Onyttingen

Som så många andra födda på 70-talet har jag länge haft en kluven inställning till Staffan Westerbergs verk, men ju äldre jag blir destå mer uppskattar jag det han gör (och har gjort). Det senaste på den litterära fronten från herr Westerberg är "Onyttingen". Det är en humoristisk, filosofisk och vackert melankolisk berättelse om Gunnar Renlund och hans flykt från Svea Svenssons hem för gamla svamlingar. Gunnar är på jakt efter Vitrenen och i sitt sökande har han sällskap av bland annat Änglapojken och Öjvind Pegasus eller är han kanske Thorvaldsens Kristus, den som mormor har på sin sekretär?.

Boken är utformad som en saga med naivistiska illustrationer av författaren. Huvudpersonen Gunnar är den tidlösa människan som är pojken och gubben på samma gång. Tänker på Bodil Jönsson som när hon var liten trodde att människor hade årsringar liksom träden. Det är en fin tanke tycker jag och fullständigt logisk, att man bär sina samtliga åldrar inom sig, lager på lager som ett träd. Berättelsen säger oss att det är tillåtet att misslyckas, att man inte alltid behöver vara så nyttig och att man måste våga hoppa även om det innbär att man kan förlora fotfästet. Gunnar säger "Man behöver inte vara duktig. Man duger ändå." Det önskar jag att alla föräldrar sa till sina barn (och menade det). Tillsammans med Gunnar får vi följa med på en svindlande resa genom Norrbotten och jo, till slut finner han Vitrenen och kan börja en helt annan resa. Jag hoppas det dröjer länge länge länge innan Staffan ger sig ut på den resan, för jag vill läsa mer. "Onyttingen" är en riktig måbra-berättelse. Inte illa för en man som sägs ha förstört en hel generation eller hur?/ Ulrika i Gammelstad