Där ingen har gått

Såhär i sommarvärmen (nåja...) passar det extra bra att svalka sig med en deckare. Om den dessutom utspelar sig i iskall miljö som i detta fall området på och kring Grönland, är det upplagt för mysrysande läsning. Halvinutiten och vildmarksguiden Edie Kiglatuk i Melanie McGraths "Där ingen har gått" är som en korsning mellan fröken Smilla och Miss Marple.  Det som börjar som ett rutinuppdrag att guida några turister, slutar med ond bråd död. Edies älskade styvson Joe blir kort därpå både dödad och misstänkt, något som Edie inte har tänkt låta passera trots myndigheternas och samhällets ovilja att utreda saken närmare.

Jag dras snabbt in i historien, inte minst på grund av fyndiga formuleringar och alla inutiska ord som används.  I slutet av boken får man en liten förklaring av just språket och om ortsnamnen vilket lockar till fördjupad läsning om Arktis och inuiterna. Första halvan av boken flyter på i ett jämt men rappt tempo, sen kommer en passage då teorierna om morden blir allt snårigare. Fler och fler personer blir misstänkta (Agatha Christie myser i sin himmel). Till slut lyckas Edie lösa mysteriet i en nagelbitande upplösning då jag läser så snabbt att jag nästan skär mig på bokbladen. Vill du provläsa boken finns ett avsnitt här.

Om man gillar Edie och håller på att förgås av läshunger efter en fortsättning, så finns det substitut. Hannah Nyalas böcker om Tally Nowata påminner i upplägget mycket om "Där ingen har gått". Starka kvinnor med tuffa jobb, vacker men kärv natur, mord och småkomplicerade relationer. Om man gillar snö och is finns det ett antal andra romaner och deckare man kan läsa, men det ska jag ta en annan gång. /Ulrika