Fallvatten

Under en kortare del av mitt liv bodde jag i Skåne. När hemlängtan var som värst tröstade jag mig med norrbottnisk musik och litteratur, bland annat Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Jag läste den om och om igen och även Niemis dikter, speciellt ”Och detta är Tornedalen”. På något underligt vis tröstade de mig.

I Niemis senaste roman ”Fallvatten” finns ingen tröst att få. Niemi häver ur sig en domedagspredikan likt en gammalkyrklig predikant. Det finns ingen nåd, inget avlatsbrev som kan rädda dig. En särdeles regnig höst får vattnet i Stora Lule älv att stiga. Kraftverksdammarna klarar inte av att hålla inne vattenmassorna med påföljd att en enorm flodvåg, en Norrbottnisk tsunami, sveper med allt i sin väg.  

Niemi är i sanning den svenska kungen av ”skräckel” (ordet är en sammanslagning av skräck och äckel). Det är blod, slem, krossade ben, dödskamp eller övergrepp i vart och var annat kapitel. Jag tror till och med att pseudonymen Gunnar Blå ligger i lä när Niemi drar igång ”skräckelgeneratorn”. Detta är med andra ord inte en roman för känsliga personer.

Som barn hörde man ibland de vuxna tala om Sourvadammen och vad som skulle hända om den brast. I mitt barnsliga sinne tänkte jag mig att det skulle vara häftigt att bo på en ö (vi bodde högt upp på en kulle) och att jag skulle få åka båt till skolan. Att skolan naturligtvis inte skulle klara en flodvåg fanns inte med i min fantasi. Fortfarande är det inte katastrofer i sig som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig är människors egoism, girighet och ondska. Det finns egentligen bara två av romanens karaktärer som visar medmänsklighet, resten är upptagna av att rädda sitt eget skinn och roffa åt sig till vilket pris som helst.

Berättelsen forsar fram likt översvämningsvatten och slutar lika tvärt när älven förenas med havet till slut. När sista sidan är läst känner jag mig utmattad, desillusionerad och tom. Jag hade önskat mig mer resonerande från romankaraktärerna om vad vi gör med vår miljö och vad som verkligen betyder något när katastrofen kommer, men med tanke på att de flesta i romanen är rätt så osympatiska så är det logiskt att det saknas. Det hade hur som helst varit spännande med en uppföljare där författaren vidareutvecklar det som påbörjats i ”Fallvatten”.  Det känns som om det finns mycket kvar att berätta och att läsa./Ulrika