Avskedstårar

Så var det dags igen. En av de familjer med ursprung i annat land, och som funnits i Råneå några år, ska lämna oss för att börja "ett nytt liv" på en annan plats i Sverige. Den 13-åriga afghanska tjejen håller handen för ögonen och gråter redan när hon kommer fram till mig för att återlämna sina böcker. Jag tar ett djupt andetag och försöker tänka rationellt. "Inte gråta. De ska ju bara flytta inom Sverige. De kommer att komma och hälsa på oss till sommaren. Om hon ser att du blir ledsen så blir hon bara mera ledsen." Jag försöker hålla på tårarna genom att krama om henne utan att säga något. Men nej, det går inte så bra. Det rullar tårar också för mina kinder. En bit bort sitter några av hennes vänner och ser molokna ut. De är också ledsna. När pappan har kramat om oss, säger han på sin något bristfälliga svenska, samtidigt som han håller handen framför hjärtat: "Ni kommer ALLTID att finnas här!" Sedan sätter han handen också mot huvudet: "Och här! Vi ska alltid minnas er! Alla människor i Råneå!" Ja, vad gör man? Man tackar så mycket, och önskar dem lycka till med fortsättningen av livet. Kanske kommer de ganska snart och besöker oss igen, när resten av familjen har anslutit från Afghanistan. En återförening är på gång med mamma och syster. Och jag tänker, att man måste få visa känslor också på jobbet ibland. /Lena