Allt verkligt liv är möte. Martin Bubers ord kommer till mig när jag läser Per Hagmans senaste och sjunde roman Vänner för livet. Bokens huvudpersoner, Erik och Sophie, möts av en slump nere i södra Europa. Båda har lämnat Sverige, fast av olika skäl. Båda drivs av en rastlöshet och inre oro utifrån sina respektive livshistorier. Båda hamnar på vägar som leder till diskret lyxprostitution. De möts och blir förälskade, skiljs sedan åt, för att åter mötas igen.
Vänner för livet ställer frågor om hur man kan leva sitt liv på bästa och ärligaste sätt. Genom berättelsen lyckas Hagman visa på betydelsen av att vara trogen mot sig själv, och att frigöra sig från destruktiva sammanhang, även om det måste ske till priset av att stå utanför, som solitär. För att återknyta till Buber, så visar Hagman också betydelsen av att möta varje ny miljö och person med ett genuint intresse. Erik och Sophie kommer från helt olika sammanhang, men historien visar på ett trovärdigt sätt, hur mycket som ändå kan förena två människor. Våra inre drivkrafter är oftast mycket viktigare, än huruvida vi t ex kommer från en rik och känd familj eller motsatsen. Och därför bör vi alltid försöka möta andra med ett öppet sinne. Det kan vara vår största själsfrände som vi riskerar att missa, om vi undviker det okända.
Drygt 600 sidor är ett rikt omfång på en berättelse. Det är dock väl spenderad tid, att ta sig igenom dem, tillsammans med Erik och Sophie. /Lena
