Monomani

Det har sagts om Sami Saids andra roman Monomani, att det är en bok om skrivande och skrivkramp, om vad det innebär att vara författare. Det är det förvisso. Men det är också en bok om att söka sin identitet och en berättelse där huvudpersonen Sami funderar mycket över sina (få) relationer. Och det är stundtals en bok med mycket humor. Jag småler ofta under läsningen. Sami uttrycker sina våndor som en kommunikation till Sara, en person som han bara haft skriftlig kontakt med, men som man förstår att han nog egentligen skulle vilja träffa "på riktigt". Han tillbringar mycket tid på stadens bibliotek, och han straffar sig själv på olika sätt, när han inte skrivit tillräckligt bra eller mycket. "Jag gick hemåt efter en sällsynt misslyckad dag. Romanen hade tagit flera steg bakåt. En karaktär hade blivit överflödig och rensats ut. Och jag satt som vanligt vid min dator, åt mina pannkakor med chokladsmet och tittade på teveserier men jag kunde inte sluta tänka på att det var så här resten av mitt liv skulle bli. Aldrig komma någonvart. Till och med min kropp protesterade, jag fick inte ner en pannkaka. Det kändes inte som att jag förtjänade att få äta upp den. Varför skulle jag belöna mig med något sött om jag inte åstadkommit en rad? Jag kastade allihop. Beslöt mig att från och med den dagen inte längre äta choklad. Som straff. Ända tills jag blev färdig." Sami har också svårt att finna arbetsro på biblioteket, eftersom besökarna verkar vara där med alla andra syften än att låna och läsa böcker. "De (besökarna, min anm.), består av personer som pratar i mobiltelefoner på konstiga språk. Mörka människor i massor som alla ser bekymrade ut. De läser inte. Pojkar. Den tuffa stökiga sorten. Flickor. Den tuffa skräniga sorten. De läser inte. Tanter som entusiastiskt ropar, MEN ÄR DU HÄR, VAD ROLIGT ATT SE DIG. Inte till mig." Med facit i hand vet vi att Sami Said blev klar med sin debutroman Väldigt sällan fin, som han brottas med i Monomani. Och att den blev ganska unisont hyllad. Jag tror att man uppskattar Monomani mer om man läst Väldigt sällan fin innan, eftersom det finns ett samband mellan böckerna. Monomani är hur som helst en välskriven och ofta dråpligt rolig bok. Förutom alla scenarier över hur skrivkrampen tar sig uttryck, är det svårt att inte roas också när Samis eritreanske pappa kommer på besök och när Sami gör inhopp som lärarvikarie. Sami Said verkar vara en person som ser på sig själv väldigt mycket med glimten i ögat, även när han skriver om allvarliga saker. /Lena