Varför vara lycklig när du kan vara normal?

"Kärlek. Det svåra ordet. Där allting börjar, dit allting alltid återvänder. Kärlek. Bristen på kärlek. Möjligheten till kärlek." Några av slutorden i Jeanette Wintersons självbiografiska bok Varför vara lycklig när du kan vara normal? En berättelse om sökandet efter identitet och ursprung. En uppväxtskildring som inte liknar någon annan. Om Jeanette som växer upp med en strängt religiös, depressiv och våldsam adoptivmor i norra England. En kvinna som har två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet och emellanåt låser sin dotter ute flera nätter i rad. En kvinna som ordnar bokbål på bakgården, när hon upptäcker att dottern har ett hemligt bibliotek under sängen. Men också, en berättelse som visar på litteraturens och bibliotekens betydelse i många människors liv. "Så fort jag har bekymmer tänker jag på Dewey decimalklassifikation", säger en bibliotekarie på biblioteket som Jeanette besöker under sin uppväxt. "Då förstår jag att bekymmer bara är något som har sorterats in på fel plats." Riktigt så enkelt är det kanske inte, men Jeanette tillbringar mycket tid på biblioteket och i litteraturens värld. Precis som en del andra författare med svåra uppväxtförhållanden har gjort, (i Sverige t ex Bodil Malmsten), beskriver hon hur biblioteket och att det bara fanns som en plats att vistas på, och tillgången till litteratur, bokstavligt talat bidragit till att rädda hennes liv. Jeanette Wintersons bok är inte en solskenshistoria om ett maskrosbarn som lyckas mot alla odds. Den är mer mångfacetterad än så. Hon lyckas visa att våra liv inte går att sortera i svart och vitt. Onda och goda. Det svåra vi erfar som barn får konsekvenser för oss som vuxna. Det är ofrånkomligt. Formar våra personligheter på olika sätt. Men det finns också vägar ut och vägar vidare. Genom människor som vi möter och val som vi gör. En klok lärare som träder in och öppnar sitt hem, när man inte längre är välkommen i sitt eget, som i Jeanettes fall. En flickväns förälder, som visar förståelse och dessutom inte fördömer en sexuell läggning som avviker från normen, som i Jeanettes fall. Godhet finns. Sedan är det intressant att Jeanette som vuxen, när hon till slut får möjlighet att träffa sin riktiga mor, som lämnat bort henne som liten, plötsligt ser sin adoptivmor i ett annat ljus. Med nästan viss ömhet och förståelse. "Hon var ett monster, men hon var mitt monster." Så komplexa är vi människor. Vi har oftast, förr eller senare i våra liv, behov av att veta mer om vårt ursprung, var vi kommer ifrån, för att bättre förstå vilka vi egentligen är. Men sedan är det inte självklart att vi omfamnar vår historia, och vill stanna där. Vi kanske fortfarande vill vidare. Som Jeanette Winterson. /Lena   

Läslustan på Hertsöns bibliotek

En gång om året inträffar en bokhögtid, nästan i paritet med Bokmässan i Göteborg. Arrangemanget (som till skillnad från Bokmässan) bara ger massor av energi men inga trötta fötter, är "Läslustan" på Hertsöns bibliotek. I år var det min käre make (som för övrigt har tagit bilden i det här inlägget) som föreslog att vi skulle gå dit. Ni vet hur det är den här tiden på året; man lever som en mullvad på Valium. Jag var lite tveksam, men samtidigt mindes jag hur trevligt det brukar vara. Nu är jag glad att jag lät mig övertalas!

 I nyrenoverade, fräscha lokaler bjöd personalen på biblioteket in till en riktig fest. Rolf Nilsén och Lisa Wede var som vanligt pålästa och inspirerande i sina framföranden och dessutom höll de tiden i det närmaste perfekt. En liten fågel viskade i mitt öra att det var Barbro, som med van och fast hand styrde upp det hela. Barbro är också den som ringt runt och raggat upp böcker från förlagen, som sedan lottas ut bland publiken. Norsteds var generösast denna kväll, vilket gillas skarpt av samtliga deltagare.

