Löparens hjärta

Jag gjorde en ansats att börja läsa Markus Torgebys "Löparens hjärta" för flera månader sedan, men mitt hjärta var inte med på tåget då. Nu plockar jag upp den igen och vips är jag inne i texten. En bekännelse direkt: jag tycker löpning är fruktansvärt tråkigt att utöva. Som ung var jag lite av en talang när det gällde löpning. Tunn i kroppen, långa ben och med en medfödd förmåga att stänga av omvärlden. "Det ser alldeles för lätt ut, spring ett varv till!" ropade min gymnastiklärare till mig där vi högstadieelever tog oss runt Råneskolans löparbana. Problemet var bara att huvudet tröttnade långt innan kroppen sa stopp. Nog om min icke-löparkärlek. Nu läser jag Markus bok mer för skildringen av en människa som stundtals överväldigas av samhället och andra människor och som flyttar ut i skogen. Det som griper tag i mig mest är de funderingar om livet och vad som är viktigt som kommer fram i texten. Det som känns nära är också när Markus skriver om sin MS-sjuka mamma och deras relation.

Läser däremot alla beskrivningar av kroppsliga funktioner och torftig matlagning med en viss irritation. Nej, jag vill inte läsa om Snickers till lunch och urin som går från mörkt orange till ljusgult. Denna fokusering på kroppen och samtidigt en total avsaknad av självinsikt. Minnen av bekanta från förr dyker upp. De som skar sig, förvägrade sig mat och plågade sig själv på allehanda innovativas sätt för att livet och själen inte fick ta plats. Vissa uttryck om Markus använder känns också klyschiga och som något en tonårskille kunde ha använt. Om jag då gnäller så mycket på boken, ska man alls bry sig om att läsa den? Jo, det ska man. Den innehåller många olika aspekter så jag tror att de flesta kommer att hitta något som tilltalar just dem. Du behöver med andra ord inte vara löpare för att läsa den. /Ulrika    

Livet enligt Fikry

Efter en period av faktaboksläsande har jag återvänt till romanernas värld. Jag känner att just nu orkar jag inte med 1) deckare 2) romaner som har allt för tungt & torrt innehåll. Därför kändes Gabrielle Zevins roman med omslagstexten "Ingen människa är en ö - varje bok är en värld" som det rätta för mig. Det är en må bra-bok utan att för den skull väja för livets svårigheter (En av mina favoriter i genren är Fanny Flaggs "En liten röd fågel i juletid". Läs den också om du inte redan har gjort det!)

A.J Fikry är änkeman och vresig ägare av en liten bokhandel på ön Alice Island. Få besökare vågar sig in i bokhandeln och de förlag som skickar sina försäljare till honom får snabbt veta vad han INTE vill ta in i sin bokhandel. Amelia Loman är den nya försäljaren som på ett bryskt vis får kännedom om detta. A.J och Amelias relation hade med andra ord kunnat få en bättre start. När A.J drabbats av ännu en förlust kommer det av en otäck slump in en person i hans liv som får allt att vända. Långsamt inser A.J att det kanske finns en mening med allt ändå. Men det är bara en person som vet sanningen om A.J och hans nya liv. Ytterligare en bladvändare som jag inte vill ska ta slut. Dessutom får du som läsare ett antal lästips av A.J som bonus genom hela boken. Egentligen hade den varit perfekt påskläsning, men jag kunde inte hålla mig så länge./Ulrika

Nya tider stundar

Ni kommer väl ihåg att ställa fram klockan en timme när ni går och lägger er i kväll? Sommartiden är alltså här. Lite svårt att tro med tanke på att vi fick dryga decimetern snö i natt, men i morse var det en koltrast på besök vid fågelbordet så våren är nog på väg ändå. Eller så hade den blåst hit från sydligare breddgrader och var lika desorienterad som jag? Jag (Ulrika alltså) är nämligen på väg från Gammelstad till Stadsbiblioteket i Luleå. Som vanligt kommer jag även att dyka upp då och då på Råneå bibliotek. Därför har jag nyss ändrat rubriker här på bloggen, ifall det var någon som undrade. Fokus kommer med andra ord att vara på Råneå och på läslusten.

