Yoko Ono

När man reser med vissa lågprisflygbolag, får man inte ha så många kilo bagage med sig. I alla fall om man som jag inte reser med mer än en väska plus handbagage. Det har därför blivit en vana för mig att packa ner många tunna böcker, istället för få tjockare, för att få med mig så mycket variation som möjligt, utan att överskrida viktgränsen. Lätta böcker kan med fördel också placeras i vissa kavajfickor, om de inte är allt för otympliga i formatet. Då får man med sig än fler böcker, eftersom dessa flygbolag som jag ibland tvingas nyttja, numera också inte tillåter extra påsar, små handväskor eller liknande. ALLT ska ner i det enda handbagaget, som är tillåtet att ta ombord! En sådan bok, med inte så många sidor, som följde med till Italien i sommar, var Yoko Onos Funderingar som jag gärna delar med dig. En bok där angelägna livsfrågor avhandlas i 26 korta kapitel. T ex om konsten att använda den inre kraft vi alla har, att den som är svag på vissa sätt också är stark och om betydelsen att slå vakt om våra drömmar. Mycket av det som Yoko Ono skriver om kan tyckas vara självklarheter. Sådant som de flesta av oss redan känner till. Ibland kan man dock behöva påminna sig om dessa självklarheter. Och kanske fråga sig själv i hur stor utsträckning man praktiserar det man redan vet. Det finns några formuleringar i boken som lyser som små solar. Den här gillar jag extra mycket: "Gör åtminstone en sak per dag som får hjärtat att dansa". Yoko skriver: "Hemligheten bakom mitt långa, mer än sjuttioåriga liv är att jag varje dag gör något som får mitt hjärta att dansa. Det behöver inte alls vara något så storslaget som att ordna en fest. Det räcker med att titta upp på himlen och tänka: Å, så vackert det är." Hon skriver också: "Ibland är man så trött och ledsen att man inte orkar göra någonting alls. Gör i sådana fall något som får någon annans hjärta att dansa. Det kan räcka med att ringa någon, till exempel din mor. Ring och fråga: Hur mår du, mamma?" Ja, så enkelt egentligen, men kanske inte alltid i praktiken... Idén till den här boken föddes när Yoko höll ett föredrag i Tokyo 2004. Hon hade i förväg bett publiken att ha med sig sina "allt du någonsin har velat veta"-frågor. Föredraget genomfördes sedan genom att Yoko svarade på de existentiella problem, som företrädesvis de unga japanskorna i publiken sa sig brottas med i sin vardag. I sina svar vävde Yoko in berättelser från sitt eget liv. Funderingar som jag gärna delar med dig är för övrigt utgiven på det lilla eminenta förlaget Bakhåll. Mer om deras utgivning här: http://www.bakhall.com/ /Lena

Glädjetårar

I veckan har vi alla upprörts över händelserna i Norge. Vi har pratat, ventilerat, diskuterat och känt ledsnad. Varit tysta en minut tillsammans. Idag har vi berörts av händelser av positiv karaktär, och både skrattat, gråtit, kramats och tagit några danssteg. En familj från Bosnien fick besked om tillfälligt uppehållstillstånd. Den uppdämda stressen av att vänta på besked, gjorde att tårarna kom före skratten. En pappa och hans dotter från Afghanistan, fick besked om att mamman och systern återfunnits i Teheran i Iran. En återförening borde kunna bli möjlig i Sverige. En beskedlig, försynt man som inte kommunicerar så mycket, men alltid hälsar med ett vänligt leende, satt och grät vid vår reception. Av glädje. Ack ja. Alla dessa möten. Och känslostämningar. Det är fantastiskt att få vara delaktig i detta. Sorg och glädje. Allt som det innebär att vara människa bland andra människor. /Lena