Totalt hinner Rolf och Lisa presentera 21 författare (med en fikapaus mitt i). De titlar som väckte mitt intresse lite extra var "Paradisträdgården" av Amy Waldman,  Haruki Murakamis "1Q84 del 1-3" samt Sami Saids "Väldigt sällan fin". Vill du veta vilka andra titlar som togs upp kan du läsa dem här på bibliotekets hemsida. Gör en notering om det här arrangemanget i kalendern till nästa höst./Ulrika

Yoga med Malin

För mig är yoga den i det närmaste perfekta träningen både för kropp och själ. När jag väl tar mig tid och utövar den det vill säga… Därför läser jag med intresse många av de yogaböcker som kommer ut på marknaden, så även ”Yoga med Malin” av Malin Berghagen. Jag såg henne och hennes far i vimlet på årets bokmässa. Han var väldigt lång och hon var väldigt vacker. Boken har av biblioteksvärlden (och kanske av Malin själv) klassats som en yogabok och återfinns alltså bland idrottsböckerna.

För mig är ”Yoga med Malin” inte en yogabok som sådan. Om man vill lära sig något om yoga så bör man läsa något annat. Vill man däremot veta mer om Malin Berghagen och hennes andliga utveckling, då har man träffat helt rätt. Vackra bilder tagna av Katarina Di Leva samt en del fotografier ur de egna Berghagska fotoalbumet bidrar till helhetsupplevelsen.

Vad ska man då läsa om man inte är så intresserad av Malin Berghagen men desto mer av yoga? Då skulle jag tveklös rekommendera Petri Räisänens bok ”Kraften bakom yoga” Mer utförligt om ashtangayoga får man leta efter. Vill man läsa lite lättsammare fast ändå djupsinnigt om yoga, så kan man till exempel välja ”Happy yoga” av Steve Ross. Är man som jag hemskt morgontrött så kan någon bok om att utöva yoga i sängen vara befogad. Det finns några böcker som heter just ”Yoga in bed” vilket är en lugn och behaglig form av yoga. Är man inte alls intresserad av yoga men gillar vältränade män, då ska man bildgoogla Petri Räisänen./Ulrika

Kupé nr.6

 Jag har älskat Rosa Liksom ända sedan en vän gav mig ”Paradis ultra light” i födelsedagspresent. Språket, miljöerna, karaktärerna och inte minst berättelserna som inte liknar någonting annat gör det sofistikerat och skitigt på en och samma gång. ”Kupé nr. 6” är inget undantag. Vi färdas längs Transibiriska järnvägen, genom Sovjetunionen som det var på 80-talet. Medan jag läser undrar jag hur mycket som egentligen har förändrats sedan dess…


Huvudpersonerna är båda på väg till Ulan Bator, den unga finska studentskan för att se grottmålningar, mannen som hon delar kupén med för att arbeta. Det är mannen som håller låda för flickan och för läsaren. Stundtals gravt berusad, berättar han den ena anekdoten efter den andra, samtidigt som han på olika sätt försöker förmå flickan att ha sex med honom. Han bönar, smickrar och hotar, men likväl händer ingenting. Kanske är allt han berättar bara fantasier, kanske inte. Flickan är tyst, tecknar och tänker. Hon tänker på Mitka som spelat sinnessjuk för att slippa rycka in i armén och hur deras liv var innan han blev inlagd.

Utanför tåget passerar stad efter stad förbi. Ibland hoppar mannen och flickan av tåget och går på upptäcksfärd, inte sällan för att köpa mer sprit och så rullar tåget vidare. Ofta inleds ett kapitel med text i en rytm som förstärker bilderna av det man kan uppleva från ett tågfönster.

[…] Man lämnar Irkutsk, universitetsbibliotekets gula kakel, den rosafärgade kyrkan med lökkupoler, parker och alléer, högtalare och ångande allmänna bastur, den trötta jorden, allén täckt av det rostfärgade översvämningsvattnet, den klassiska musiken i en liten högtalare på en stolpe vid porten till parken, snön och de mjuka drivorna i gårdarnas trädgårdar, man lämnar Irkutsk och ett mötande eltåg kränger till på spåret bredvid, hus och återigen små stadiga hur, vita fönsterkarmar, luckor med blomsterdekorationer, snitsigt snidade stuprör, ett ensamt elvavåningshus mitt bland åkrarna, vårvintersol, rykande skorstenar, en man på en vedtrave.

När romanen når sitt slut anar man att flickan (och kanske även mannen) försonats med det förflutna och går vidare stärkta av sina upplevelser, även om mannens slutord leder oss tillbaks där allt började; ”-Vi ska ut och härja, vi ska nosa på livets och dödens lukter.”/Ulrika

Ska vi byta böcker med varann?