Vad är det då som är så speciellt med Råneå bibliotek och medborgarkontor? Det går inte riktigt att förklara, men har du en gång jobbat där så är du för alltid förändrad. Du blir lite mer nyfiken, lite mer rebellisk & ifrågasättande samt kanske lite mer avslappnad skulle jag säga. Saker och ting får perspektiv när du ger boktips ena stunden och delar glädjen inför ett uppehållstillstånd nästa. "Långt  från stan, men nära människorna"som det står om Råneå bibliotek på www.bibblo.se Ingenting kunde vara mera sant. Vi syns snart igen. /Ulrika

Öppnas i händelse av min död

Vad skulle du göra om du av en slump hittade ett brev, adresserat till dig från din partner (som fortfarande levde) men där det stod "Öppnas i händelse av min död" på? Konfrontera hen? Glömma bort det? Eller öppna det och läsa? I Liane Moriartys roman är det just detta som händer Cecilia. Hon lever ett till synes perfekt liv när ett brev slår det sönder och samman. Romanen börjar som chick-lit, svänger kraftigt in i thrillerfacket och slutar i någon form av mix. Det är rätt underhållande. Visserligen är det många personer inblandade och deras relation till varandra är inte helt uppenbar för mig till en början, men hur som helst kan jag inte sluta läsa. Jag bara MÅSTE få veta hur det slutar!

På det stora hela är det en bladvändare som väcker frågor kring vad en förälder kan tänka sig göra för att skydda sitt barn och vad familj i stort betyder för oss. Många av karaktärerna i romanen är katoliker eller har åtminstone fått en katolsk uppfostran. Jag vet inte om det är jag som feltolkar, men det känns bitvis som om författaren vill framhålla att äktenskapet är heligt till vilket pris som helst. Vore intressant att höra andras åsikter om det. Och så tycker jag att Tess väljer helt fel på slutet, men det kan vi också diskutera!/Ulrika

PS: Nu när jag tänker på det är slutet lite... hastigt. Har du läst "Fjärde handen" av John Irving? I så fall, var det inte ett hastigt slut i den också? Jag hade förväntat mig mer av den gode John (han hade ju skrivit "Hotel New Hampshire" för tusan!) men den gången var vi inte överens. Jag var nästan på väg att kontakta honom och ge honom min version av slutet, men jag hejdade mig, tack och lov :DS   

Stark som en björn, snabb som en örn

Har julen varit bra? Hoppas du har haft långa härliga dagar fyllda av mys och mat. Här i Gammelstad är det dessutom rätt kallt (kring -20 grader) så det är som gjort för att ligga i soffhörnet med en god bok och en skål godis inom bekvämt räckhåll. Det har i alla fall jag gjort (när jag inte stått i köket och joxat med mera mat). En av böckerna som fick följa med mig hem denna jul var Kalle Zackari Wahlströms "Stark som en björn, snabb som en örn". Passar perfekt när man är proppmätt och behöver en spark i ändan för att ta sig upp ur soffan.

Såg med stor behållning Kalles programserie "Svett & etikett" där han testar olika typer av träning. Programmet faller inte alla på läppen har jag förstått, inte heller Kalles sätt att vara som påminner starkt om Erik Haag i "Historieätarna". Alltså: gillar du inte Stockholmare som är lite flamsiga, pratar för mycket och dessutom försöker få dig att gilla träning så får du sluta läsa här. Om du däremot vill blir inspirerad på ett nytt och inte så flåshurtigt sätt då är detta kanske något för dig. Boken är en blandning av tips för att börja träna och reportage från tv-serien. En av mina favoritkapitel (och avsnitt i tv-serien) är när Kalle ska träna som en kroppsbyggare och ställa upp i en tävling. Skulle du vilja äta kokt, osaltad, kall torsk till frukost? Usch nej, just den delen är ju inte så inspirerande, men det finna mycket annat som fick åtminstone mig att vilja testa andra träningsformer än att gå på ett vanligt gym. Hur man egentligen gör och tekniker får man läsa om i andra böcker, men som sagt: ett gott skratt och massor av pepp det får du av Kalle och det är nog så bra./Ulrika

Shopstop

Det har under de senaste åren utkommit ett antal böcker som uppmanar till köpstop eller åtminstone reflektion över vad vi konsumerar. En av de senaste är Gunilla Brodejs "Shopstop - rapport från ett celibat". Som musikkritiker på Expressens kulturredaktion har hon fått en del uppmärksamhet eftersom hon i sitt köpstopp tillåter sig viss "lyxkonsumtion" som restaurangbesök och inköp av presenter. En annan mindre smickrande detalj är att hon i början av sitt köpstopp, vid flera tillfällen, hemfaller åt stöld genom att ta saker som folk har tappat. I toakön på Tjejvasan plockar hon till exempel upp ett par skidhandskar och beskriver dem ingående både till utseende, märke och vilken status de har i skidvärlden, innan hon helt fräckt tar på sig dem.

