Sommarregler

Ibland läser jag böcker som vänder sig till barn men som känns skrivna för vuxna. Kanske är det den vuxna hjärnan som överanalyserar och vill förstå. Antar att ett barns hjärna bara skulle flyga över bilderna och berättelsen som en fågel. När jag börjar bläddra i Shaun Tans ”Sommarregler” slås jag först av illustrationerna (det är ju trots allt en bilderbok). Vackra, skrämmande, rörande, med-skrattet-i-halsenbilder. De korta bildtexterna är var och en som en liten dikt som tillsammans bildar en helhet. Eller inte? Vad är det författaren vill att vi ska se och känna? 

Jag börjar leta efter andras åsikter på internet. ”Intensiteten rycks undan i en otäck fantasiberättelse” skriver Svenska Dagbladet. Förlaget Kabusa som gett ut boken skriver; ”Den berör hur svårt och komplicerat det kan vara att växa upp och om alla de faror som lurar på vägen.” Jag kan inte säga vad bilderboken handlar om för det går inte att beskriva. ”Sommarregler” är en sådan bok som läser läsaren, istället för tvärt om. Ett av de uppslag som berör mig mest är det med texten ”Glöm aldrig lösenordet”. Slå upp det och se själv. Jag ryser när jag tänker på den. Kanske inte precis den effekt som en bilderbok ska framkalla? Eller är det det?/Ulrika