Sånt jag berättar för Allah

När jag kommer in på min nya arbetsplats på torsdagsmorgonen så ligger det en bok och väntar på mig. Det är Saphia Azzeddines " Sånt jag berättar för Allah". Jag läste en recension av boken och blev nyfiken så jag letade upp den på en nätbokhandel där man kunde läsa ett avsnitt. Den är ingenting för de som är äckelmagade eller pryda. Min första reaktion är att jag ororar mig för att någon kommer att utlysa en fatwa över författaren, en kvinna med marokanskt ursprung, sedan 9-årsåldern bosatt i Frankrike. Kan man verkligen skriva så här om en fattig, prostituerad flicka som pratar så öppenhjärtligt till sin gud? De frågor hon ställer till Allah är ofta långt ifrån rumsrena, men lika ofta ställer hon obekväma frågor till läsaren, till de som är rika och till de som har makt. Trots att hon utsätts för mängder av kränkningar så vägrar hon sig låta kuvas och hon överger aldrig sin kärlek till Allah. Bokens huvudperson Jbara vill få läsaren att föreställa sig hur det är att vara fattig. Hon jämnför det med hur tråkigt det är att vänta på en försenad buss, men att vara fattig är att veta att ledan och väntan aldrig har ett slut. Jag blir road och oroad, rörd och upprörd och när boken är slut infinner sig ett tomrum som alltid efter en bra bok. Vad ska jag läsa efter det här?/Ulrika i Gammelstad