Det första fallet

Det är lika bra att jag erkänner på en gång: numera läser jag sällan deckare. Ju äldre jag blir destå mer vill jag läsa om trevliga saker eller saker som jag lär mig något av. Jag vill inte läsa om mord och folk som far illa, usch nej. Men det är ju skillnad på deckare och deckare förvisso. Ett sådant undantag är Ulf Nilssons "Det första fallet". Detta är kommissarie Gordons första fall. För att undvika total förvirring så är det väl bäst att jag redan nu berättar att Gordon är en padda och bor i skogen.

En kväll rusar en ekorre in på polisstationen och väcker kommissarien där han sover över sitt skrivbord i en hög av kaksmulor. Någon stjäl nötter från skogens djur och ekorren vill att tjuven omedelbart ska gripas och straffas. Men kommissarie Gordon är inte lika pigg som han var förr om åren och det snöar ute. När han sätter sig för att bevaka platsen där ekorren blivit bestulen, vill det sig inte bättre än att han fryser fast. Hjälpen kommer dock från ett oväntat håll och efter många vändningar så löser sig både brottet och Gordons polisliv till det bästa.

En söt liten berättelse som är spännande och roar, inte minst språkligt. Som ofta hos Ulf Nilsson finns här en filosofisk och medmänsklig (eller ska jag skriva medpaddlig) ton som går rätt in i hjärtat. Här kan du provläsa ett stycke. Boken är illustrerad av Gitte Spee som många bilderboksläsare säkert känner igen. Jag hoppas på fler fall för kommissarie Gordon, en deckare helt i min smak. /Ulrika