Bokens undertitel är "Om inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor". Det handlar alltså om kvinnor som trots att de är heltidsarbetande och ibland också småbarnsföräldrar, försöker leva som om de var hemmafruar. Hemmet ska vara fläckfritt, fikat hembakat, linnedukarna manglade och helst ska man ha en stickning på gång också. Författaren Marina Nilsson undersöker både sina egna och andras hemmafrudrömmar och höjer ett varningens finger för att sträva efter perfektion, speciellt om man inte gör det för sin egen skull. Marina skriver att få kvinnor tokstädar sina hem bara för att sedan sitta i sin ensamhet och njuta av den blänkande diskbänken. Vidare resonerar hon att kvinnors önskan att gå ner i arbetstid, eller "downshifta" ofta är ett uttryck för att man inte trivs på sitt jobb. Tyvärr kan deltidsarbete få framtida effekter såsom sämre karriärmöjligheter och en knaper pension.Jag uppskattar den lättsamma tonen i boken, blandningen av fakta med personliga reflektioner och Marinas sätt att beskriva olika företeelser. En blomsteraffär erbjuder en kurs i blombinderi för blivande brudar och Marina skriver "Istället för att fyllas till redlöshetens gräns och bli utklädd till gatuprostituerad, så kan man i lugn och ro sitta inomhus och böja lite på en tulpan." Samtidigt tycker jag att Marina ofta ser alla som gillar att virka och baka som förtryckta kvinnor som inte vet sitt bästa. Visst kan jag hålla med om att det är osunt att "kapprusta" med sina vänner om vem som kan göra den mest spektakulära middagsbjudningen, men den lycka jag kan känna när jag stickar mina egna sockar, den är verklig. Jag stickar inte för att imponera på grannarna, jag gör det för att jag tycker att det är avkopplande. Som vanligt är det bäst att inte bli fanatisk, vad det än gäller./Ulrika