Onda stenar

Italien och Sardinien. Jo, jag är fortfarande där, har lite svårt att släppa ämnet. Passar därför på att tipsa om en bok: romanen Onda stenar, skriven av en kvinnlig italiensk författare, Milena Agus, född i Genua av sardiska föräldrar, men bosatt i Cagliari på Sardinien. Boken är utgiven 2006, och kom i svensk översättning förra året. Berättelsen utspelar sig både på Sardinien och det italienska fastlandet, huvudsakligen i mitten av 1940-talet. Huvudperson är en originell kvinna, berättarjagets farmor, som har svårt att finna kärleken, och vars olycka tar sig olika uttryck, både fysiska och psykiska. En mycket närvarande och inkännande beskrivning av vad det kan innebära att vara kvinna och dessutom avvikande från traditioner och normer. I det italienska samhället förr i tiden, men kanske till viss del även idag? Kanske också hos oss? Om längtan efter kärlek och synen på galenskap. Berättelsen visar också hur barn ofta kan känna sympati för de udda människor, som andra vuxna betraktar med skepsis och förakt. Berättarjaget (barnbarnet), skriver träffande om galenskap, i slutet av boken: "Mamma tror nämligen att i en familj måste någon gripas av oordningen, för livet är gjort så, en balans mellan de båda, annars stelnar världen och stannar. Om vi kan sova på natten utan mardrömmar, om pappas och mammas äktenskap alltid har varit molnfritt, om jag gifter mig med min första kärlek, om vi inte drabbas av panikattacker och inte försöker ta livet av oss eller kasta oss i sopcontainern eller skära oss, så är det farmors förtjänst, för hon har betalat för oss alla. I varje familj finns det någon som betalar priset för att balansen mellan ordning och oordning ska upprätthållas och världen inte ska stanna." Kan det vara så? Är det en grym formulering? Läs boken och fundera! På köpet kommer ett stycke historieskrivning kopplat till Italien och Sardinien. Och det på bara 98 sidor. /Lena

Näring

Våra besökare förser oss med näring. Kanske extra mycket just under sommaren. I måndags var jag åter på jobbet efter tre veckor i, som det numera ibland känns, mitt andra hemland Italien. Jag hade hälsat på mina italienska vänner på Sardinien, och var inte så entusiastisk över att återvända till Sverige och Norrbotten igen. Jag ville stanna kvar. I det varma, kaotiska, livliga, färgstarka och energiska.

På bibblan i Råneå möts jag dock av många leenden och glada tillrop.Det handlar om allt från kända stammisar som vill återberätta vad som hänt sedan vi sågs sist och återge den senaste läsupplevelsen, till de många sommargäster som uttrycker gillande över vårt fina och mysiga bibliotek, där man får så bra service! Tack, tack, tack!! Det underlättar min återkomst - alla dessa mänskliga möten. Sedan kan jag ändå inte garantera att det innebär att jag inte snart söker mig söderut igen... Kanske också för en något längre tid. Jag måste ju upprätthålla min roll som återkommande gäst på bibblan i Alghero. Där jag företrädesvis lånar italienska DVD-filmer med text på engelska. Som komplement till mina italienska studier, som bedrivs informellt någon timme per dag. En av mina bästa lärare är för övrigt sjuårige Mattia, som entusiastiskt utropar BRAVO, när jag lyckas hålla isär il piede (fot), la scarpa (sko) och la gamba (ben), och sätta in orden i ett korrekt sammanhang. När mina språkkunskaper nått en något högre nivå, har jag ambitionen att låna även mer litterära alster, på det lilla sardiska biblioteket. /Lena

