Grymhet

Jag är inte så särskilt förtjust i noveller. Det blir liksom lite för "snuttifierat" för mig. Den enda novellsamling jag tidigare tagit mig igenom och tyckt om var Anton Tjechovs "Noveller", men det har kanske att göra med min förkärlek till ryska författare. Det är något visst med litteratur som är författad under förtryck. En författare som inte kan skriva rakt ut vad som avses, blir enormt skicklig att skriva "mellan raderna". Det är en spännande känsla som läsare att upptäcka den osynliga skriften som finns där, om man bara är uppmärksam.

Ett annat lands kultur som aldrig upphör att fascinera mig är Kinas. Om en bit av detta lands historia och främst om kvinnornas historia, har Birgitta Lindqvist skrivit om i sin novellsamling "Grymhet". I inledningen står ett utdrag från en kinesisk saga om en elak man som när han dör hamnar i helvete och får plågas. Men han har varit så elak att plågorna inte ses som tillräckligt grymma, så härskaren av Helvetet dömer honom dessutom till att återfödas som kvinna. Novellerna i samlingen är en blandning mellan reportage och saga som är tilltalande och lättläst och det är tur, för ämnena är bitvis tunga och obehagliga. Författaren har levt i Kina och har egna erfarenheter av såväl Maotiden som nutiden.

Det känns som en viktig bok eftersom Kina fortsätter att bryta mot de mänskliga rättigheterna. I slutet av novellsamlingen finns ett utdrag ut slutpläderingen som fredspristagaren Liu Xiaobo läste upp i rätten den 23 december 2009. Varken Liu eller hans fru tilläts närvara vid utdelningen i Oslo, så texten lästes upp av skådespelerskan Liv Ullman. Det är så ändlöst vackert att jag alltid börjar gråta när jag läser texten där Liu vänder sig till sin fru, speciellt delen som lyder:

"Jag är en livlös sten i vildmarken, som piskas av hårda vindar och störtregn, så kall att ingen törs röra vid mig. Men min kärlek är solid och så vass att den kan genomborra vilket hinder som helst. Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag använda min aska till att omfamna dig."

Glöm aldrig Liu Xiaobo och alla de andra som trots att de förföljs och fängslas, ger oss andra så mycket skönhet och styrka/Ulrika i Gammelstad