En tisdag i juli

Igår ville alla komma till oss, nästan samtidigt. Och nästan alla ville utöver sitt specifika ärende också byta ett ord extra eller två, "för det gjorde det ju lite lättare att gå..." (fritt efter Hjalmar Gullberg). Den unge killen som undrade om jag läst på om den ugandiske författaren på nätet, som han tipsade om dagen innan; och vad jag i så fall tyckte?! Nej, sorry - det hade jag inte hunnit! Paret som hade problem med en räkning från Radiotjänst, och ville begära en s k överprövning. Kvinnan som ville prata med en vän i Azerbajdzjan via Skype, men inte kom ihåg exakt hur man gjorde, och kanske också hade glömt bort sina inloggningsuppgifter... De glada göteborgarna som var på besök hos sin syster i området, och ville köpa fiskekort, för att pröva lyckan i Råneälven. Och syrran, som ville hämta ut ett stort antal fjärrlån... Det nyinflyttade paret med ursprung i Rom (!) och Betlehem, som ville ha lånekort och dessutom var på jakt efter begagnade möbler. Kunde det finnas i vår källare, eller kanske på Råneås second hand-butik? (Nej, jag passade inte på att träna min italienska, för här fungerade svenskan perfekt, efter några år i Sverige!) Gruppen med barn från "sommarfritids", som på eget initiativ ville besöka bibblan. Entreprenören som skulle fixa något i Tallhedens sporthall och behövde hämta ut nycklar. Mannen som ville ha hjälp med att rösta på "Årets Lulebo", där en Rånebo finns med som kandidat. Rösta, rösta, rösta (på Rånebon), säger jag och mannen ifråga:-) Det nyinflyttade paret från Indien, som ville ha hjälp med att söka plats på förskolan för sitt barn, men också få utskrivet lånekort, och som undrade vilka böcker som fanns tillgängliga på engelska? Gruppen med kvinnor som ville titta på Katerina Fedorovas konst i Sulan, och gärna också veta lite mer om konstnären efteråt. Många, många möten - oavbrutet hela dagen. Intensivt och lärorikt. Många glada skratt. Kanske fick någon eller några vänta en stund för länge på vår hjälp, men min och Birgittas ambition var och är i alla fall att hjälpa alla på bästa möjliga sätt, utifrån våra givna förutsättningar. Ibland lyckas vi inte till 100 procent. När jag släckte lamporna kvart över fyra, och var på väg att säga hejdå till Birgitta, för att gå till bussen; kom det utpinnandes en kvinna från biblioteket: "Det blev mörkt helt plötsligt - stänger ni kanske nu?!" Jag tyckte att jag kollat lokalen väldigt noga, en inprogrammerad rutin, men idag hade jag bommat i språnget. Ett felslag i kassan blev det nog också, när jag tänker efter... Men idag finns vi på plats som vanligt igen, med nya friska tag! Välkomna!! /Lena