Under Radarn

Det är sympatiskt med människor som vågar stå för något. Personer som inte bara flyter med strömmen och känner av vart vinden blåser. Artisten Stefan Sundström har aldrig hymlat med sina grundläggande värderingar. Att han har ett hjärta ganska långt till vänster, och ett stort engagemang för allt ifrån den lilla människan och globala miljöfrågor. Det här har han också genom åren ofta indirekt förmedlat i sina låttexter och i sin musik. Den senaste skivan Under Radarn har tillkommit under ett år som Sundström tillbringat i "landsflykt" i Nordnorge. Den rymmer allt från livsbejakande salsa- och gospelinspirerande rytmer, till mer lågmält berättade historier med vissa jazzinfluenser. Allt med stark närvaro. Bästa spår: "Hej hej hej Lou", "Bye bye Trondheim" och "Onkel Alf". Sundström spelade på Kulturens Hus i Luleå i onsdags förra veckan. Innan konserten botaniserade jag bland gamla och nya skivor och en och annan bok, som fanns till försäljning. (Jo, Sundström har faktiskt skrivit både böckerna Stefans lilla röda och Stefans lilla gröna...) När jag ville betala för ett exemplar av Under Radarn, sa killen som stod på plats, att han som tog betalt inte var där just nu; men jag kunde gärna ta en skiva och komma tillbaka och betala sedan. Helt i Sundströmsk anda alltså: stor tilltro till medmänniskorna. Eller som det formuleras i "Hej hej hej Lou": "Vissa säger att livet är en ensam bitter strid/Ett allas krig mot alla/Tror man på det så lär det bli/Ett allas krig mot alla/Men människan är inte sån/Mänskan föddes för att älska o se på månen någon gång." Lyssna här. Jag betalade naturligtvis ändå för skivan i förväg, moralisk som jag är, ibland... Och konserten var hjärtevärmande med en hel del sväng åt vänster, precis som plattan Under radarn. /Lena