Varför vara lycklig när du kan vara normal?

"Kärlek. Det svåra ordet. Där allting börjar, dit allting alltid återvänder. Kärlek. Bristen på kärlek. Möjligheten till kärlek." Några av slutorden i Jeanette Wintersons självbiografiska bok Varför vara lycklig när du kan vara normal? En berättelse om sökandet efter identitet och ursprung. En uppväxtskildring som inte liknar någon annan. Om Jeanette som växer upp med en strängt religiös, depressiv och våldsam adoptivmor i norra England. En kvinna som har två uppsättningar löständer och en revolver i köksskåpet och emellanåt låser sin dotter ute flera nätter i rad. En kvinna som ordnar bokbål på bakgården, när hon upptäcker att dottern har ett hemligt bibliotek under sängen. Men också, en berättelse som visar på litteraturens och bibliotekens betydelse i många människors liv. "Så fort jag har bekymmer tänker jag på Dewey decimalklassifikation", säger en bibliotekarie på biblioteket som Jeanette besöker under sin uppväxt. "Då förstår jag att bekymmer bara är något som har sorterats in på fel plats." Riktigt så enkelt är det kanske inte, men Jeanette tillbringar mycket tid på biblioteket och i litteraturens värld. Precis som en del andra författare med svåra uppväxtförhållanden har gjort, (i Sverige t ex Bodil Malmsten), beskriver hon hur biblioteket och att det bara fanns som en plats att vistas på, och tillgången till litteratur, bokstavligt talat bidragit till att rädda hennes liv. Jeanette Wintersons bok är inte en solskenshistoria om ett maskrosbarn som lyckas mot alla odds. Den är mer mångfacetterad än så. Hon lyckas visa att våra liv inte går att sortera i svart och vitt. Onda och goda. Det svåra vi erfar som barn får konsekvenser för oss som vuxna. Det är ofrånkomligt. Formar våra personligheter på olika sätt. Men det finns också vägar ut och vägar vidare. Genom människor som vi möter och val som vi gör. En klok lärare som träder in och öppnar sitt hem, när man inte längre är välkommen i sitt eget, som i Jeanettes fall. En flickväns förälder, som visar förståelse och dessutom inte fördömer en sexuell läggning som avviker från normen, som i Jeanettes fall. Godhet finns. Sedan är det intressant att Jeanette som vuxen, när hon till slut får möjlighet att träffa sin riktiga mor, som lämnat bort henne som liten, plötsligt ser sin adoptivmor i ett annat ljus. Med nästan viss ömhet och förståelse. "Hon var ett monster, men hon var mitt monster." Så komplexa är vi människor. Vi har oftast, förr eller senare i våra liv, behov av att veta mer om vårt ursprung, var vi kommer ifrån, för att bättre förstå vilka vi egentligen är. Men sedan är det inte självklart att vi omfamnar vår historia, och vill stanna där. Vi kanske fortfarande vill vidare. Som Jeanette Winterson. /Lena