Nu på fredag den 23 november uppmärksammar vi på biblioteket i Råneå En köpfri dag, (som infaller dagen efter), genom att anordna en Bokbytardag. Hela dagen som vi har öppet mellan 9-17, kan du komma in till oss och byta ut dina egna böcker, max fem stycken, som är i bra skick, mot några andra. Det går bra med både inbundna och pocket. Passa på att byta till dig miljömedvetna julklappar eller kanske bara lite ny jullovsläsning! Självklart får du också om du vill kombinera dina byten med vanliga lån från bibliotekets hyllor:-) /Lena

Femtio nyanser av...

Jag är förkyld och sängliggandes när jag läser ”Femtio nyanser av honom” samt ”Femtio nyanser av mörker” av E. L James.  De passar perfekt när hjärnan inte riktigt orkar med Tranströmska formuleringar. Det är lättläst men inte särskilt bra översatt. Det gör däremot att litteraturvetaren i mig går igång på högvarv och analyserar (om inte femtio) så i alla fall en hel del nyanser i böckerna. Handlingen är i det närmaste klassisk: ung, oerfaren kvinna (oskuld) träffar av en slump på rik, snygg man med mörka begär och hemligheter. Hon blir kär, han har svårt med närhet. Hon tvekar, han jagar. Hon gör slut och gråter. Han söker upp henne igen och... Spänningen är olidlig!

Förutom översättarens fantasilöshet bland annat när det gäller huvudpersonens utrop (skulle verkligen en kvinna i 20-årsåldern utbrista ”Herrejävlar!”) är Anastasia så naiv att man kan tro att hon just klivit ut ur en Jane Austenroman. Men Mr. Gray väcker hennes åtrå så det står härliga till! I dessa beskrivningar blir det uppenbart att grunden för boken är en kvinnlig sexfantasi, starkt influerad av porrfilmer. Det går för Anastasia om och om igen, bara Mr. Gray så mycket som petar på henne och hon visar sig vara en naturbegåvning när det gäller sex, trots att hon är oskuld och inte har en aning om vad BDSM är. Det här är säkert mums för vissa, men jag suckar bara lite trött åt allt bitande i läppar, himlande med ögon, inre gudinnor och inte minst Harlekinspråket med kvinnor som möss och män som rovdjur d.v.s. ”pep hon” och ”morrade han”.

Ryktet om böckerna som ”ekivoka” (uttryckt av en man 60+) gör att både män och kvinnor verkar intressera sig för ”Femtio nyanser…”, men enligt min mening är det här främst riktat mot kvinnor, med andra ord tantsnusk. Okej då, tjejsnusk… Mitt receptfria råd om det är erotik man är ute efter, är att istället läsa Anais Nin. Tycker man att det är för vanilj, så finns bland annat de Sades böcker eller ”Berättelsen om O” av Pauline Réage att tillgå. Nätbokhandlarna har ”erotisk litteratur” som en undergrupp till skönlitteratur för den som vill söka upp fler lästips i genren.

Sexscenerna är fler i del två,”Femtio nyanser av mörker”, men jag kommer på mig själv med att skumma förbi dem eftersom de ärligt talat är rätt enformiga. Det som gör att jag läser vidare är själva grundhandlingen. Man vill veta vad det är som har format Mr. Gray till den han är idag och man vill veta hur det ska sluta. Varför har han så svårt med beröring? (litteraturvetaren gör en mental anteckning om ”Prins Hatt under jorden”.) Kommer Anastasia att omvända honom, lösa upp alla knutar (!) som psykologen inte klarat av? För att tala klarspråk: Kommer de att leva lyckliga i alla sina dagar? Nog för att prinsen saknar häst, men en massa piskor har han i alla fall. Kommer jag att läsa del tre?  Definitivt./ Ulrika

