Att gå i cirklar är att gå framåt

Fick just en fråga om jag kunde rekommendera några bokcirklar i Luleå. Det är ju en sån fråga som jag förväntas kunna svara på, men jag kände att det är en vit fläck för min del. Om man inte är +65 förstås, för då har pensionärsorganisationerna en hel del på gång. Vad finns det för oss som är knappt halvvägs till pensionen? På nätet finns en hel del, men om man vill träffas och prata som vanligt? Vi har ju haft bokcafé på några bibliotek vilket är trevligt och kravlöst. Men om man vill ha något mer... Skulle ni delta i en bokcirkel som biblioteket anordnade? Eller har du tips om bokcirklar som startar till hösten? Hör i så fall av er till Gammelstads bibliotek. Maila på gammelstadsbibliotek@lulea.se ring 0920-454075 eller kommentera här på bloggen. /Ulrika

Där ingen har gått

Såhär i sommarvärmen (nåja...) passar det extra bra att svalka sig med en deckare. Om den dessutom utspelar sig i iskall miljö som i detta fall området på och kring Grönland, är det upplagt för mysrysande läsning. Halvinutiten och vildmarksguiden Edie Kiglatuk i Melanie McGraths "Där ingen har gått" är som en korsning mellan fröken Smilla och Miss Marple.  Det som börjar som ett rutinuppdrag att guida några turister, slutar med ond bråd död. Edies älskade styvson Joe blir kort därpå både dödad och misstänkt, något som Edie inte har tänkt låta passera trots myndigheternas och samhällets ovilja att utreda saken närmare.

Jag dras snabbt in i historien, inte minst på grund av fyndiga formuleringar och alla inutiska ord som används.  I slutet av boken får man en liten förklaring av just språket och om ortsnamnen vilket lockar till fördjupad läsning om Arktis och inuiterna. Första halvan av boken flyter på i ett jämt men rappt tempo, sen kommer en passage då teorierna om morden blir allt snårigare. Fler och fler personer blir misstänkta (Agatha Christie myser i sin himmel). Till slut lyckas Edie lösa mysteriet i en nagelbitande upplösning då jag läser så snabbt att jag nästan skär mig på bokbladen. Vill du provläsa boken finns ett avsnitt här.

Om man gillar Edie och håller på att förgås av läshunger efter en fortsättning, så finns det substitut. Hannah Nyalas böcker om Tally Nowata påminner i upplägget mycket om "Där ingen har gått". Starka kvinnor med tuffa jobb, vacker men kärv natur, mord och småkomplicerade relationer. Om man gillar snö och is finns det ett antal andra romaner och deckare man kan läsa, men det ska jag ta en annan gång. /Ulrika

Delaktighet

Kanske tillhör du inte den nöjda låntagarkategorin som jag skrev om tidigare i veckan. Kanske tycker du att vi borde ha större utbud av viss slags litteratur, eller att vi helt saknar de böcker som du söker efter och är intresserad av. Berätta gärna det för oss i så fall! Vi vill veta vad du tycker! Lämna inköpsförslag och/eller delge oss dina synpunkter på hur biblioteket kan bli bättre! Om vi inte har möjlighet att köpa boken/böckerna du önskar till vårt bibliotek, så kan vi oftast göra inlån från något annat bibliotek, så att du ändå kan hämta ut boken/böckerna hos oss. Och vill du inte, eller kanske inte har möjlighet att kommunicera dina förslag/önskemål direkt med oss vid ditt besök på bibblan, så går det självklart också bra att ringa eller maila: 0924-57562 eller raneabibliotek@lulea.se . Att skriva en eller annan kommentar här på bloggen, är naturligtvis också OK:-) Välkommen med synpunkter! /Lena

Bokkul på biblioteksnätet

Om du vill gnugga geniknölarna en stund så föreslår jag ett besök på http://www.bibblo.se/tavlingar/sommartavling Där pågår just nu och till och med 12 augusti en klurig boktävling. För barnen finns det en massa kul att göra på http://www.barnenspolarbibliotek.se/ Bland annat kan man skriva boktips och ha chans att vinna läsdagböcker där man skriver ner författare, titel och tankar om böckerna man läst. Läsdagbok är för övrigt en bra present till bokmalar i alla åldrar. /Ulrika

