En gåtfull vänskap

Jag erkänner. Jag är inte särskilt intresserad av matematik. Jag kan räkna procent när jag ska handla och multiplikationstabellen får man ju användning av när man stickar, men det är ungefär allt. Men när Yoko Ogawas "En gåtfull vänskap" kom i svensk översättning blev jag genast intresserad. En hushållerskas berättelse om hur det är att arbeta för en gammal matematikprofessor vars minne bara varar i 80 minuter kändes som en bra bok att läsa just innan man ska somna. Kanske skulle den vara lika sövande som jag ofta uppfattade matematikböckerna i min ungdom? Men så blev det inte. Själva boken har ett mycket tilltalande format; mindre än en pocket men med hårda pärmar. Omslagspappret är präglat med siffror som framträder genom bilden på den gamle mannen som står med ryggen mot betraktaren. Bokplasten gör att jag upptäcker siffrorna av en slump; de framträder när man vinklar boken i vissa lägen. Boken är lätt att bära med sig och ryms till och med i min handväska.

Själva berättelsen fångar mig redan på första sidan med sitt lågmälda tilltal. Det är som om hushållerskan sitter på en stol bakom mig eller snarare att jag som läsare får sitta på en stol i köket där hon förbereder en måltid för Doktorn och sin son. Det är en historia om minnen och vänskap. Och om godhet! Hur ofta får man numera läsa om godhet i en roman? Motvilligt blir jag även intresserad av matematik och gör min omgivning förbluffad när jag börjar berätta om primtal. Det här är skönlitteratur när den är som bäst. En helhetsupplevelse från första stund när jag har boken i min hand, den fördjupande läsningen som väcker intresset för något helt annat, i detta fall matematik och så glädjen att en till synes enkel historia får mig att bli alldeles varm inombords. Läs! Läs! Läs! /Ulrika