Själamakerskan

Mer än någonsin ser jag fram emot att få ta del av Lenas reflektioner om Michaela Murgias "Själamakerskan". Jag föreställer mig att hon med sin koppling till Italien och Sardinien, kommer att läsa in sådant som gått mig förbi. Det är upplagt för ett boksamtal känner jag!

Berättelsen inleds med att Maria adopteras bort av sin fattiga mor till en kvinna som
är barnlös. Tzia Bonaria är en duktig sömmerska, men hon är också en accabadora eller "själamakerska", en som kan ge dödshjälp. Under många år lyckas hon hålla det hemligt för Maria, men när det till slut avslöjas kan inte Maria acceptera sin adoptivmors förklaringar utan reser sin väg. Maria tror sig kunna starta ett nytt liv och glömma sitt förflutna, men tiden kommer då hon inser vad hennes adoptivmor menade med "Säg aldrig: det här vattnet vill jag inte vidröra. Plötsligt skulle du kunna sitta där i baljan utan att ens veta hur du hamnat där." Berättelsen om Maria och själamakerskan är den röda tråden, men runt den utspelar sig flera separata historier som alla är del i Marias utveckling från ett omedvetet barn, till en ung kvinna med insikt om sig själv och livet.

Denna roman på 180 sidor är som en handgjord pralin. När jag slår igen boken fylls jag av lycka och tacksamhet över att någon har skrivit detta och att jag har getts förmånen att få läsa. Som alltid när jag upplevt någonting riktigt bra så avundas jag er som ännu inte har läst detta. Ni har underbara stunder framför er i själamakerskans dotters sällskap./Ulrika