Jag ringer mina bröder

Bonnier glömde bort att nominera ”Jag ringer mina bröder” till Augustpriset. ”- Boken är ju lite skum och hade kanske aldrig nominerats ändå.” säger Jonas Hassen Khemiri i en tidningsintervju. Jag känner mig lika paranoid som bokens Amor, för jag tänker att det kanske inte var en slump att den ”glömdes bort”. Den är liten bok som jag utan problem skulle kunna bära osynlig under mina kläder, men trots formatet är det som om sidorna inte riktigt räcker till för orden. På pappret är meningarna korta, men luften mellan dem kränger och expanderar. Handlingen utspelar sig under ett dygn just efter Sveriges första självmordsbombare har sprängt sig själv till döds. Mirakulöst skadas ingen annan människa fysiskt, men psykiskt berörs vi alla oavsett hur vår bakgrund ser ut.


Den övergripande känslan jag får när jag läser är hur det är att dras in i den kollektiva skulden. Det var inte jag som lät tyskarna köra sina tåg genom Sverige under andra världskriget. Det var inte jag som viftade med järnrör på den där videon. När verkligheten är helt skruvad, ska jag anpassa mig för att försöka smälta in eller ska jag göra motsatsen? Är jag ok som jag är? Men vem är jag när du ser på mig och vem är jag i mina egna ögon? Lika lite som jag är rasist bara för att jag är svensk, lika lite är någon annan terrorist bara för att den är muslim. Men tanken väcks ändå hos mig och Amor; kunde det ha varit jag?

I texten blandas Amors förutfattade meningar om muslimer med fördomar om svenskarna. Till exempel ser han hur polisen står och pratar med en man med utländsk utseende. Amor tror genast att polisen är i färd med att misshandla och deportera mannen och hans familj, men när han kommer närmare så hör han hur polisen försöker hjälpa dem med köranvisningar för att hitta rätt. Eller i affären när Amor tror att en butiksanställd med invandrarbakgrund ska hjälpa honom bara för att de är ”bröder” och Amors besvikelse när mannen inte agerar som han förväntar sig.

Jag hoppas att många, oavsett bakgrund läser ”Jag ringer mina bröder” och tänker efter vilket samhälle vi vill leva i. Vi måste våga tala om det. Tillsammans. /Ulrika