Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Det började med ett boktips från en kollega. "Ni bara MÅSTE läsa den här boken!" Så då gjorde jag det. I början tyckte jag (precis som hon) att det var ett intressant upplägg för en roman. En äldre man får en dag ett brev från en vän som han inte har hört av på länge. I brevet läser han att hon är döende och vill ta farväl. Han skriver ett svar och talar om för sin fru att han ska gå ut och posta det. Men när han kommer fram till postlådan så fortsätter han helt sonika att gå. Varför vet han inte riktigt, bara att det känns futtigt att inte göra något annat än att skriva ett brev. Det blir början på en lång resa, inte bara för Harold utan också för hans fru och många andra som på olika sätt möter Harold längs vägen.

Efter ett tag blir jag lite less på Harold och hans vandring. Jag tröttnar och har svårt att uppbåda intresset för allt som författaren försöker få med; de växter som Harold lär sig namnet på, de människor han träffar och de städer som han passerar, men jag kämpar vidare. En sorts boklig pilgrimsvandring om man så vill. Och så när nästan hälften av boken är avklarad, då ser jag ljuset i tunneln! Plötsligt får jag ork igen och dras med ända in till slutet. Så här i efterhand tror jag att det blir en långsam omläsning av bokens sista halva. Det finns mycket där att fundera över, diskutera med andra och inte minst inspireras av. Det är feelgood men med en dos av underliggande svärta. Jag gillar det. /Ulrika