Bra utbud

"Jag måste bara få säga, att ni har ett fantastiskt bra utbud, för att vara ett så litet bibliotek. En oerhörd bredd. Jättekul!" Kommentar idag från en av våra sommargäster med hemvist i Stockholm. Tack för det! Vi blir alltid lika glada av att höra, att det vi erbjuder är intressant och angeläget för våra låntagare:-) /Lena

Det gäller att passa på!

Våra besökare är en ständig källa till glädje och inspiration. En gammal dam kommer in för att låna böcker och berättar att hon snart ska ge sig ut på en resa, en av många hon gjort på sistone. För några år sen drabbades hon av sjukdom som hon nu återhämtat sig ifrån trots att den innebar vissa funktionsnedsättningar. Jag säger något beundrande om att hon ändå orkar resa så mycket och hon svarar "Det har jag lärt mig är att livet kan förändras snabbt och hux flux kan man inte göra det man kunde igår. Det gäller att passa på!" Damen klappar mig på armen och rullar sedan vidare med sin röda rullator mot nya spännande upplevelser.

En familj kommer in och sprider sig i biblioteket. Barnen dyker in i läskojan och lägger sig tillrätta med en trave bilderböcker. De vuxna tar en korg och vandrar långsamt in bland hyllorna, bläddrar i tidskrifter och småpratar sinsemellan. Jag ger några boktips, svarar på frågor om nyutkomna faktaböcker och när de ska gå säger en kvinna att hon uppskattar små bibliotek för de är så överskådliga och mysiga. Jag är ju partisk, men känner samma sak även för matvarubutiker och andra affärer. Man blir fort trött när man ständigt översköljs av information och valmöjligheter, då man måste leta efter saker och när det inte finns någon att fråga. Och allt ska gå så snabbt. Tänker på det där klottret på bron över vägen från Bergviken till Östermalm där det stod "äta, jobba, sova, äta, jobba, sova..." längs med hela staketet. Finns det klottret kvar? Nä, det är skönt med det lilla som ger plats för tanken att vandra och för människor att mötas./Ulrika

En tid för mirakel

Jag har sedan länge en förkärlek för dystopier och katastrofer, både på film och i böcker. Kanske är det ett drag av Filifjonka i mig; att när det värsta man tror kan hända verkligen händer, då infinner sig ett märkligt lugn. I Karen Thompsons Walkers debutroman "En tid för mirakel" är det 11-åriga Julia som drabbas av katastrofen. Forskare upptäcker att jordens rotation bromsats upp med påföljden att dygnet hela tiden blir längre.Till en början försöker människorna leva som vanligt. Några skyller på miljöförstöringen men andra menar att "insaktningen" som fenomenet kallas, är något normalt som kommer att gå över. Mänskligheten delas så småningom upp i de som följer solens upp- och nedgång och de som försöker leva som om dygnet fortfarande hade 24 timmar. Den gemenskap som människor i början av katastrofen kände förbyts i misstänksamhet och förtvivlan. En del söker sig till religiösa grupper, andra flyttar ut i öknen men egentligen finns det ingenstans att fly.

Mitt i allt lever Julia i den period av livet då man är på väg in i tonåren med allt vad det innebär. Gång på gång får hon uppleva förluster då personer sviker eller försvinner, men hon förlorar aldrig hoppet. Berättelsen känns trots den dystopiska miljön som universell för många tjejer i samma ålder. Den första kärleken, känslan av att inte passa in, välmenande föräldrar men som ibland tappar fotfästet och hur man till varje pris försöker få en något så när normal vardag vad än som händer.

Boken motto är ett citat från James Richardsons "Another End of the World" som lyder "Här under de allra sista minuterna, när jordens undergång är här, drar någon åt en skruv så hårt som det alls är möjligt, och någon med smala handleder rättar till en bukett med blommor..." Är det inte ståpälsvarning så säg? Romanen är klassad som vuvenlitteratur men jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på bokslukande tonåringar. Rent språkligt är romanen en fröjd att läsa och översättningen är välgjord. Jag försvinner fullkomligt in i Julias värld så till den milda grad att jag inte skulle bli förvånad om något liknande hände i verkligheten. Inte för att jag vill skämma upp er, men ett jordskalv som inträffade i Chile 2010 har faktiskt gjort dygnet lite kortare... /Ulrika   



En tisdag i juli

Igår ville alla komma till oss, nästan samtidigt. Och nästan alla ville utöver sitt specifika ärende också byta ett ord extra eller två, "för det gjorde det ju lite lättare att gå..." (fritt efter Hjalmar Gullberg). Den unge killen som undrade om jag läst på om den ugandiske författaren på nätet, som han tipsade om dagen innan; och vad jag i så fall tyckte?! Nej, sorry - det hade jag inte hunnit! Paret som hade problem med en räkning från Radiotjänst, och ville begära en s k överprövning. Kvinnan som ville prata med en vän i Azerbajdzjan via Skype, men inte kom ihåg exakt hur man gjorde, och kanske också hade glömt bort sina inloggningsuppgifter... De glada göteborgarna som var på besök hos sin syster i området, och ville köpa fiskekort, för att pröva lyckan i Råneälven. Och syrran, som ville hämta ut ett stort antal fjärrlån... Det nyinflyttade paret med ursprung i Rom (!) och Betlehem, som ville ha lånekort och dessutom var på jakt efter begagnade möbler. Kunde det finnas i vår källare, eller kanske på Råneås second hand-butik? (Nej, jag passade inte på att träna min italienska, för här fungerade svenskan perfekt, efter några år i Sverige!) Gruppen med barn från "sommarfritids", som på eget initiativ ville besöka bibblan. Entreprenören som skulle fixa något i Tallhedens sporthall och behövde hämta ut nycklar. Mannen som ville ha hjälp med att rösta på "Årets Lulebo", där en Rånebo finns med som kandidat. Rösta, rösta, rösta (på Rånebon), säger jag och mannen ifråga:-) Det nyinflyttade paret från Indien, som ville ha hjälp med att söka plats på förskolan för sitt barn, men också få utskrivet lånekort, och som undrade vilka böcker som fanns tillgängliga på engelska? Gruppen med kvinnor som ville titta på Katerina Fedorovas konst i Sulan, och gärna också veta lite mer om konstnären efteråt. Många, många möten - oavbrutet hela dagen. Intensivt och lärorikt. Många glada skratt. Kanske fick någon eller några vänta en stund för länge på vår hjälp, men min och Birgittas ambition var och är i alla fall att hjälpa alla på bästa möjliga sätt, utifrån våra givna förutsättningar. Ibland lyckas vi inte till 100 procent. När jag släckte lamporna kvart över fyra, och var på väg att säga hejdå till Birgitta, för att gå till bussen; kom det utpinnandes en kvinna från biblioteket: "Det blev mörkt helt plötsligt - stänger ni kanske nu?!" Jag tyckte att jag kollat lokalen väldigt noga, en inprogrammerad rutin, men idag hade jag bommat i språnget. Ett felslag i kassan blev det nog också, när jag tänker efter... Men idag finns vi på plats som vanligt igen, med nya friska tag! Välkomna!! /Lena

Ett litet fynd på Via A Manzoni

Vad glad jag blev när jag hittade den här lilla pärlan om mullvaden i en av mina favoritbokhandlar i Alghero: Chi me l´ha fatta in testa?, av Werner Holzwarth. På svenska alltså: Det var det fräckaste! Precis lagom nivå för att träna min italienska, och dessutom i ett behändigt "miniformat": 15 x 11 cm, som gjorde det möjligt för mig att även få med en del andra böcker hem till Sverige, utan att betala övervikt för mitt bagage. Och visst är det lite roligt att ordet cakka kan man förstå både om man är italienare eller svensk?! Det tyckte i alla fall min treåriga italienska vän Mimmi och hennes mamma, när jag förklarade det för dem:-) /Lena

Virkning på italienska

Det är inte lätt att hitta handarbetsböcker på italienska bibliotek. Jag har i alla fall inte lyckats särskilt väl, när det gäller t ex böcker om stickning och virkning. Inte heller de italienska bokhandlarna har den här typen av utbud. Vilken tur då att det går att göra fynd på den återkommande antik- och loppmarknaden i Alghero, varannan lördag. Den här spiralbundna boken om virkning från 1975, Tutto uncinetto, köpte jag för tre euro. (Fritt översatt: Allt om virkning). Den påminner mig om vissa av de svenska virkböcker som getts ut det senaste året, med mönster som har en touch och aura av svunnet 1970-tal. Jag tänker att vi har en enorm skatt på många av våra svenska bibliotek. Ett varierat och uppdaterat utbud av handarbetsböcker, som vi kan låna hem helt utan kostnad. Jag tänker också, att innan det här året är slut, ska jag ha producerat något alster från Tutto uncinetto. Min italienska är inte ännu på en särskilt avancerad nivå, men genom att veta att avviare betyder börja, punto betyder maska och giro betyder varv, så kan man komma ganska långt. Det blir troligen inte en Gonna nero con fiori (Svart kjol med blommor), men det blir kanske en Scialle ruggine (Rostfärgad sjal). Och kanske kan jag använda garnet som jag köpte hos den gamle mannen i sybehörsaffären (la merceria), i kvarteret där jag bodde under mina två månader på Sardinien. Min italienske vän och följeslagare sa att det var första gången han sett denne man le, när vi kom in i butiken. Kanske är virkning inte så "hett" i Italien, och han fick anledning att glädjas över att få sälja lite garn. Eller, så log han för att vissa italienska män gärna ler när de träffar svenska kvinnor... Nu var jag lite fördomsfull, men det bjuder jag på, eftersom jag vet att många italienare också har humor, och har nära till hands att skratta åt sig själva:-) Min handarbetsproduktion under min paus i Italien, resulterade för övrigt i en virkad handduk och ett par stickade handledsvärmare, utifrån medhavda svenska mönster. /Lena

Angående "Mörkt motiv" (se tidigare inlägg)

I helgen läste jag ut "Mörkt motiv". Vad annars än läsning fanns att göra när vädergudarna var vresiga? Inte ens katten ville gå ut, utan låg hoprullad som en kvarglömd pälsmössa på en stol större delen av dagen. Boken börjar med att en gammal dam hittas död i skogen, skjuten genom bröstet med en pil. Det är jaktsäsong i den lilla kanadensiska byn så från början ser det ut som en vådaskjutning, men det dröjer inte länge innan mordutredningen är i full gång. Den sympatiske kommissarie Armand Gamache får uppdraget att finna mördaren som han misstänker är en av lokalbefolkningen och det finns gott om rötägg i det till synes idylliska "Three Pines".

Den var som jag trodde, en tämligen oblodig deckare (vilket var bra) men det var en herrans massa folk att hålla reda på och en hel del vändingar hit och dit innan mördaren avslöjades. Naturligtvis var det den person man minst anade skulle vara mördaren, men så var det ju inga andra kvar i byn att misstänka till slut. En riktig pusseldeckare med andra ord. Ja, just ja... Det var en del kristna inslag i texten som jag upplevde var lite krystade mitt bland pilbågar, homosexuella män och missanpassade poliser (denna gång en kvinna!). Som det ibland blir i en debut så känns det som om författaren velat klämma in lite väl mycket i historien... Hur som helst, "Mörkt motiv" var ett perfekt sätt att fördriva tiden i väntan på bättre väder. Det ser ut som om vi kommer att behöva många liknande tidsfördriv om sommaren ska fortsätta på det här sättet. /Ulrika i Gammelstad