Under Radarn

Det är sympatiskt med människor som vågar stå för något. Personer som inte bara flyter med strömmen och känner av vart vinden blåser. Artisten Stefan Sundström har aldrig hymlat med sina grundläggande värderingar. Att han har ett hjärta ganska långt till vänster, och ett stort engagemang för allt ifrån den lilla människan och globala miljöfrågor. Det här har han också genom åren ofta indirekt förmedlat i sina låttexter och i sin musik. Den senaste skivan Under Radarn har tillkommit under ett år som Sundström tillbringat i "landsflykt" i Nordnorge. Den rymmer allt från livsbejakande salsa- och gospelinspirerande rytmer, till mer lågmält berättade historier med vissa jazzinfluenser. Allt med stark närvaro. Bästa spår: "Hej hej hej Lou", "Bye bye Trondheim" och "Onkel Alf". Sundström spelade på Kulturens Hus i Luleå i onsdags förra veckan. Innan konserten botaniserade jag bland gamla och nya skivor och en och annan bok, som fanns till försäljning. (Jo, Sundström har faktiskt skrivit både böckerna Stefans lilla röda och Stefans lilla gröna...) När jag ville betala för ett exemplar av Under Radarn, sa killen som stod på plats, att han som tog betalt inte var där just nu; men jag kunde gärna ta en skiva och komma tillbaka och betala sedan. Helt i Sundströmsk anda alltså: stor tilltro till medmänniskorna. Eller som det formuleras i "Hej hej hej Lou": "Vissa säger att livet är en ensam bitter strid/Ett allas krig mot alla/Tror man på det så lär det bli/Ett allas krig mot alla/Men människan är inte sån/Mänskan föddes för att älska o se på månen någon gång." Lyssna här. Jag betalade naturligtvis ändå för skivan i förväg, moralisk som jag är, ibland... Och konserten var hjärtevärmande med en hel del sväng åt vänster, precis som plattan Under radarn. /Lena

En gåva från Kulturrådet

Då och då får vi böcker från Kulturrådet. Det kan vara allt från romaner till seriealbum. Ibland är det någon debutant, ibland är det en känd författare. Till skillnad från det som vi själva beställer vet man aldrig vilka böcker som dyker upp. Det är alltid lite spännande. Nu senast fick Gammelstads  bibliotek bland annat "Längre bort" av Jonathan Franzén, "Ugglor gråter" av Janet Frame samt "Ett kristalliskt rop" som är ett urval dikter av William Butler Yeats.

Jag har både läst och skrivit dikter (vem har inte gjort det?), men nu blir det allt mer sällan jag gör varken det ena eller det andra. Lyckligtvis finns det låntagare som glatt kommer att kasta sig över Yeats, kanske inte med ett kristalliskt rop, men väl med något positivt uttryck. Jag bläddrar lite på måfå bland bladen mellan de blå pärmarna och tänker att man helst ska läsa lyrik på dess originalspråk, men jag hittar ändå några strofer som får mig att stanna upp och så läsa dem igen och igen. Som dikten "Till en vän vars arbete varit förgäves" Den lyder i Ann-Kristin Åklints översättning som följer:

När sanningen är känd,

inse att den som vann

var en som var oförskämd.

Med ädel fostran kan

du inte bräcka en 

som ljuger utan skam

och aktad är av män.

Du, som har lärt dig mer

än triumfera, vänd

dig bort; som strängen ler, 

av galna fingrar bänd

bland hårda kalla block,

en hemlig lycka bär;

med vetandets måttstock

det allra svårast är. 

När allt mer i vårt samhälle smulas sönder och tas bort så är Kulturrådet och deras verksamhet något att glädjas åt och inte ta för given. Så länge den får finnas kvar det vill säga. /Ulrika  

Det första fallet

Det är lika bra att jag erkänner på en gång: numera läser jag sällan deckare. Ju äldre jag blir destå mer vill jag läsa om trevliga saker eller saker som jag lär mig något av. Jag vill inte läsa om mord och folk som far illa, usch nej. Men det är ju skillnad på deckare och deckare förvisso. Ett sådant undantag är Ulf Nilssons "Det första fallet". Detta är kommissarie Gordons första fall. För att undvika total förvirring så är det väl bäst att jag redan nu berättar att Gordon är en padda och bor i skogen.

En kväll rusar en ekorre in på polisstationen och väcker kommissarien där han sover över sitt skrivbord i en hög av kaksmulor. Någon stjäl nötter från skogens djur och ekorren vill att tjuven omedelbart ska gripas och straffas. Men kommissarie Gordon är inte lika pigg som han var förr om åren och det snöar ute. När han sätter sig för att bevaka platsen där ekorren blivit bestulen, vill det sig inte bättre än att han fryser fast. Hjälpen kommer dock från ett oväntat håll och efter många vändningar så löser sig både brottet och Gordons polisliv till det bästa.

En söt liten berättelse som är spännande och roar, inte minst språkligt. Som ofta hos Ulf Nilsson finns här en filosofisk och medmänsklig (eller ska jag skriva medpaddlig) ton som går rätt in i hjärtat. Här kan du provläsa ett stycke. Boken är illustrerad av Gitte Spee som många bilderboksläsare säkert känner igen. Jag hoppas på fler fall för kommissarie Gordon, en deckare helt i min smak. /Ulrika

Ryssar är såna som gillar björkar

På flykt från ett land och från en förlorad kärlek. Från Azerbajdzjan till Tyskland. Från Tyskland till Israel. En ung judisk kvinna, mångspråkiga Masja, färdas mellan länder och relationer. När hennes pojkvän fotografen Elias dör, lämnar hon Frankfurt och Tyskland för att arbeta som tolk i Tel Aviv i Israel. Olga Grjasnowas bok Ryssar är såna som gillar björkar, beskriver på många sätt en människas olika reaktioner i en sorgeprocess, på ett trovärdigt sätt. Men det är också en berättelse som berör frågor om identitet i vid bemärkelse. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vem kan och får jag älska? Var hör jag hemma? Hur mycket präglad är jag av min historia? Masja och hennes vänner beskrivs som en generation unga människor som inte vill klassificeras och stereotypiseras utifrån härkomst, språk och etnicitet, utan som istället söker sin tillhörighet utifrån vad de gör, vem de älskar och var de väljer att bosätta sig. Boken behandlar också via Masja och hennes relationer och de platser där hon befinner sig, indirekt frågor om internationell historia och politik. Det som hänt i historien mellan Ryssland och dess omgivande stater, och det som sker idag. Den ständigt pågående Israel- och Palestinakonflikten. Ryssar är såna som gillar björkar är en läsvärd debut. Och precis som med många böcker som på något sätt fångar mitt intresse, blir jag lite inspirerad av de geografiska platser som beskrivs. Trots alla allvarliga pågående konflikter, är det kanske ändå dags snart att besöka något land i mellanöstern? Kanske min vän Sofias hemstad Zarqa i Jordanien? /Lena