Själamakeri på Sardinien

För ovanlighetens skull (tror jag) har Ulrika och jag läst samma bok, ungefär vid nästan samma tidpunkt. Ulrika skrev om boken Själamakerskan av Michela Murgia här på bloggen den 1 augusti, och efterlyste mina synpunkter. Jag läser rätt mycket med Italien-anknytning just nu. Allt från Savianos Kom med mig till Carofiglios senaste deckare Skälig misstanke. Det handlar tror jag, både om att indirekt vilja vara kvar med en del av mig i Italien, men också om igenkänning och att att jag vill lära mig mer om landet, människorna och kulturen. Som en påfyllnad till alla de resor och besök jag gjort i området de senaste åren. Själamakerskan av Murgia kändes alltså också ganska självklar att läsa, när den fanns tillgänglig på bibblan; speciellt som den utspelar sig på Sardinien, den plats som jag besökt allra oftast när jag varit i Italien. Innan jag läste boken hade jag aldrig hört talas om begreppet accabadora (hon som avslutar). När jag pratade med min vän som är född, uppvuxen och fortfarande bor på Sardinien, och liksom jag är 60-talist; berättade han att han hört talas om företeelsen så sent som för fyra-fem år sedan, av en äldre person. Det är uppenbarligen inget som det pratats om särskilt öppet. Jag håller med Ulrika om att Själamakerskan är en angelägen liten berättelse, väl värd att läsas, som framför allt får en att fundera på huruvida någon har rätt att bestämma över andras liv och död. Och även kanske på frågan: har man rätt att ha några som helst hemligheter inför sina närmaste familjemedlemmar? Är det ett svek att inte berätta allt om sig själv, för t ex sina barn eller föräldrar? Murgia har ett avskalat och vackert språk. Jag skulle dock inte vilja göra jämförelsen med en handgjord pralin. Det är berättelsen lite för allvarlig för, tycker jag. När jag läst klart boken kommer jag istället på mig själv med att tänka: Vilka berättelser skulle Murgia kunna skriva om dagens Sardinien? Vilka ämnen skulle hon fokusera på då? De berättelserna skulle jag gärna ta del av. Och kanske skulle jag också vilja prata med min väns äldre släktingar, för att höra vad de har att förtälja om själamakeri på Sardinien på 1950-talet./ Lena