Två vänner. Två konstnärer. Som skriver brev till varandra. Personliga och närvarande. Och som låter oss andra också ta del av dessa. Om katter, livet på landet, ensamhet, ångest och skapande. Om besatthet och resor till andra länder: Iran, Indien och Marocko... Om att desperat försöka hitta en livspartner, någon att leva med för evigt. Det handlar om Lars Lerin och Kerstin Högstrand, båda med rötter i Värmland. Den ena stannar i sin stuga och betraktar (Kerstin), den andra kastar sig ut i stora världen för att uppleva (Lars).Deras andra brevväxlingsbok Straffrundor och ärevarv (2011) är en både vacker och fascinerande bok. De är i sina brev till varandra absolut uppriktiga utan att bli tråkiga. De har samma typ av galghumor. Och trots att de verkar så olika i hur de lever och lever ut sina liv, så är de på något sätt ändå överens om livets grundvillkor. Om vad som är viktigt och mindre viktigt. Att läsa boken är som att ta del av ett intressant pågående samtal, som är "på riktigt". Och dessutom får man samtidigt en dos av både personliga och professionella bilder, som spänner över akvarellmålningar av ödsliga landskap och hus i hela världen; till svartvita teckningar av flickor, fåglar och katter.
Ett exempel på det humoristiska tilltalet mitt i det allvarsamma, är denna formulering av Kerstin: "Lars, än lever vi samtidigt på jordklotet i universum och det ska vi ta vara på! Sedan blir det, som sagt, kompostdags." En tröstebok med mycket hudnära klokhet. Rekommenderas! Även deras första brevväxlingsbok, Tröstpriser och sidovinster (2006), är värd att läsas. /Lena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar