Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Det började med ett boktips från en kollega. "Ni bara MÅSTE läsa den här boken!" Så då gjorde jag det. I början tyckte jag (precis som hon) att det var ett intressant upplägg för en roman. En äldre man får en dag ett brev från en vän som han inte har hört av på länge. I brevet läser han att hon är döende och vill ta farväl. Han skriver ett svar och talar om för sin fru att han ska gå ut och posta det. Men när han kommer fram till postlådan så fortsätter han helt sonika att gå. Varför vet han inte riktigt, bara att det känns futtigt att inte göra något annat än att skriva ett brev. Det blir början på en lång resa, inte bara för Harold utan också för hans fru och många andra som på olika sätt möter Harold längs vägen.

Efter ett tag blir jag lite less på Harold och hans vandring. Jag tröttnar och har svårt att uppbåda intresset för allt som författaren försöker få med; de växter som Harold lär sig namnet på, de människor han träffar och de städer som han passerar, men jag kämpar vidare. En sorts boklig pilgrimsvandring om man så vill. Och så när nästan hälften av boken är avklarad, då ser jag ljuset i tunneln! Plötsligt får jag ork igen och dras med ända in till slutet. Så här i efterhand tror jag att det blir en långsam omläsning av bokens sista halva. Det finns mycket där att fundera över, diskutera med andra och inte minst inspireras av. Det är feelgood men med en dos av underliggande svärta. Jag gillar det. /Ulrika 

Mångfald

På biblioteket och medborgarkontoret i Råneå är vi ganska vana vid en brokig skara av besökare. Olika åldrar och nationaliteter, med skiftande frågeställningar. Ibland inga uttalade önskemål, bara en önskan om att komma förbi och prata bort en stund. Emellanåt har det hänt att vi även haft besökare som inte går på två ben, alltså varelser som inte tillhör människosläktet. Vi har i alla fall ett par gånger under de år jag jobbat tagit hand om en och annan bortsprungen hund, och även tillfälligt förvarat någon vovve i närheten av entrén, som ägaren absolut inte ville lämna utanför. Igår var det dock premiär för rått-besök. En av våra yngre stammisar ville absolut komma in och visa sin nyinköpta svartvita råtta. Det är kanske inte riktigt förenligt med de formella reglerna om vilka som får vistas i offentliga lokaler, men jag kan intyga att besöket var ganska snabbt avklarat. En snabb uttagning från tröjärmen och sedan tillbaka igen. Det hann ändå uppstå en del frågeställningar, t ex hos en av våra besökare med ursprung i Uganda: "Har ni råttor som husdjur i Sverige??!" Det var märkligt, tyckte han uppenbarligen... Till saken hör dock att tjejen som köpt råttan inte är född och uppvuxen i Sverige, så det kan möjligen förekomma även i andra länder... Hur som helst - nu kan vi också räkna in en råtta till våra besökare, även om det var en engångsföreteelse. Och vi gillar ju mångfald, så det passar liksom på något sätt in i vårt koncept:-) /Lena

Ett inlägg ej förenligt med biblioteksverksamhet?

Idag har vi varit på utbildning i marknadsföring av biblioteket. Zuzana Helinsky föreläste inspirerande och medryckande samt fick oss att tänka till och efter. Det är fortfarande inte helt rumsrent att tala om marknadsföring av bibliotek. Vi som är en kommunal och skattefinanserad verksamhet kan inte kasta oss in i sponsoravtal och reklamjippon lika lättvindligt som en privat aktör. När jag kollade med kommunjuristen om vad som egentligen gällde vid programverksamhet i biblioteket så blev hon lite ställd. Sen sa hon något om att vi inte får konkurera med företag (alltså inte börja baka och sälja fika billigare än konditoriet) eller på annat sätt "ägna oss åt sådant som inte är förenligt med biblioteksverksamhet." Vad som avsågs med biblioteksverksamhet var lite otydligt, men jag misstänker att när  regeln skrevs så fanns det varken datorer eller Facebook...

När föreläsningen var slut uppmanade Zuzana mig att inte lyssna allt för mycket på kommunjuristen, men för mig handlar det om att veta var gränserna går för då kan jag välja när det är värt att överskrida dem. Nu för tiden kan programverksamhet på biblioteket vara lite vad som helst, men syftet är alltid det samma; att locka fler och kanske nya besökare och låntagare till biblioteket. För att lyckas med det måste man vara modig och nyskapande, det var en av lärdomarna idag. För ett tag sen stötte jag av en slump på en artikel som handlade om uppfinningar. Philip Auerswald, redaktör för tidskriften "Innovations" skrev att han ofta blir ombedd att definiera vad en innovation är. Jag tror att Zuzana Helinsky skulle ha gilla hans svar: "If your´re not pissing someone off, you´re probably not innovating." /Ulrika

Samverkan

I Råneå gillar vi samverkan. Ibland så mycket att våra besökare också blir involverade i att lösa våra praktiska problem. Idag hade vi vissa bekymmer med att montera hjulen på några nya boksnurror. Vips så var en av våra besökare delaktig i att lösa problemet. Samma besökare som tidigare för övrigt levererat hembakt morotskaka till oss, som blivit över från dagens lunch/fika på den mångkulturella mötesplatsen Västihällan. Tack, för monteringshjälpen och morotskakan:-) /Lena

Fallvatten

Under en kortare del av mitt liv bodde jag i Skåne. När hemlängtan var som värst tröstade jag mig med norrbottnisk musik och litteratur, bland annat Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Jag läste den om och om igen och även Niemis dikter, speciellt ”Och detta är Tornedalen”. På något underligt vis tröstade de mig.

I Niemis senaste roman ”Fallvatten” finns ingen tröst att få. Niemi häver ur sig en domedagspredikan likt en gammalkyrklig predikant. Det finns ingen nåd, inget avlatsbrev som kan rädda dig. En särdeles regnig höst får vattnet i Stora Lule älv att stiga. Kraftverksdammarna klarar inte av att hålla inne vattenmassorna med påföljd att en enorm flodvåg, en Norrbottnisk tsunami, sveper med allt i sin väg.  

Niemi är i sanning den svenska kungen av ”skräckel” (ordet är en sammanslagning av skräck och äckel). Det är blod, slem, krossade ben, dödskamp eller övergrepp i vart och var annat kapitel. Jag tror till och med att pseudonymen Gunnar Blå ligger i lä när Niemi drar igång ”skräckelgeneratorn”. Detta är med andra ord inte en roman för känsliga personer.

Som barn hörde man ibland de vuxna tala om Sourvadammen och vad som skulle hända om den brast. I mitt barnsliga sinne tänkte jag mig att det skulle vara häftigt att bo på en ö (vi bodde högt upp på en kulle) och att jag skulle få åka båt till skolan. Att skolan naturligtvis inte skulle klara en flodvåg fanns inte med i min fantasi. Fortfarande är det inte katastrofer i sig som skrämmer mig mest. Det som skrämmer mig är människors egoism, girighet och ondska. Det finns egentligen bara två av romanens karaktärer som visar medmänsklighet, resten är upptagna av att rädda sitt eget skinn och roffa åt sig till vilket pris som helst.

Berättelsen forsar fram likt översvämningsvatten och slutar lika tvärt när älven förenas med havet till slut. När sista sidan är läst känner jag mig utmattad, desillusionerad och tom. Jag hade önskat mig mer resonerande från romankaraktärerna om vad vi gör med vår miljö och vad som verkligen betyder något när katastrofen kommer, men med tanke på att de flesta i romanen är rätt så osympatiska så är det logiskt att det saknas. Det hade hur som helst varit spännande med en uppföljare där författaren vidareutvecklar det som påbörjats i ”Fallvatten”.  Det känns som om det finns mycket kvar att berätta och att läsa./Ulrika