Elsas kaffeceremoni

Kaffeceremonin är en av de mest välkända delarna av den eritreanska och etiopiska kulturen. Så självklart ville vi att den skulle vara representerad på vår Etiopien-afton som vi anordnade igår kväll. Elsa med ursprung i Eritrea, som bott i Råneå tidigare, kom med alla sina attiraljer från Luleå för att bistå oss. Enligt traditionen bryggs kaffet genom att kaffebönorna rostas över het kol i en glödpanna. När bönorna är färdigrostade erbjuds varje deltagare att testa den aromatiska röken genom att vifta den mot sig. Sedan mals vanligtvis bönorna i en mortel av trä, och det malda kaffet läggs i ett speciellt kärl (jebena) och kokas. Kokkärlet har en sfärisk botten, en hals och öppning att hälla ur och ett handtag som kopplar samman halsen och botten. När kaffet kokar upp genom halsen hälls det i och ur en annan behållare för att kylas ner, och sedan tillbaka i det första kärlet för att upprepa proceduren. Efter andra uppkokningen hälls kaffet genom ett filter gjort på tagel eller liknande material. Ceremonin kan även innehålla bränning av olika traditionella rökelser. Kaffet avnjuts i små handtagslösa koppar. Jag törs inte säga om Elsas kaffeceremoni innehöll alla detaljer, men det blev i alla fall så pass mycket rökutveckling i vår samlingslokal Sulan, att brandlarmet gick igång:-) Efter ett litet avbrott med besök av deltidsbrandkåren i Råneå forsatte vårt arrangemang. Ljuvligt välsmakande kaffe, och popcorn som tillbehör, som traditionen bjuder. Dessutom hade Elias från Eritrea, boende i Råneå, gjort typiska vårrullar och hembakt bröd. Ett 30-tal personer hade slutit upp, inte bara för att dricka kaffe och äta god mat, utan faktiskt också för att ta del av Bodil Anderssons bildvisning från sitt Etiopien-besök. Dessutom berättade Mia Oldenburg om organisationen Hope for Children´s arbete i Etiopien, och sina personliga erfarenheter av livet som adoptivförälder. Martina och jag boktipsade, och jag passar på att nämna några läsvärda böcker här kopplade till området. Oui, chef! av Marcus Samuelsson. En berättelse om Etiopien-födda och adopterade Marcus väg till livet som stjärnkock. Om att ha två identiteter och emellanåt känna sig rotlös, men ändå lyckas med det till synes omöjliga. Väldigt sällan fin av debutanten Sami Said, med ursprung i Eritrea. En både allvarlig och humoristisk roman med ett alldeles eget språk. Andra chansen av författaren Bertil Åkerlund och fotografen Torleif Svensson. En slags dokumentärroman om etiopiern Gizachew Ayka, som grundade ett av Läkarmissionens mest uppskattade projekt som arbetar mot barnslaveri i Etiopien. Ger stor inblick i människornas situation i landet. Och alla ni som missade vårt arrangemang igår, kan gärna komma in och titta på en del av Bodils bilder, som finns uppsatta i en utställning i vår entré, några veckor framöver. /Lena

Etiopien i Råneå

Nu på måndag den 19 november, kl. 18.00-20.30, är alla intressserade välkomna till biblioteket i Råneå, för att ta del av berättelser och information om ett land i Afrikas nordöstra hörn: Etiopien. Vi träffas i Medborgarhusets samlingslokal Sulan, och på agendan finns bl a: Bodil Andersson, diakon i Råneå församling, som visar bilder från sin nyligen gjorda Etiopien-resa; och Mia Oldenburg, som berättar om organisationen Hope for Children´s arbete i Etiopien, och sina egna erfarenheter av livet i Addis Abeba. Dessutom kommer Martina och jag att tipsa om en och annan bok med anknytning till området, och det blir fika med internationell touch. Det ryktas om en speciell etiopisk kaffe-ceremoni... Fritt inträde. Välkomna! /Lena

Pappa Dallas

"Lena, är han en kändis??" En av våra yngre biblioteksbesökare smög fram till mig i receptionen, och ställde viskande sin fråga. "Ja, kanske för en del. Det beror på vad man menar med kändis." Pappa Dallas, eller Diabaté Dialy Mory, som han egentligen heter, minglade igår eftermiddag runt i våra lokaler ett par timmar, och pratade både med radioreportrar och besökare, och väckte en del nyfikna funderingar hos somliga. Han var inbjuden av föreningslivet i Råneå för att ge två föreläsningar i Råneskolans aula, både på dag- och kvällstid. Däremellan fanns det också utrymme för att göra ett nedslag på biblioteket och medborgarkontoret. Pappa Dallas fick Årets Hjälte-pris förra året, för sin livsgärning, som framför allt handlat om arbete med utsatta ungdomar i Malmö-området. Han kom till Sverige från Senegal på 1960-talet, och har en hel del åsikter om hur vi bör arbeta med integration och våra mellanmänskliga relationer. Läs mer om besöket i Råneå här. Foto och text av Elsa Rensfeldt. Och så kul att just en av våra biblioteksstammisar blev fångad på bild med Pappa Dallas:-) /Lena