Egenmäktigt förfarande

Det ska sägas med en gång; jag har lite svårt för Lena Andersson när jag läser hennes debattartiklar eller ser henne på tv. Visserligen är det uppfriskande med en person som hårdnackat står fast vid sina ideal, men i vissa fall är hon farligt nära fanatikerns uttryck. Det är en av anledningarna till att jag inte har orkat ta mig igenom någon av hennes tidigare verk. Men det som gör att jag läser vidare i hennes senaste roman är formuleringar som:

”Kärleken är en hungrig best. Den lever av beröring, upprepade försäkringar och ögat som ser in i ett annat öga. När ögat är väldigt nära det andra ögat ser inget av ögonen någonting.”

 

En person som kan uttrycka sig så kan jag förlåta mycket. Och jag förstår varför hon blev årets Augustprisvinnare i romanklassen. Som undertiteln säger är detta en kärleksberättelse. Fast jag skulle nog hellre kalla den en förälskelseberättelse eller en berättelse om besatthet. Den utspelar sig under ett år då poeten och essäisten Ester Nilsson träffar konstnären Hugo Rask. Hon blir snabbt förälskad men han har ”en kvinna i varje hamn” något som Ester med kärlekens blinda ögon inte ser (eller vill se). Vi får följa Ester då hon kastas fram mellan hopp och förtvivlan. Det är effektfullt när man gång på gång får uppleva krocken mellan Esters analytiska tänkande och hennes känsloliv och jag tror nog att många kommer att känna igen sig. Jag hoppas dock att Ester Nilsson (och alla andra för den delen) någon gång får uppleva äkta kärlek och inte bara den som ger ångest och magont. Det är nämligen något helt annat./Ulrika

PS: Jag skulle tro att Lena också har läst eller ska läsa "Egenmäktigt förfarande". Kanske kommer det ett nytt blogginlägg så småningom med hennes tankar om romanen.:DS

Som ni kanske har märkt så har både jag och Lena mycket att göra, så det har inte blivit mycket bloggande. Det är lätt att läsningen får stå tillbaka under dessa perioder i livet, men det finns lösningar på det också. En sådan lösning är att hitta relativt tunna böcker, men med stort innehåll. Nu senast blev det Kim Thúys utmärkta roman "Mãn". Kanske känner ni igen författaren från förra succén, "Ru". Författaren föddes i Vietnam men flydde under kriget och hamnade slutligen i Montreal. Det är också där en stor del av handlingen i den senaste romanen utspelar sig. "Mãn" syftar på huvudpersonens namn, som på vietnamesiska betyder bland annat "alla önskningar har gått i uppfyllelse". I textens ytterkanter återfinns genom hela boken ord på vietnamesiska och dess översättning, vilket ger ytterligare en dimension till berättelsen.

Som läsare får man uppleva olika typer av kärlek; moderkärleken, den frånvarande kärleken, kärleken till mat och hemlandet och den passionerade kärleken. Allt är skrivet på ett lätt och vackert språk. Kim Thúy kan konsten att måla bilder med outtalade ord så att man anar hur framtiden kommer att se ut. Som när Mãn och hennes blivande make (ett arrangerat äktenskap)för första gången ska träffas på tu man hand. De går till en stenbänk för att sätta sig och det ligger klarröda blomblad på hela ytan. Mannen sopar undan bladen på den plats han ska sitta, men gör det inte för henne.
"Jag förblev stående och betraktade honom, och tyckte det var synd att han inte kunde se sig själv omgiven av alla blommor. Jag insåg i den stunden att jag alltid skulle förbli stående, att han aldrig skulle tänka på att bereda plats åt mig vid sin sida eftersom han bara var en ensam och isolerad man."
Jag får känslan av att sättet att skriva ändrar sig genom boken beroende på vad det är Kim Thúy berättar. Inledningen känns poetisk och kort i tonen, medan delen som innehåller mycket matlagning känns mer "pratig" och nästan lite "Sex in the city" om den framgångsrika unga kvinnan i storstaden. Slutet återgår till den poetiska stilen som så väl passar in när man berättar om kärlek som inte känner några gränser. Mycket läsvärd/Ulrika