Snöbarnet

Bladvändare. Ett slitet uttryck som inte alltid säger så mycket om innehållet i en roman. Men då och då dyker det upp en riktigt bra berättelse som gör att man inte kan sluta läsa. Om den dessutom utspelar sig i vildmarken och stundtals isande snö så är det bara ett plus för mig. "Snöbarnet" av Eowyn Ivey är en sådan. Året är 1920. Mabel och Jack flyttar till Alaska för att starta på nytt sedan de förlorat ett barn. Det är ett hårt liv och paret isolerar sig för att försöka läka såren tillsammans. Vintern är i antågande. De har inte något att äta och har inte heller fått i ordning någon sådd för nästa år. 

En grannfamilj kommer till deras undsättning trots Mabels protester. Familjen ger dem mat, hopp och gemenskap. Relationen mellan Mabel och Jack blir allt starkare och livet vänder till det bättre. När den första snön kommer bygger de på lek en snögubbe som ser ut som en flicka. Kort därefter börjar de se skymten av ett barn i skogen. Mabel får höra om en gammal sägen där ett par skapar ett barn av snö och i sin utsatthet vill hon så gärna tro på den, men verkligheten är naturligtvis en helt annan. En fin berättelse om kärlek, tillit och längtan, kampen för överlevnad och godhjärtade människor. /Ulrika