nämner). En person som inte alltid mår så bra, men som är pigg på att konversera högt även med främlingar, och läser ganska många böcker. Cletus fiskade snabbt fram sin senaste diktsamling, skrev sin signatur och gav boken till personen i fråga. Ville också ta några foton utanför vårt hus. Han såg människan, på riktigt, tror jag.

"En kort svart dikt

När jag dör

vill jag bli begravd

i två gravar

I mina vänners hjärtan

och i en kort svart

dikt"

Så klockrent vackert formulerat. Från Cletus Nelson Nwadikes debutdiktsamling En kort svart dikt. För den som vill möta Cletus poesi från pärm till pärm, så finns flera av hans diktsamlingar att låna på bibblan. Rekommenderas! /Lena

När Nigeria och Småland kom till Råneå

2011-02-26T19:51:00.009+01:00

I går hade vi som sagt besök av den nigeriansk/småländska författaren och poeten Cletus Nelson Nwadike. Några elever från årskurs 9, deras lärare samt ett antal trogna biblioteksbesökare samlades med oss i Sulan (en av medborgarkontorets möteslokaler) och fick under en dryg timme lyssna på berättelser och dikter som stäckte sig från den största glädjen till den djupaste sorg. Cletus pratade om det svåra i att börja: han berättar att många av oss väntar på att livet ska börja när det i själva verket har börjat för länge sen. Med sitt tilltal och närvaro får han tiden att bromsas upp och stanna till. Jag kände mig uppslukas och när jag såg mig omkring på den övriga publiken visste jag att de kände likadant.

Efter lunch på Råneskolan återvänder Cletus för att samtala med oss på biblioteket. I entrén till medborgarkontoret träffar Cletus en av våra stammisar som tilltalar honom på engelska i tron att han är asylsökande (det är en arbetsskada som vi på biblioteket/medborgarkontoret också har) men Cletus tar inte illa upp, stannar och pratar och skänker spontant mannen sin senaste diktsamling "Tankar ut ett lejons gap". Lyckan för denna man är fullständig! Jag säger åt honom att han borde börja skriva sina egna dikter och jag menar det faktiskt. Tänk om vi alla skrev dikter istället för att vända det mesta av våra tankar innåt där ingen kan se dem? Jag minns med ens killarna på Strömbackaskolans fordonsprogram som tack vare sin fantastiska svenskalärare Greta Björklund började skriva kärleksdikter. http://www.skolverket.se/sb/d/3665/a/20914 Det är när man träffar på personer som Cletus Nelson Nwadike och Greta Björklund som jag känner hopp för framtiden!/Ulrika

Cletus Nelson Nwadike

2011-02-23T09:26:00.008+01:00

Nu på fredag får vi i Råneå besök av poeten Cletus Nelson Nwadike. En person med ursprung i Nigeria, men sedan många år boende i Sverige och Småland. Kom som politisk flykting till vårt land 1990. Har publicerat fem diktsamlingar på Heidruns förlag: En kort svart dikt (1998), Med ord kan jag inte längre be (2000), En sida av regnet som faller (2003), Jag vill inte längre sörja dig (2007) och Tankar ur ett lejons gap (2010). På andra förlag: A short black poem (2006) och barnboken Elefanten i spegeln (2007). Nwadike framträder på Stadsbiblioteket/Kulturens Hus i Luleå på lördag, och vi är glada för att han även kunde tänka sig att besöka oss dagen innan. Vi har bjudit in en grupp niondeklassare från Råneskolan, för att samtala med Nwadike om hans poesi, författarskap och vad hans ursprung i Nigeria har betytt för hans skrivande. Dessutom hoppas vi också att ett antal personer, som själva har ursprung i andra länder, bl a Nigeria, och med erfarenhet av att leva som flyktingar, ska dyka upp och delta i samtalet. Och kanske en och annan Rånebo, med intresse och engagemang för både poesi och internationella frågor. Välkommen Cletus och alla andra! /Lena

