Pojkarna

Vi var några tjejer på mellanstadiet som lyssnade på hårdrock istället för synth och av den anledningen gav de andra oss pojknamn som smeknamn. Våra taniga flickarmar stack ut från rutiga skjortor som var alldeles för stora för oss eftersom vi hade stulit dem från våra fäder. Oavsett årstid gick vi alltid i trasiga jeans, mörka t-shirts och basketkängor. När de andra tjejerna sydde kläder och väskor, satt vi i ett eget rum med killarna och virkade grytlappar som vi rev upp efter varje lektion. Vår lärare kunde inte fatta att vi var så dåliga på syslöjd. Vad vi egentligen gjorde var att läsa serietidningar och dra dåliga skämt, men det verkade ingen vuxen förstå. Det fanns ett lugn och en öppenhet bland killarna, så långt ifrån coola tjejgänget där vi visste att man inte platsade, om man så vände ut och in på sig själv.

Om vår längtan att höra till, att få ta plats och om att tänja gränser har jag just läst, när jag stänger pärmarna om Jessica Schiefauers Augustprisvinnande ungdomsroman "Pojkarna". Och jag är sååååå glad och tacksam att jag inte är 14 år idag. Bokens flickor plågas av pojkarnas övergrepp och de vuxna verkar inte vilja se och gripa in. Att vara flicka blir något att äcklas av, både för offer och förövare. Men så får tre flickor tag på något och deras liv och vänskap förändras för alltid. En riktig sträckläsningsbok! Bitivs kan jag inte låta bli att tänka på Mikael Niemi och hans skildringar av tonårspojkar och pubertal ångest. Det är poetiskt, köttigt och trovärdigt mitt i allt märkligt som sker. Slutet får mig att undra hur det egentligen gick för berättarjaget Kim. Och så börjar jag fundera på sånt som handlar om könsroller, kortsiktigt tänkande, kvinnlig vänskap och en hel massa annat som är för stort och för viktigt att klämma in i ett blogginlägg. Så öppna ditt sinne och LÄS! /Ulrika i Gammelstad