Sommarregler

Ibland läser jag böcker som vänder sig till barn men som känns skrivna för vuxna. Kanske är det den vuxna hjärnan som överanalyserar och vill förstå. Antar att ett barns hjärna bara skulle flyga över bilderna och berättelsen som en fågel. När jag börjar bläddra i Shaun Tans ”Sommarregler” slås jag först av illustrationerna (det är ju trots allt en bilderbok). Vackra, skrämmande, rörande, med-skrattet-i-halsenbilder. De korta bildtexterna är var och en som en liten dikt som tillsammans bildar en helhet. Eller inte? Vad är det författaren vill att vi ska se och känna? 

Jag börjar leta efter andras åsikter på internet. ”Intensiteten rycks undan i en otäck fantasiberättelse” skriver Svenska Dagbladet. Förlaget Kabusa som gett ut boken skriver; ”Den berör hur svårt och komplicerat det kan vara att växa upp och om alla de faror som lurar på vägen.” Jag kan inte säga vad bilderboken handlar om för det går inte att beskriva. ”Sommarregler” är en sådan bok som läser läsaren, istället för tvärt om. Ett av de uppslag som berör mig mest är det med texten ”Glöm aldrig lösenordet”. Slå upp det och se själv. Jag ryser när jag tänker på den. Kanske inte precis den effekt som en bilderbok ska framkalla? Eller är det det?/Ulrika

Snöbarnet

Bladvändare. Ett slitet uttryck som inte alltid säger så mycket om innehållet i en roman. Men då och då dyker det upp en riktigt bra berättelse som gör att man inte kan sluta läsa. Om den dessutom utspelar sig i vildmarken och stundtals isande snö så är det bara ett plus för mig. "Snöbarnet" av Eowyn Ivey är en sådan. Året är 1920. Mabel och Jack flyttar till Alaska för att starta på nytt sedan de förlorat ett barn. Det är ett hårt liv och paret isolerar sig för att försöka läka såren tillsammans. Vintern är i antågande. De har inte något att äta och har inte heller fått i ordning någon sådd för nästa år. 

En grannfamilj kommer till deras undsättning trots Mabels protester. Familjen ger dem mat, hopp och gemenskap. Relationen mellan Mabel och Jack blir allt starkare och livet vänder till det bättre. När den första snön kommer bygger de på lek en snögubbe som ser ut som en flicka. Kort därefter börjar de se skymten av ett barn i skogen. Mabel får höra om en gammal sägen där ett par skapar ett barn av snö och i sin utsatthet vill hon så gärna tro på den, men verkligheten är naturligtvis en helt annan. En fin berättelse om kärlek, tillit och längtan, kampen för överlevnad och godhjärtade människor. /Ulrika 

Vetgiriga och engagerade

I måndags hade vi IT-workshop nere i vår samlingslokal Sulan, för ett gäng inbjudna pensionärer från PRO och SPF. Biblioteksavdelningens IT-samordnare Anders och IKT-pedagogen Sofia visade hur man laddar ner e-böcker, överför MP3-böcker och reserverar böcker på nätet. Jag hörde rykten efteråt om att det var en samling väldigt vetgiriga och engagerade personer som deltog. Tack Anders och Sofia för att ni kom ut och ökade IT-kunskapen hos några av våra 60+:are, och tack till deltagande PRO:are och SPF:are, för att ni visade att det finns stort intresse för att lära nytt i Råneå! /Lena

På många platser samtidigt

De senaste månaderna har jag befunnit mig på många olika platser samtidigt. Inte rent konkret och fysiskt, men i min föreställningsvärld, via litteraturen. Jag har läst många olika böcker parallellt. Inte helt ovanligt, när det gäller mig. Jag gillar att ha flera olika titlar på gång, som jag kan växla mellan, beroende på sinnestämning och dagsform. Skillnaden mot tidigare, har kanske varit att jag haft svårare att komma till avslut den här hösten. Tiden och energin har inte räckt till. Trots allt, ändå: jag har tillbringat tid med Gatti i den afrikanska öknen i Bilal: på slavrutten till Europa. En både spännande och förskräcklig resa, som för min del pågår fortfarande. Vi (jag och Gatti), har hunnit till Libyen nu. Jag har följt Amy Winehouses destruktiva liv i London, skildrat via hennes far Mitch Winehouse. Fantastisk sångerska med tragiskt levnadsöde. Jag har varit i Danmark och Litauen med Lene Kaaberböl i en kriminalhistoria, som visar hur barn kan bli en handelsvara mellan öst och väst, i Pojken i resväskan. Jag har varit med Frida Kahlo i Mexico. Och jag har varit (och är fortfarande) i huvudet på tonårstjejen Joanna i Jenny Jägerfelds ungdomsroman Jag är ju så jävla easy going. Jag har följt med cancerläkaren Peter Strang i hans berättelser om möten med svårt sjuka patienter i Livsglädjen och det djupa allvaret. Möten som ger perspektiv, på livet. Jag har varit i en apelsinlund på Sicilien tillsammans med Eva Clementi och jag har följt Björn Runges familjedrama Det allra enklaste. En del av dessa böcker har jag avslutat, några håller jag fortfarande på med, och ytterligare några helt andra väntar på att påbörjas. Jag hoppas t ex framöver hinna med Augustprisvinnaren Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande, som Ulrika önskade mina synpunkter på. Tills dess kan jag varmt rekommendera alla titlar jag nämnt ovan. Och en bok som jag också läser just nu: Tomas Sjödins Det händer när du vilar, signalerar att det faktiskt är viktigt att ta regelbundna längre pauser, för att i slutändan få något gjort på riktigt. Alltså borde det bli fler genomlästa böcker om jag gav mig själv lite mera (fri) tid. Kanske nästa år?! /Lena

Egenmäktigt förfarande

Det ska sägas med en gång; jag har lite svårt för Lena Andersson när jag läser hennes debattartiklar eller ser henne på tv. Visserligen är det uppfriskande med en person som hårdnackat står fast vid sina ideal, men i vissa fall är hon farligt nära fanatikerns uttryck. Det är en av anledningarna till att jag inte har orkat ta mig igenom någon av hennes tidigare verk. Men det som gör att jag läser vidare i hennes senaste roman är formuleringar som:

”Kärleken är en hungrig best. Den lever av beröring, upprepade försäkringar och ögat som ser in i ett annat öga. När ögat är väldigt nära det andra ögat ser inget av ögonen någonting.”

 

En person som kan uttrycka sig så kan jag förlåta mycket. Och jag förstår varför hon blev årets Augustprisvinnare i romanklassen. Som undertiteln säger är detta en kärleksberättelse. Fast jag skulle nog hellre kalla den en förälskelseberättelse eller en berättelse om besatthet. Den utspelar sig under ett år då poeten och essäisten Ester Nilsson träffar konstnären Hugo Rask. Hon blir snabbt förälskad men han har ”en kvinna i varje hamn” något som Ester med kärlekens blinda ögon inte ser (eller vill se). Vi får följa Ester då hon kastas fram mellan hopp och förtvivlan. Det är effektfullt när man gång på gång får uppleva krocken mellan Esters analytiska tänkande och hennes känsloliv och jag tror nog att många kommer att känna igen sig. Jag hoppas dock att Ester Nilsson (och alla andra för den delen) någon gång får uppleva äkta kärlek och inte bara den som ger ångest och magont. Det är nämligen något helt annat./Ulrika

PS: Jag skulle tro att Lena också har läst eller ska läsa "Egenmäktigt förfarande". Kanske kommer det ett nytt blogginlägg så småningom med hennes tankar om romanen.:DS

Som ni kanske har märkt så har både jag och Lena mycket att göra, så det har inte blivit mycket bloggande. Det är lätt att läsningen får stå tillbaka under dessa perioder i livet, men det finns lösningar på det också. En sådan lösning är att hitta relativt tunna böcker, men med stort innehåll. Nu senast blev det Kim Thúys utmärkta roman "Mãn". Kanske känner ni igen författaren från förra succén, "Ru". Författaren föddes i Vietnam men flydde under kriget och hamnade slutligen i Montreal. Det är också där en stor del av handlingen i den senaste romanen utspelar sig. "Mãn" syftar på huvudpersonens namn, som på vietnamesiska betyder bland annat "alla önskningar har gått i uppfyllelse". I textens ytterkanter återfinns genom hela boken ord på vietnamesiska och dess översättning, vilket ger ytterligare en dimension till berättelsen.

Som läsare får man uppleva olika typer av kärlek; moderkärleken, den frånvarande kärleken, kärleken till mat och hemlandet och den passionerade kärleken. Allt är skrivet på ett lätt och vackert språk. Kim Thúy kan konsten att måla bilder med outtalade ord så att man anar hur framtiden kommer att se ut. Som när Mãn och hennes blivande make (ett arrangerat äktenskap)för första gången ska träffas på tu man hand. De går till en stenbänk för att sätta sig och det ligger klarröda blomblad på hela ytan. Mannen sopar undan bladen på den plats han ska sitta, men gör det inte för henne.
"Jag förblev stående och betraktade honom, och tyckte det var synd att han inte kunde se sig själv omgiven av alla blommor. Jag insåg i den stunden att jag alltid skulle förbli stående, att han aldrig skulle tänka på att bereda plats åt mig vid sin sida eftersom han bara var en ensam och isolerad man."
Jag får känslan av att sättet att skriva ändrar sig genom boken beroende på vad det är Kim Thúy berättar. Inledningen känns poetisk och kort i tonen, medan delen som innehåller mycket matlagning känns mer "pratig" och nästan lite "Sex in the city" om den framgångsrika unga kvinnan i storstaden. Slutet återgår till den poetiska stilen som så väl passar in när man berättar om kärlek som inte känner några gränser. Mycket läsvärd/Ulrika

Vår vän Vicente...

...som var en stammis hos oss på biblioteket fram tills i våras, då hans familj flyttade till Älvsbyn, har återvänt till oss för en veckas PRAO. Vi är SÅ glada för det:-) Igår hjälpte Vicente oss med att montera ihop ett av våra nya mediatorn, och idag har han placerat ut ny skönlitteratur i samma torn. Bra jobbat! Kuriosa: Vicente tillhör de som hade läst årets nobelpristagare i litteratur, Alice Munro, innan hon fick priset. Det är vi lite imponerade av, när man "bara" är 16 år:-) /Lena