Boken varvar dagboksanteckningar med intervjuer med personer som av olika anledningar anknyter till köpstop och konsumtion. När jag läst klart boken får jag uppfattningen att Gunilla tillhör de människor som inte riktigt har tänkt över anledningen med att dra ner på konsumtionen. Året blir ett spännande projekt utan några riktiga uppoffringar, men däremot en hel del märkliga prioriteringar. Som när hon åker på vandringsresa i ballerinaskor för att hon lovat att hon inte ska köpa något nytt, samtidigt som hon utan att blinka köper konsthantverk som presenter åt sina vänner. Boken sätter ändå fingret på vad som kanske är ett av våra stora problem; vi försöker fylla ett hål i våra liv med saker för vi har inte tid eller ork att växa som människor. Vem är vi egentligen innerst inne? Vill vi ens visa det? Då är det lättare att köpa en ny blus eller en större bil. Den som medvetet drar ner på sitt shoppande ses nästan som en landsförrädare som tvingar hjulen att sakta ner.  Några "köpstoppare" hävdar dessutom att deras sociala liv blivit lidande när de inte hela tiden köpt nya kläder.

Jag har tidigare haft både köpstopp och provat på att klä mig enligt "6 plagg eller färre". Det senare var nog en större väckarklocka än köpstoppet, eftersom det fick mig att inse hur mycket tid som slösas på att ta hand om kläder och välja vad en ska ha på sig. Dessutom blir det tydligt hur vi som har råd kan köpa kvalité och sparar på så sätt pengar, medan den som lever med mycket små marginaler tvingas köpa billigt och ibland sämre kläder/mat som i längden kostar individen och samhället mycket mer. Jag tycker att "Shopstop" är värd att läsa, för Gunilla tar upp en del intressanta fenomen som väcker tankar och gör åtminstone mig mer motiverad att se över min egen konsumtion. I längden handlar det inte om att sluta konsumera, utan om att de som har råd ska konsumera klokare så att efterfrågan på miljövänliga, rättvisa varor ökar och därmed blir tillgängliga för allt fler. För er som vill testa "6 plagg eller färre" kommer här en länk. /Ulrika   

Pekingsyndromet

När jag någon gång besöker Luleå centrum, så där mitt på dagen eller sen eftermiddag, slås jag av hur dålig luften är jämfört med här i Gammelstad. När jag väntar vid Kungsgatans övergångsställe börjar det klia i halsen och svida i ögonen. Det syns inte, men det känns att luften är full av föroreningar. Ändå är det ingenting mot hur det är i Peking. På omslaget till Ola Wongs reportagebok "Pekingsyndromet" syns stadens trafik, grå himmel och en man med munskydd. Som tur var är vi inte där ännu i Luleå.

Boken börjar med att Ola vaknar med feber och den så kallade "Pekinghostan". Hans barn har fått lunginflammation. Situationen är akut och de flyr staden för att resa upp i bergen. Väl där lindras symtomen och de kan andas igen. Därefter följer en tankeväckande redogörelse som svaret på frågan "Varför är det egentligen så här?". Historia blandas med redogörelser från nu levande personer, skrivet med en dos ironi för att läsaren ska se det absurda i situationen.

I en del aspekter är Kina långt före oss i västvärlden och deras tillväxt ökar ständigt. Men priset är högt. Miljön och människor får komma i andra hand. När jag läser tänker jag att det här är vad som väntar oss i väst om vi inte ändrar vårt sätt att leva. På tiden kring Maos död fanns ett uttryck i Kina som lydde ungefär "Bli rik först!". Allt annat skulle stå undan för ekonomisk tillväxt: kultur, frihet, miljö mm. Är det inte så många av oss, inklusive de som styr våra länder resonerar? Läste nyss att det finns en app till mobilen som automatiskt gör himlen blå när du tar ett foto i till exempel Peking. Det är så att en inte vet om en ska skratta eller gråta.

Trots allt finns det ljuspunkter i Ola Wongs berättelse. Aktivister, människorättskämpar och andra som vill se ett demokratiskt Kina som värnar framtiden. De tar tag i de problem som finns, trots att de riskerar fängelse, tortyr och förföljelse. En av dem är Wang Bingru. Hon säger att hon inte är rädd för något längre. "Livet måste ändå levas. Är man rädd måste man leva. Är man orädd måste man ändå leva. Då kan man lika gärna leva modigt." Det är lätt som svensk att fastna i de så kallade "i-landsproblemen" och gnälla för småsaker. Det kommer dröja länge innan jag gör det igen sen jag läst "Pekingsyndromet". Och när jag känner att ett gnäll är på väg så ska jag tänka på Plommonblommans glutamatfabrik och de boende i Shengfang /Ulrika