Tack Thorsten

2011-02-17T21:51:00.006+01:00

Tack Thorsten Flinck, för att du värmde frusna själar på Kulturens Hus i Luleå ikväll. 25 minusgrader ute, men hjärtevarmt inne i Lilla salen. En skön förening av humor, poesi, klarsynthet och teatralisk samhällskritik. Och Kenny Håkanssons gitarrspel som ramade in din röst och sång. Jag blev positivt överraskad. Kanske är du på väg tillbaka till de stora tiljorna igen. Eller för all del, de mindre går lika bra. De där atmosfären är intim och ger plats för begåvade personligheter, om än med något klippta vingar. /Lena

Hanna Hellquist

2011-02-16T09:25:00.005+01:00

Jo, jag måste erkänna det. Jag gillar Hanna. Hanna Hellquist, journalist på DN och numera också programledare i SVT:s Jakten på lyckan. Jag gillar hennes värmländska omedelbarhet och direkta pang-på-frågor, som får de mest medietränade intervjuoffer att visa upp oväntade sidor. Jag gillar hennes speciella approach av att kunna vara både fräck och skör, samtidigt. Hennes drastiska, svarta humor. För den som händelsevis inte visste det, så har Hanna också skrivit en bok som kom 2009: Karlstad Zoologiska. En bok om uppväxten med en speciell pappa och många, med betoning på många, olika djur. Kort sammanfattat. Och här kan man göra Jakten på lyckans enkla lyckotest: http://svt.se/2.149217/jakten_pa_lyckan Jag fick det överraskande positiva resultatet "50% lycklig" :-) /Lena

Svindlare mot sin vilja

2011-02-15T10:48:00.007+01:00

För ett antal månader sedan hade jag förmånen att höra Frej Lindqvist läsa utdrag ur sin självbiografiska bok och det gav mersmak. När boken sedan dök upp på våra inköpslistor var den ett givet val att beställa till biblioteket. I bokens början är det 40-tal och Finland befinner sig i krig. Pojken Frej är orolig när staden bombas, hans far och storebror är i det militära, brodern som soldat, pappa Erik som jurist. Boken handlar i stor utsträckning om att livsval: att välja och välja bort och sedan stå för konsekvenserna.

Flytten till Sverige efter kriget lämnar pojken Frej i en ständig kamp mellan det rikssvenska som hans far älskar och det sverigefinska som är ständigt närvarande. Är han svensk eller finsk? Kan man vara både och? Inte i omvärldens ögon. Fadern önskar att Frej ska gå i hans fotspår, det militära och det juridiska, men Frej har andra drömmar. Han vill vara Fågel Blå, han vill bli skådespelare. Boken blandar skickligt verklighet och fantasi och det är ofta delarna som handlar om Frej och hans familj som är de allra starkaste. Har ni möjlighet att gå på Norrbottensteaterns soppteater 12:00-13:00 den 18 mars http://www.norrbottensteatern.se/repertoar/soppteater/svindlare-mot-sin-vilja så får ni er både själslig och kroppslig spis /Ulrika

Alla hjärtans dag

2011-02-14T18:29:00.003+01:00

Såhär på alla hjärtans dag borde man väl ge ett romatiskt boktips eller två... Problemet för mig är att de böcker som enligt min ringa mening beskriver kärlek och relationer på ett intressant sätt inte tillhör genren "romantik" som sådan. "Tidsresenärens hustru" av Audrey Niffenegger, "Fyrväktaren" av Jeanette Winterson samt "De besatta" av A.S. Byatt är tre vuxenromaner som när jag läste dem, fick mig att stanna upp, läsa om meningar och le eller humma instämmande. Vissa avsnitt framkallade även tårar. Sån är kärleken ibland. Den får oss att stanna upp, le och ibland gråta. Men precis som med en riktigt bra bok, så fyller kärleken (när den är besvarad och ärlig) en även med tacksamhet över att man får uppleva något så fulländat och underbart. Så kärlek och bra böcker önskar jag er alla, vart än ni än är. Inte bara idag, utan alla er levnads dagar/Ulrika

