Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Jag gillar romaner som är lite udda. Gärna svart humor och oförutsägbar handling. Ett bra språk är också viktigt för att fånga mitt intresse. Kluriga formuleringar som får mig att läsa om ett stycke och fundera lite extra ger en läsupplevelse som stannar kvar hos mig långt efter läsningen är avslutad. Kjersti Annesdatter Skomsvolds debutroman "Ju fortare jag går, desto mindre är jag" är en sådan läsupplevelse. Jag skrattar högt och rått i början av boken, men ju längre in i berättelsen om Mathea och hennes liv jag kommer, desto mer fastnar skrattet i halsen. Det är tragikomiskt, rörande och så väcks tanken att just så här lever en del människor just nu runt omkring mig.

Deras liv har blivit begränsade på ett eller annat sätt av olika orsaker. Kanske en tuff uppväxt, psykisk sjukdom eller så har de långsamt bara blivit osynliga för samhället. De ställer inga krav, de har inga starka röster eller feta plånböcker. De kämpar förtvivlat för att göra ett avtryck på världen och i ren desperation exploderar de till slut. Ibland drabbas omvärlden, i andra fall drabbar det bara dem själva. Ett osynligt liv blir en osynlig död, långt bort från löpsedlarnas svarta rubriker. Om du vill bli glad och upplyft, läs inte denna bok. Men om du vill ha en roman som med sitt tilltal drar in dig från första sidan och inte släpper taget ens när du läst den sista, då ska du definitivt stifta bekantskap med Mathea. /Ulrika