Sommar och sol

I lördags invigdes Rånepoolen, ett utomhusbad som det är gratis att besöka. Det märks att barnen har ett närmast omättligt behov av lek och bad, för det är bara de mest härdade internetanvändarna som vill sitta inne vid en dator när solen skiner. Trots detta är biblioteket och medborgarkontoret långt ifrån övergivet. Stugägarna och hemvändarna slinker in, köper gallrade tidskrifter och böcker, läser dagstidningarna och låna med sig lite läsning för hängmattan. Men bara för att stora delar av samhället tar semester så gör inte medborgarnas behov det samma. Under denna vecka har vi hjälpt till med adressändringar, fjärrlånebeställningar, ägarbyten på fordon, släktforskningsärenden, beställning av försäkringar, felanmälan på lägenheter, massvis med boktips samt tips på övernattningsställen och restauranger i området. I morse lagade jag t.o.m ett klockarmband åt en av våra stammisar. Som ni förstår så är det här inget "vanligt" bibliotek tack vare vår samverkan. Vi har en helhetssyn på service som går ut på att det vi inte kan lösa själva direkt på plats ska vi slussa vidare och/eller hitta namn och telefonnummer till någon som kan göra det. Det blir många telefonsamtal under en dag men en nöjd besökare är vår bästa reklam och en sak är säker: man blir aldrig uttråkad av att jobba här. Nästa vecka kommer Lena tillbaks från semestern och jag börjar min. Det blir inga långresor utan bara lugna dagar där hemma med läsning och trädgårdsarbete och säkert en och annan glass. /Ulrika

A gentle axe

I det förra inlägget nämnde jag Dostojevskijs "Brott och straff" som en sån där roman man bara måste läsa och idag kom jag att tänka på en närbesläktad bok som tyvärr inte blivit översatt till svenska ännu. Det är R.N. Morris "A gentle axe". Anledningen till att den seglade upp i mitt minne är att huvudpersonen i "A gentle axe" och uppföljaren "A vengeful longing", är polismannen från "Brott och straff", Porifiry Petrovich. Som bokmal och bibliotekarie läser man ju en hel del böcker och med åren har jag blivit kräsen. Om en bok inte suger in mig på de första sidorna så slutar jag att läsa. Ibland kan jag göra ett nytt försök med boken vid ett senare tillfälle, men ibland består motviljan.

Hur som helst, "A gentle axe" fångar ens uppmärksamhet direkt! Vi befinner oss i 1800-talets Ryssland och får följa med på en svindlande resa fylld av lyx, dekadens, girighet och begär. Vi börjar resan i en park i ett iskallt St. Petersburg. En avdankad prostituerad som letar efter pengar och något att kanske stjäla upptäcker en hängd man i ett träd. Han har en yxa instoppad i bältet och vid trädets fot ligger en resväska. I väskan finns bland annat en styckad dvärg och den logiska förklaringen är naturligtvis att mannen i trädet har mördat dvärgen och sen hängt sig. Men för Porifiry Petrovich finns det inga logiska förklaringar. För den som inte räds att läsa på engelska väntar ett spännande läsäventyr som svalkar gott i sommarhettan./Ulrika

Sånt man bara MÅSTE läsa

Det finns ju en hel del böcker som man liksom "ska ha läst" enligt de som förstår sig på saker (oklart vem). Till dessa hör exempelvis Dostojevskijs "Brott och straff" (har läst), Hellers "Moment 22" (läste under tvång), Salingers "Räddaren i nöden" (har aldrig läst klart den), Kafkas "Förvandlingen" (läste med förtjusning i gymnasiet) och Oksanens "Utrensning" (har inte läst, verkar för deppig för mig). En mer eller mindre världsberömd romansvit i sju delar (!) är "På spaning efter den tid som flytt" av Proust. Den har jag ännu inte läst, men jag tröstar mig med att författaren själv sa något i stil med att man måste vara ofrivilligt sängbunden en längre tid för att ha en rimlig chans att ta sig igenom alla delar.

Nu har jag gett mig i kast med en betydligt lättsammare bok, men en som jag har haft förutfattade meningar om under en längre tid. Boken i fråga är Ernst Billgrens " Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor". När den kom tänkte jag att boken säkert var för invecklad för mig. Jag som ser på konst och känner mig som den där militären i Monty Python- sketchen när han säger "I may have no taste, but I know what I like!". Men så hörde jag en radiointervju med Börje Ekström från Norrbottens museum där han tipsade om just denna bok och då tänkte jag att jag skulle göra ett försök att läsa den i alla fall. Den är väldigt bra (Tack Börje!). Lättläst, humoristisk och behandlar en hel del annat än bara konst. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att jag anser att den är riktigt filosofisk, fast på ett mycket prestigelöst sätt. Väldigt Billgrenskt om ni förstår vad jag menar.../Ulrika