Pekingsyndromet

När jag någon gång besöker Luleå centrum, så där mitt på dagen eller sen eftermiddag, slås jag av hur dålig luften är jämfört med här i Gammelstad. När jag väntar vid Kungsgatans övergångsställe börjar det klia i halsen och svida i ögonen. Det syns inte, men det känns att luften är full av föroreningar. Ändå är det ingenting mot hur det är i Peking. På omslaget till Ola Wongs reportagebok "Pekingsyndromet" syns stadens trafik, grå himmel och en man med munskydd. Som tur var är vi inte där ännu i Luleå.

Boken börjar med att Ola vaknar med feber och den så kallade "Pekinghostan". Hans barn har fått lunginflammation. Situationen är akut och de flyr staden för att resa upp i bergen. Väl där lindras symtomen och de kan andas igen. Därefter följer en tankeväckande redogörelse som svaret på frågan "Varför är det egentligen så här?". Historia blandas med redogörelser från nu levande personer, skrivet med en dos ironi för att läsaren ska se det absurda i situationen.

I en del aspekter är Kina långt före oss i västvärlden och deras tillväxt ökar ständigt. Men priset är högt. Miljön och människor får komma i andra hand. När jag läser tänker jag att det här är vad som väntar oss i väst om vi inte ändrar vårt sätt att leva. På tiden kring Maos död fanns ett uttryck i Kina som lydde ungefär "Bli rik först!". Allt annat skulle stå undan för ekonomisk tillväxt: kultur, frihet, miljö mm. Är det inte så många av oss, inklusive de som styr våra länder resonerar? Läste nyss att det finns en app till mobilen som automatiskt gör himlen blå när du tar ett foto i till exempel Peking. Det är så att en inte vet om en ska skratta eller gråta.

Trots allt finns det ljuspunkter i Ola Wongs berättelse. Aktivister, människorättskämpar och andra som vill se ett demokratiskt Kina som värnar framtiden. De tar tag i de problem som finns, trots att de riskerar fängelse, tortyr och förföljelse. En av dem är Wang Bingru. Hon säger att hon inte är rädd för något längre. "Livet måste ändå levas. Är man rädd måste man leva. Är man orädd måste man ändå leva. Då kan man lika gärna leva modigt." Det är lätt som svensk att fastna i de så kallade "i-landsproblemen" och gnälla för småsaker. Det kommer dröja länge innan jag gör det igen sen jag läst "Pekingsyndromet". Och när jag känner att ett gnäll är på väg så ska jag tänka på Plommonblommans glutamatfabrik och de boende i Shengfang /Ulrika