Shopstop

Det har under de senaste åren utkommit ett antal böcker som uppmanar till köpstop eller åtminstone reflektion över vad vi konsumerar. En av de senaste är Gunilla Brodejs "Shopstop - rapport från ett celibat". Som musikkritiker på Expressens kulturredaktion har hon fått en del uppmärksamhet eftersom hon i sitt köpstopp tillåter sig viss "lyxkonsumtion" som restaurangbesök och inköp av presenter. En annan mindre smickrande detalj är att hon i början av sitt köpstopp, vid flera tillfällen, hemfaller åt stöld genom att ta saker som folk har tappat. I toakön på Tjejvasan plockar hon till exempel upp ett par skidhandskar och beskriver dem ingående både till utseende, märke och vilken status de har i skidvärlden, innan hon helt fräckt tar på sig dem.

Boken varvar dagboksanteckningar med intervjuer med personer som av olika anledningar anknyter till köpstop och konsumtion. När jag läst klart boken får jag uppfattningen att Gunilla tillhör de människor som inte riktigt har tänkt över anledningen med att dra ner på konsumtionen. Året blir ett spännande projekt utan några riktiga uppoffringar, men däremot en hel del märkliga prioriteringar. Som när hon åker på vandringsresa i ballerinaskor för att hon lovat att hon inte ska köpa något nytt, samtidigt som hon utan att blinka köper konsthantverk som presenter åt sina vänner. Boken sätter ändå fingret på vad som kanske är ett av våra stora problem; vi försöker fylla ett hål i våra liv med saker för vi har inte tid eller ork att växa som människor. Vem är vi egentligen innerst inne? Vill vi ens visa det? Då är det lättare att köpa en ny blus eller en större bil. Den som medvetet drar ner på sitt shoppande ses nästan som en landsförrädare som tvingar hjulen att sakta ner.  Några "köpstoppare" hävdar dessutom att deras sociala liv blivit lidande när de inte hela tiden köpt nya kläder.

Jag har tidigare haft både köpstopp och provat på att klä mig enligt "6 plagg eller färre". Det senare var nog en större väckarklocka än köpstoppet, eftersom det fick mig att inse hur mycket tid som slösas på att ta hand om kläder och välja vad en ska ha på sig. Dessutom blir det tydligt hur vi som har råd kan köpa kvalité och sparar på så sätt pengar, medan den som lever med mycket små marginaler tvingas köpa billigt och ibland sämre kläder/mat som i längden kostar individen och samhället mycket mer. Jag tycker att "Shopstop" är värd att läsa, för Gunilla tar upp en del intressanta fenomen som väcker tankar och gör åtminstone mig mer motiverad att se över min egen konsumtion. I längden handlar det inte om att sluta konsumera, utan om att de som har råd ska konsumera klokare så att efterfrågan på miljövänliga, rättvisa varor ökar och därmed blir tillgängliga för allt fler. För er som vill testa "6 plagg eller färre" kommer här en länk. /Ulrika   

Pekingsyndromet

När jag någon gång besöker Luleå centrum, så där mitt på dagen eller sen eftermiddag, slås jag av hur dålig luften är jämfört med här i Gammelstad. När jag väntar vid Kungsgatans övergångsställe börjar det klia i halsen och svida i ögonen. Det syns inte, men det känns att luften är full av föroreningar. Ändå är det ingenting mot hur det är i Peking. På omslaget till Ola Wongs reportagebok "Pekingsyndromet" syns stadens trafik, grå himmel och en man med munskydd. Som tur var är vi inte där ännu i Luleå.

Boken börjar med att Ola vaknar med feber och den så kallade "Pekinghostan". Hans barn har fått lunginflammation. Situationen är akut och de flyr staden för att resa upp i bergen. Väl där lindras symtomen och de kan andas igen. Därefter följer en tankeväckande redogörelse som svaret på frågan "Varför är det egentligen så här?". Historia blandas med redogörelser från nu levande personer, skrivet med en dos ironi för att läsaren ska se det absurda i situationen.

I en del aspekter är Kina långt före oss i västvärlden och deras tillväxt ökar ständigt. Men priset är högt. Miljön och människor får komma i andra hand. När jag läser tänker jag att det här är vad som väntar oss i väst om vi inte ändrar vårt sätt att leva. På tiden kring Maos död fanns ett uttryck i Kina som lydde ungefär "Bli rik först!". Allt annat skulle stå undan för ekonomisk tillväxt: kultur, frihet, miljö mm. Är det inte så många av oss, inklusive de som styr våra länder resonerar? Läste nyss att det finns en app till mobilen som automatiskt gör himlen blå när du tar ett foto i till exempel Peking. Det är så att en inte vet om en ska skratta eller gråta.

Trots allt finns det ljuspunkter i Ola Wongs berättelse. Aktivister, människorättskämpar och andra som vill se ett demokratiskt Kina som värnar framtiden. De tar tag i de problem som finns, trots att de riskerar fängelse, tortyr och förföljelse. En av dem är Wang Bingru. Hon säger att hon inte är rädd för något längre. "Livet måste ändå levas. Är man rädd måste man leva. Är man orädd måste man ändå leva. Då kan man lika gärna leva modigt." Det är lätt som svensk att fastna i de så kallade "i-landsproblemen" och gnälla för småsaker. Det kommer dröja länge innan jag gör det igen sen jag läst "Pekingsyndromet". Och när jag känner att ett gnäll är på väg så ska jag tänka på Plommonblommans glutamatfabrik och de boende i Shengfang /Ulrika