Det är gott att träffa besökare i både Råneå och Gammelstad. Att de dessutom säger att de är glada att se mig, känns väldigt bra. Det måste väl betyda att jag på något sätt lyckats vara trevlig och ge god service, om inte alltid, så ganska ofta? Ibland är tempot högt i informationsdisken och man har massvis med saker på gång samtidigt. En av mina arbetskamrater brukar beskriva det som om flera byrålådor står öppna i hjärnan vilket jag tycker är en träffande liknelse. Telefonen ringer, en klass kommer in och vill lämna, låna och reservera böcker, någon har fått ett brev som de inte förstår innehållet i, en annan vill ha inlogg till internet NU, en kollega ställer en fråga och mitt i allt står en gammal dam som hör lite illa och behöver hjälp att hitta något läsvärt som dessutom inte är för tungt att hålla i.
När det lugnar sig igen, kan jag fundera på om jag verkligen gav alla dessa människor bra service. Gick de därifrån med en känsla av att de hade fått det de ville få ut av sitt biblioteksbesök? Bäst är en jämn ström av besökare som kommer och går, man hinner se alla och prata en stund. Samtalsämnena skiftar från djupa litterärar frågor till vardagens allmänna bekymmer och glädjeämnen. Att vara i biblioteket bland böckerna och jobba med dem samtidigt som man har en dialog med besökarna, det ger kraft och mening åt livet. Man påminns om varför man valde det här yrket: för litteraturen och för mötet med människor. En vän berättade en gång att på Tobago hälsar alla på varandra, även fast man inte är bekanta. Det är ett sätt att säga "Jag ser dig. Du finns till." Jag hoppas att våra besökare känner så, även när alla mina byrålådor i hjärnan är utdragna till max./Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar