Min kamp

Angeläget och berörande. Om livet, kärleken och döden. Familj och ursprung. Vilka upplevelser som formar oss till dem vi är. Vad det innebär att vara människa.

Karl Ove Knausgårds Min kamp har redan fått många lovord i media, och med rätta. Det var länge sedan jag läste en berättelse som jag inte ville skulle ta slut. Som förmedlade känslan av att det här är på riktigt. Kött och blod. Och berättat med ett fantastiskt språk: exakt, detaljrikt och hyperrealistiskt.

Kan bara säga: läs boken! Karl Ove Knausgård kommer för övrigt till Kulturens Hus i Luleå tisdag den 14/12 kl. 19.00, för att samtala med Kerstin Wixe. Kolla om det finns biljetter kvar! /Lena

Festligt & fullsatt

I fredags var det extra många barn på besök hos oss. Vi var också lite barnsligare än vanligt. Och man kunde få syn på både en fe, en häxa, Ronja Rövardotter och Fifi. Dessutom var det en livs levande pirat som hjälpte alla som ville att fiska godis. Och man fick dricka nästan hur mycket saft man ville, och vara med i våra två olika boktävlingar. Om ett par veckor kommer vi att dela ut många fina priser till alla som vunnit! /Lena

Höga skratt

I måndags morse anlände jag till busstationen i Råneå strax efter sju på morgonen. Jag kände mig lite trött och tyngd av det tidiga uppstigandet och det kompakta mörker som råder just nu. November i Sverige, Norrbotten. Så mötte jag N, en kvinna i 30-årsåldern som kommer från Iran, men bor i Råneå och studerar i Luleå. N var på väg till bussen i motsatt riktning. Som vanligt hälsade hon vänligt och log stort med både ögon och mun, och släppte också ifrån sig ett litet skratt. Jag kände mig genast lite piggare och på bättre humör. En annan persons varma framtoning och positiva energi. Vad lite det behövs ibland.

På eftermiddagen samma dag kom N in till oss på biblioteket och medborgarkontoret. Hon hade något ärende att uträtta, men berättade också att några gymnasiekillar som åker med samma buss som hon på morgnarna, hade uttryckt ogillande. Hon skrattade för högt och för mycket. För ofta. Det var inte bra. Jag berättade vad hennes leende och skratt frambringade hos mig. Någonting bra. Jo, men du vet, i mitt land är det inte bra när kvinnor skrattar högt bland andra. Det är bara "dåliga kvinnor" som gör det. En kvinna från Libanon som lyssnat på vårt samtal kommenterade: Precis, så är det i många av våra hemländer. Kvinnor ska inte prata och skratta högt. Det kommer från vår "kultur". I Koranen står det däremot inget om det här. Där står det att vi ska sprida glädje till andra människor. Men nu bor ni i Sverige, sa jag. Och några unga män, som tagit med sig mindre sympatiska värderingar från sina hemländer, ska inte sätta agendan för vad som passar sig och inte.

Senare återberättade jag en del av detta för min vän S från Jordanien. Hon suckade tungt och bekräftade det de andra kvinnorna sagt. Jo, min pappa var en bra man, och jag tyckte mycket om honom. Han var en annorlunda arabisk man, och ville att jag skulle få känna mig fri när jag var ung. Men han var mycket besvärad när han vistades med mig ute bland andra. Jag skrattade alltid för högt och för mycket. Andra människor sa att det inte var bra, och min pappa fick skämmas. Stackars han... Sedan skrattar S högt åt det hon själv nyss sagt. Växlar från allvar till uppsluppen glädje. Hon har passerat 40 och bor i Sverige nu. Det är tillåtet att skratta, fastän man är kvinna.

Stackars alla människor som inte klarar av lite glädje, tänker jag... /Lena

Sagostund!

Så här mysigt kan det se ut det är sagostund på Råneå bibliotek. Idag var Bodil här och läste sagan "Eviga Berg och tre starka kvinnor" för några intresserade barn. På torsdag den 18 november mellan 15.30 och ca 17.00 finns Bodil här igen på biblioteket. Då får alla en ny chans att mysa i vintermörkret så kom förbi, sitt ner en stund och lyssna. Passa gärna på och var med i vår tipsrunda eller rösta på finaste bokomslaget. Vi syns! /Ulrika

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Jag gillar romaner som är lite udda. Gärna svart humor och oförutsägbar handling. Ett bra språk är också viktigt för att fånga mitt intresse. Kluriga formuleringar som får mig att läsa om ett stycke och fundera lite extra ger en läsupplevelse som stannar kvar hos mig långt efter läsningen är avslutad. Kjersti Annesdatter Skomsvolds debutroman "Ju fortare jag går, desto mindre är jag" är en sådan läsupplevelse. Jag skrattar högt och rått i början av boken, men ju längre in i berättelsen om Mathea och hennes liv jag kommer, desto mer fastnar skrattet i halsen. Det är tragikomiskt, rörande och så väcks tanken att just så här lever en del människor just nu runt omkring mig.

Deras liv har blivit begränsade på ett eller annat sätt av olika orsaker. Kanske en tuff uppväxt, psykisk sjukdom eller så har de långsamt bara blivit osynliga för samhället. De ställer inga krav, de har inga starka röster eller feta plånböcker. De kämpar förtvivlat för att göra ett avtryck på världen och i ren desperation exploderar de till slut. Ibland drabbas omvärlden, i andra fall drabbar det bara dem själva. Ett osynligt liv blir en osynlig död, långt bort från löpsedlarnas svarta rubriker. Om du vill bli glad och upplyft, läs inte denna bok. Men om du vill ha en roman som med sitt tilltal drar in dig från första sidan och inte släpper taget ens när du läst den sista, då ska du definitivt stifta bekantskap med Mathea. /Ulrika

Mirjam och Najibah del 2

I går kom Najibah hit och frågade efter Mirjam. Strumpan hon höll på att sticka var snart klar, men hon ville att Mirjam skulle visa hur man tog ihop vid sockans tå. Vi ringde till Mirjam och hon dök strax upp och visade hur det skulle gå till. När de ändå satt där i biblioteket passade Mirjam på att lära Najibah några svenska ord genom att peka på olika föremål. Sax, stoppnål och "sticksöm" (stickning på Rånemål). Najibah svarar med det persiska ordet så på så sätt lär vi oss av varandra. Sax på persiska uttalas "kajtji" och när vi stänger biblioteket och det är dags att gå hem säger vi "schådahafez" och hej då. På vägen hem lyssnar jag på "Meän raatio" i p4. Språk och människor blandas och möten uppstår. Trots att vi inte alltid förstår vad den andra säger så kommer vi långt med våra leenden, kroppspråket och en "sticksöm". Det gör mig hoppfull. /Ulrika

Älvis och Elvy

Det är ju som sagt barnboksveckor på folkbiblioteken i Norrbotten och vad kan då passa bättre än en riktigt bra bilderbok! Charlotta Björnulfsons "Älvis och Elvy" är en fin berättelse om att vara olika men ändå vara vänner. Älgen som i boken kallas Älvis (men som egentligen heter Alcres Alcres utan att veta om det) är rädd för människor. Tanten Elvy som bor i utkanten av skogen är rädd för älgar och en massa annat i naturen. Av en slump stöter Älvis och Elvy på varandra i skogen och båda blir stela av skräck! Så stela att de inte kan röra sig och då förstår de efter en stund att det farliga kanske inte var så farligt ändå. En vänskap tar sin början. Uttrycksfulla bilder i dova färger samspelar fin med texten. Jag blev riktigt glad av att läsa om Älvis och Elvy!/Ulrika

En värld av bilder

Barnboksveckorna är igång! Ta chansen att vinna en bilderbok! Vi presenterar 10 barnboksillustratörer. Vilken väljer du? Vilken bild tycker du är finast, mest spännande, intressant eller rolig?! Kom in på biblioteket och lämna din röst! /Lena

Barnsligt och festligt!

Idag stängde Råneå bibliotek och medborgarkontor 12.00 men Lena och jag åkte inte hem på en gång minsann. Nej, vi jobbade hårt med att förbereda inför kommande vecka som är starten på de norrbottniska folkbibliotekens årliga barnboksveckor. På måndag den 8 november inleds tre veckor med fokus på barn och deras läslust. Det blir tävlingar, bokutställningar, sagostunder och en och annan överraskning, så håll ögonen öppna. Jag hörde någon prata om att självaste Pippi Långstrump funderar på att titta in hos oss under vecka 46. Vem vet, hon kanske tar med sig några kompisar också...

Vi har gjort iordning en sagohörna där vem som helst får krypa upp i fotöljen med en bok och läsa. Du som är barn, ta gärna med dig en vuxen som vill läsa sagor i sagohörnan, för att vara flera och lyssna på en saga tillsammans är riktigt mysigt. Och du som bor i Kalix, Kiruna, Piteå eller på någon annan ort i Norrbotten som har ett folkbibliotek eller bokbuss, titta in och se vad som händer just där du bor. Jag önskar att jag kunde resa runt och besöka alla bibliotek och vara med om allt kul som kommer att hända. I tre veckor kommer det att vara extra barnsligt och festligt på biblioteket. Vi syns!/Ulrika