Himmel & helvete

Det är med läsning, som det är med många andra begär. När man läst tillräckligt länge och tillräckligt mycket så behöver man allt starkare kickar för att gå i gång. För mig är det språket som är huvudsaken. Jag skulle kunna läsa en 300-sidors roman om en snigels långsamma vandring, om det bara var skrivet på ett vackert sätt. För oss "språkälskare" är det därför skönt att dyka ner i något som Jon Kalman Stefansson har skrivit. Jag läste hans "Sommarljus och så kommer natten" 2008 och blev förälskad i hans sätt att berätta en historia. Långsamt, poetiskt, lite tuggmotstånd, med meningar som får en att stanna upp och fundera. "Det är nyttigt för en människa att stå ensam i natten, hon blir då ett med stillheten och känner ett slags frid, som dock utan förvarning kan växla över i smärtsam ensamhet."Man läser kanske till och med meningar högt bara för att höra om de låter annorlunda än inne i ens huvud.

"Himmel & helvete" som kom 2010 är inget undantag. Jag hinner ända till sidan 46 innan berättelsens isländska män äntligen får båtarna i sjön och ger sig ut för att fiska torsk. Hela vägen fram till dess är de på väg, men ändå känns inte ett enda ord överflödigt. Jon Kalman skriver sina långa, flödande meningar som bidrar till känslan av hav, tårar och männens liv som tycks vara ständigt flytande mellan liv och död, mellan himmel och helvete. Det här är inte litterär "fast food", det här är en handgjord pralin avsedd att njutas långsamt och med fullt fokus på alla små nyanser./Ulrika i Gammelstad