Loranga, Masarin och Dartanjang del 1

2011-02-14T17:08:00.007+01:00

Det finns barnböcker som man läser med minst lika stor behållning, om inte större, när man har blivit vuxen. En av dem är Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang". Kanske finns bokvärldens skönaste karaktärer i denna bok. Pojken som heter Masarin är egentligen ganska vanlig fast med en rätt så ovanlig familj. Pappa Loranga gillar att slöa och ligger mest under köksbordet och lyssnar på rock. Lorangas gamla pappa Dartanjang bor i vedboden och oroar sig ständigt för baciller och så Dartanjangs morfar som är så gammal att han bara kan gala som en gök (!) Det är med andra ord upplagt för skratt och äventyr.

Nu finns boken som serie av Sara Olausson. Sara är systerdotter till Barbro Lindgren så hon är "medlem i Loranga-familjen" enlig Barbro och visst märks det. Först är jag orolig att de bilder jag skapat för mig själv när jag läst boken ska krocka med de bilder som Sara tecknat. Det gör de inte och jag gläds istället åt att fler barn (och vuxna!) ska få ta del av den fantasifulla berättelsen. Seriealbumet har nummer 1 så jag antar att det kommer att det bli flera serier om den tokroliga familjen. Det ser jag verkligen fram emot!/Ulrika

Klädbibliotek

2011-02-04T15:03:00.003+01:00

Jag har visst missat något! Hörde ett inslag på radions P1 i morse om klädbibliotek i Umeå. Kul idé! Lyssna här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4330730 /Lena

Välkommen till Paradiset

2011-01-29T10:19:00.006+01:00

Det händer saker i Tunisien och Egypten. Människor har fått nog. Människor går samman och protesterar. Jag kommer av någon anledning att tänka på Jennie Dielemans bok Välkommen till paradiset, som kom 2008. En reportagebok om turismindustrin. En berättelse om de moderna turismströmmarna, från massturismens födelse på Gran Canaria, till dagens chartersuccé Thailand. Boken handlar inte om Tunisien eller Egypten. Men den handlar om turistarbetare i Dominikanska Republikens slumområden och om burmesiska flyktingar som bygger hotell i Thailand. Den ställer frågor om varför vi reser och hur. Den beskriver hur semestern som fenomen har utvecklats från politik till upplevelse. Och hur massturismens utveckling i de flesta fall bygger på den rika världens utnyttjande av fattiga människor, där pengarna från turisterna sällan stannar i landet.

Egypten är ett populärt resmål för många svenskar idag. Jag vet inte hur stor andel av resenärerna som funderar på hur landet de åker till styrs, och hur människorna som lever där har det. Inte så många, tror jag. Kanske borde de göra det. Kanske borde de läsa Dielemans bok och reflektera lite över sitt resande. Kanske borde de istället för att bli arga och upprörda över att trippen till all-inclusive-hotellet i Sharm El Sheikh riskerar att bli inställd, visa sin sympati för människorna som protesterar på gatorna i Kairo. /Lena

Vårkänslor!

2011-01-28T12:12:00.005+01:00

Det är fredag eftermiddag och tredjeklassare, ystra som kalvar av den bleka januarisolen och plussgrader, invaderar för en stund biblioteket. Infodisken fylls av böcker som snabbt, snabbt ska lämnas igen av mig för att sedan ställas på en vagn och dras ut till de läshungriga barnen. Boktipsen studsar mellan hyllorna, reservationerna rasslar in i katalogen och mitt i allt får jag lära mig vad "bandy-kalas" är (man är i sporthallen, spelar innebandy och käkar pizza). En efter en kommer de för att låna om och låna nytt. Vi småpratar om allt mellan himmel och jord; födelsedagar, husdjur, sport. Sen drar de vidare, en hoper små människor som med sin glädje och nyfikenhet gör mig tårögd av tacksamhet. Vilket underbart jobb man har! Hoppas ni alla får en riktigt trevlig helg./Ulrika

Karins broderier

2011-01-24T09:46:00.004+01:00

Jag lånade hem Karins broderier och "råkade" nämna att det här var en bok som jag gärna ville äga. Dagen efter har min fantastiska bonus-son köpt den till mig i födelsedagspresent. Tänk sån tur man kan ha! Det är som inspirationskälla boken främst är tänkt även om den bland annat innehåller en liten broderiskola. Karin uppmuntrar oss att dekorera våra vardagstextilier med till exempel Delsbosöm. Min favorit är munkjackan i påsöm inspirerad av folkdräkterna från Dalarna.

Boken har en tilltalande layout, vackra bilder som inte alltid visar mönstret så tydligt samt enkla beskrivningar av hur man ska göra. Och visst får man lust att ge sig på sina vardagskläder med garn och tråd i högsta hugg! Författaren Karin Holmberg har haft utställningar bland annat på Nordiska museet samt möbelmässan i Milano. /Ulrika

Geraldine

2011-01-20T08:01:00.003+01:00

Tack för påpekandet! Geraldine, som Glasvegas sjunger om i låten med samma namn, arbetar nu med försäljning av kringprodukter för gruppen. Det kände jag till, och kunde ha förtydligat. Däremot har jag inte uppfattat att Denise Allan (syster till James), som fungerar som gruppens manager, skulle vara samma person som författaren Denise Mina?! Detta samband kan någon gärna få förtydliga! Släktskap eller ej, både Glasvegas och Denise Mina förtjänar att både lyssnas på och läsas. Och Geraldine är ett fantastiskt vackert namn, eller hur?! /Lena

Glasvegas

2011-01-18T08:05:00.005+01:00

På tal om korsbefruktningar, som jag skrev om tidigare. Jag lyssnar på den skotska gruppen Glasvegas. Och jag tänker, att det är nästan som att läsa en kriminalroman av Denise Mina. Tungt, vemodigt och mörkt. Men också så vackert, med strimmor av hopp och ljus. Berörande. Glasvegas låtar uttrycker stor inkänning för det liv som levs på samhällets skuggsida, i Glasgow, Skottland. Extra bra på albumet med samma namn som gruppen från 2008: Geraldine och Daddy´s gone. Lyssna på Geraldine, som är en slags hyllning till en socialarbetare: http://www.youtube.com/watch?v=QGOCEOsBE3w

Den 1 april i år släpps Glasvegas andra album: Euphoric///Heartbreak. Om man vill höra ett smakprov, kan man lyssna på låten The world is yours här: http://www.glasvegas.net/the-world-is-yours/download/

Till sist: Glasvegas nya trummis sedan mitten av december förra året, heter Jonna Löfgren och kommer från Boden. Heja Norrbotten! (Och Skottland!) /Lena

277 sorters kakor

2011-01-17T09:30:00.008+01:00

När du tröttnat på dina vanliga kakrecept och söker efter en lite större utmaning i köket, då är Jan Hedhs "277 sorters kakor" boken för dig. Här finns det mesta i kakväg. I vanlig Hedhsk anda duger inga halvmessyrer. Kallvispad vaniljkräm med vanillin är en styggelse och bara den bästa chokladen duger till en riktig Pâtisseerie ganache dvs chokladtryffel. Men tro inte för den skull att de enklaste småkakorna ska slarvas med! Jan Hedh behandlar allt från bondkakor till krokaner med samma kärlek och omsorg. Allt andas kvalité och perfektion.

Recepten kräver en riktigt bra köksvåg för här mäts inte mjöl i deciliter minsann! När jag bläddrar igenom recepten fylls jag av tanken att ta tjänstledigt i 277 dagar och baka en sort ur boken var dag. En sorts kakornas retreat om ni så vill. Det är tyvärr ödets ironi att jag egentligen inte är så särskilt förtjust i att äta kakor. Det är själva beredandet av kakorna som är den verkliga njutningen för mig, något som min omgivning inte verkar allt för bedrövade av. /Ulrika