Jag gjorde en ansats att börja läsa Markus Torgebys
"Löparens hjärta" för flera månader sedan, men mitt hjärta var inte med på tåget då. Nu plockar jag upp den igen och vips är jag inne i texten. En bekännelse direkt: jag tycker löpning är fruktansvärt tråkigt att utöva. Som ung var jag lite av en talang när det gällde löpning. Tunn i kroppen, långa ben och med en medfödd förmåga att stänga av omvärlden. "Det ser alldeles för lätt ut, spring ett varv till!" ropade min gymnastiklärare till mig där vi högstadieelever tog oss runt Råneskolans löparbana. Problemet var bara att huvudet tröttnade långt innan kroppen sa stopp. Nog om min icke-löparkärlek. Nu läser jag Markus bok mer för skildringen av en människa som stundtals överväldigas av samhället och andra människor och som flyttar ut i skogen. Det som griper tag i mig mest är de funderingar om livet och vad som är viktigt som kommer fram i texten. Det som känns nära är också när Markus skriver om sin MS-sjuka mamma och deras relation.
Läser däremot alla beskrivningar av kroppsliga funktioner och torftig matlagning med en viss irritation. Nej, jag vill inte läsa om Snickers till lunch och urin som går från mörkt orange till ljusgult. Denna fokusering på kroppen och samtidigt en total avsaknad av självinsikt. Minnen av bekanta från förr dyker upp. De som skar sig, förvägrade sig mat och plågade sig själv på allehanda innovativas sätt för att livet och själen inte fick ta plats. Vissa uttryck om Markus använder känns också klyschiga och som något en tonårskille kunde ha använt. Om jag då gnäller så mycket på boken, ska man alls bry sig om att läsa den? Jo, det ska man. Den innehåller många olika aspekter så jag tror att de flesta kommer att hitta något som tilltalar just dem. Du behöver med andra ord inte vara löpare för att läsa den. /Ulrika
