Wounded Rhymes

Lykke Lis senaste platta, Wounded Rhymes, har blivit nästan unisont hyllad i pressen. Och ja, det är en samling riktigt bra låtar, även om vissa sticker ut mer än andra. Unrequited love och I know places, är nästan lite sakrala, med ett högtidligt, stämningsfullt sound, med touch av 50-60-tal och gospel. Och på det sedan, Lykke Lis speciella stämma: lite nasal, dov, skör och känslig. Det är fint. Min absoluta favorit är I follow rivers. Den är suggestiv, kraftfull och berörande. Framkallar en märklig förening av både vemod och glädje på samma gång, när man lyssnar på den. Ungefär som när man tänker på människor som varit viktiga i ens liv, men som inte längre finns där. Som inte längre lever, eller som fortfarande lever, men som varit borta från ens liv länge. Som man saknar ibland, men som samtidigt får en att le inombords när man tänker på dem, just för att de var, eller fortfarande är, betydelsefulla. Något sånt, tänker jag. Musikens kraft, när den fungerar. Här kan man lyssna på I follow rivers, förslagsvis på ganska hög volym: http://www.youtube.com/watch?v=vZYbEL06lEU /Lena