Just kids

Jag läser Just kids av Patti Smith, och jag blir både engagerad, vemodig och vill genast åka till New York. Rockikonen och poeten Patti berättar en gripande historia om livet i New York i slutet av 60-talet, som hon till stora delar tillbringade med konstnären och fotografen Robert Mapplethorpe. "Ingen ser världen som du och jag", säger Robert till Patti, när de harvar sig fram utan pengar och med den heliga konsten som mål. I boken möter man många av dåtidens kända artister och konstnärer, som t ex Janis Joplin, Allen Ginsberg och Sam Shepard, men boken är framför allt en finkänslig och kärleksfull skildring av relationen mellan Patti och Robert. Två udda existenser, som tillsammans i en kärleksrelation, försöker hitta ett sätt att förverkliga sina drömmar om ett annorlunda sätt att leva. Senare en relation som utvecklades till ett mer själsligt förbund, då det visade sig att Robert var homosexuell. "Jag saknar oss", konstaterar Patti när de går skilda vägar. Robert dör i aids 1989, och boken har Patti skrivit som ett uppfyllt löfte till Robert, att någon gång skildra deras liv tillsammans.

Jag lyssnar på en del av mina gamla Patti-LP-skivor, som Horses, och jag bestämmer mig för att ta med hennes nyligen utkomna diktsamling Oskuldens tecken (ännu oläst), på min resa till Italien/Sardinien nästa vecka. Patti är den poetiska och andliga följeslagare som jag behöver, tror jag... /Lena