Egenmäktigt förfarande

Det ska sägas med en gång; jag har lite svårt för Lena Andersson när jag läser hennes debattartiklar eller ser henne på tv. Visserligen är det uppfriskande med en person som hårdnackat står fast vid sina ideal, men i vissa fall är hon farligt nära fanatikerns uttryck. Det är en av anledningarna till att jag inte har orkat ta mig igenom någon av hennes tidigare verk. Men det som gör att jag läser vidare i hennes senaste roman är formuleringar som:

”Kärleken är en hungrig best. Den lever av beröring, upprepade försäkringar och ögat som ser in i ett annat öga. När ögat är väldigt nära det andra ögat ser inget av ögonen någonting.”

 

En person som kan uttrycka sig så kan jag förlåta mycket. Och jag förstår varför hon blev årets Augustprisvinnare i romanklassen. Som undertiteln säger är detta en kärleksberättelse. Fast jag skulle nog hellre kalla den en förälskelseberättelse eller en berättelse om besatthet. Den utspelar sig under ett år då poeten och essäisten Ester Nilsson träffar konstnären Hugo Rask. Hon blir snabbt förälskad men han har ”en kvinna i varje hamn” något som Ester med kärlekens blinda ögon inte ser (eller vill se). Vi får följa Ester då hon kastas fram mellan hopp och förtvivlan. Det är effektfullt när man gång på gång får uppleva krocken mellan Esters analytiska tänkande och hennes känsloliv och jag tror nog att många kommer att känna igen sig. Jag hoppas dock att Ester Nilsson (och alla andra för den delen) någon gång får uppleva äkta kärlek och inte bara den som ger ångest och magont. Det är nämligen något helt annat./Ulrika

PS: Jag skulle tro att Lena också har läst eller ska läsa "Egenmäktigt förfarande". Kanske kommer det ett nytt blogginlägg så småningom med hennes tankar om romanen.:DS