I måndags morse anlände jag till busstationen i Råneå strax efter sju på morgonen. Jag kände mig lite trött och tyngd av det tidiga uppstigandet och det kompakta mörker som råder just nu. November i Sverige, Norrbotten. Så mötte jag N, en kvinna i 30-årsåldern som kommer från Iran, men bor i Råneå och studerar i Luleå. N var på väg till bussen i motsatt riktning. Som vanligt hälsade hon vänligt och log stort med både ögon och mun, och släppte också ifrån sig ett litet skratt. Jag kände mig genast lite piggare och på bättre humör. En annan persons varma framtoning och positiva energi. Vad lite det behövs ibland.
På eftermiddagen samma dag kom N in till oss på biblioteket och medborgarkontoret. Hon hade något ärende att uträtta, men berättade också att några gymnasiekillar som åker med samma buss som hon på morgnarna, hade uttryckt ogillande. Hon skrattade för högt och för mycket. För ofta. Det var inte bra. Jag berättade vad hennes leende och skratt frambringade hos mig. Någonting bra. Jo, men du vet, i mitt land är det inte bra när kvinnor skrattar högt bland andra. Det är bara "dåliga kvinnor" som gör det. En kvinna från Libanon som lyssnat på vårt samtal kommenterade: Precis, så är det i många av våra hemländer. Kvinnor ska inte prata och skratta högt. Det kommer från vår "kultur". I Koranen står det däremot inget om det här. Där står det att vi ska sprida glädje till andra människor. Men nu bor ni i Sverige, sa jag. Och några unga män, som tagit med sig mindre sympatiska värderingar från sina hemländer, ska inte sätta agendan för vad som passar sig och inte.
Senare återberättade jag en del av detta för min vän S från Jordanien. Hon suckade tungt och bekräftade det de andra kvinnorna sagt. Jo, min pappa var en bra man, och jag tyckte mycket om honom. Han var en annorlunda arabisk man, och ville att jag skulle få känna mig fri när jag var ung. Men han var mycket besvärad när han vistades med mig ute bland andra. Jag skrattade alltid för högt och för mycket. Andra människor sa att det inte var bra, och min pappa fick skämmas. Stackars han... Sedan skrattar S högt åt det hon själv nyss sagt. Växlar från allvar till uppsluppen glädje. Hon har passerat 40 och bor i Sverige nu. Det är tillåtet att skratta, fastän man är kvinna.
Stackars alla människor som inte klarar av lite glädje, tänker jag... /Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar