Krigsgenerationen

Dokumentärradio i P1. Radio när den är som bäst. Ofta. Som t ex i söndags på eftermiddagen, när man sände programmet Krigsgenerationen av Sara Lundin. En dokumentär som genom närgångna samtal med berörda, berättade om hur HIV-epidemins första år på 80-talet på många sätt påminde om ett krig. Om unga män som kastades in i mycket plågsamma livssituationer. Om människor vars överlevnad stod på spel i samband med en HIV-diagnos, samtidigt som många blev ifrågasatta och föraktade utifrån sin sexuella läggning. Hur det drabbade anhöriga och vänner. Det är mycket HIV, aids och 80-tal i fokus nu. I många medier och i många samtal. Mycket Jonas Gardell. Jag läste ut hans bok Torka aldrig tårar utan handskar för några dagar sedan. Första delen i en planerad trilogi. Igår sändes första delen av tre i SVT 1 av filmatiseringen av den första boken. Utifrån alla lovord och hyllningar som Gardells bok fått, blev jag faktiskt lite besviken när jag läst klart. Ämnet är jätteviktigt och Gardell skriver helt OK, men han lyckas inte beröra mig SÅ MYCKET som jag uppfattat att han gjort med många andra läsare. Kanske är texten ibland lite för högtravande i min smak. Kanske blir det emellanåt lite för uppfostrande/upplysande attityd med alla insprängda faktatexter mitt i det skönlitterära. Jag vet inte. Filmatiseringen fungerar bättre, även om det teatrala och i mitt tycke överpedagogiska tonfallet poppar upp även här ibland. Kanske är Gardells största insats med boken Torka aldrig tårar utan handskar, att många diskuterar de här frågorna nu. Att en ny generation får ta del av vad som hände på 80-talet. Att vi kan fundera på om och i så fall vad vi lärt av historien. Och kanske hade radions P1 inte sänt dokumentären Krigsgenerationen just nu, om det inte varit sådant fokus på Gardell och hans bok. Den mamman och prästen som i dokumentären berättar historien om sin HIV-smittade och förlorade son berörde faktiskt. På riktigt. Lyssna gärna. Och läs för all del Gardells bok också. /Lena