Revolvern

Min man (som är från Kiruna) kommer en dag hem med en handskriven lapp som han räcker mig med orden "Den här författaren har skrivit en bok som utspelar sig i Kiruna året 1910!" Jag läser namnet som står på lappen och tänker att han måste ha missuppfattat något. Författaren Marcus Sedwick är för mig förknippad med vampyrer (och snygga bokomslag vilket inte är att förakta). Jag minns att jag för ett antal år sedan, i ett anfall av vad som närmast kan beskrivas som ett onaturligt stort intresse för vampyrer, läste allt som kom i min väg i den genren. Jag läste således "Twilight" låååångt innan den blev hypad och endast var en tjock bok som bara de mest entusiastiska blodsälskarna tog sig an. Nåväl, Marcus gav 2006 ut boken "My swordhand is singing" vilken senare översattes till det fantasilösa "De som går igen". Hur som helst... Jag blev lite nyfiken i alla fall på "Revolvern" och lånade in den från Råneås bibliotek.

Till att börja med så är omslaget snyggt och kommer förhoppningsvis att tilltala unga läsare. Antalet numrerade sidor är 205 vilket är behagligt, både att läsa och att bära omkring på. Tyvärr känns både miljöerna och karaktärerna platta och fantasilösa. Med tanke på att miljön växlar mellan Kiruna och Nome så kan man tycka att miljön skulle vara det enklaste att få till på ett dramatiskt sätt. Boken börjar dock bra i en liten stuga utanför Kiruna där en pojke sitter ensam med liket av sin döde far när en främling knackar på dörren. Sedan hoppar vi fram och tillbaka i tiden då pojkens far jobbar i guldrushens Nome. Det är kallt, fattigt och våldsamt. Pojkens mor dör på ett mystiskt sätt och familjen flyr för att slutligen hamna i Kiruna. Det dröjer ända fram till sidan 159 innan jag dras in i berättelsen och tänker att NU händer det något. Det känns som om boken skulle lämpa sig som högläsning även för mellanstadiet, trots att den är klassad som en ungdomsbok.

Kommer en inbiten Kirunabo läsa den och få tårar i ögonen av hemlängtan? Svar nej. Men lyckligtvis har vi olika smak så läs gärna vad Martina tyckte om boken på Råneå barn- och ungdomsbiblioteksblogg. Sen tycker jag att du ska läsa boken själv och helst prata om den med andra. Det är genom samtal om böcker som läsning blir något mer än endast en introvert njutning./Ulrika i Gammelstad

På Bokspaning

De som inte vet hur det är att jobba på bibliotek, säger ofta med längtan i rösten "Åh, tänk så mysigt det måste vara att sitta och läsa böcker hela dagarna!". Då suckar man bara lite trött, för att läsa på arbetstid, det tillhör ovanligheterna, men det är en annan historia. Det här inlägget ska istället handla om de som läser massvis så att vi andra (när vi har tid) kan komma och lyssna på dem och få ett slags stötdos av litteratur. I går var det en sådan dag då jag hade tid att gå och lyssna på Stefan och Jannes Bokspaning. Klockan 13:00 var det så dags att bänka sig på Vingen, högst upp i Stadsbiblioteket. Ämnet var Strindbergs författarskap och detta var del 1 av 2 (del 2 är torsdag den 16 februari, samma tid och plats). En av höjdpunkterna igår var Jannes högläsning av "Ett halvt ark papper" Ståpälsvarning!!!

Min första kontakt med Strindberg var i familjens eget bibliotek i huset där jag levde som barn. Min far hade specialtillverkat bokhyllorna som stäckte sig ända upp till taket (och det var högt i tak) och de väggar som inte var dolda bakom bokhyllor, var tapetserade med textiltapet. Det var ett spännande rum. Pappa hade Strindbergs samtliga verk i helfranskt band och jag minns att jag tyckte de väldigt fina, men jag förstod inte så mycket av det som stod i dem.

Läsa Strindberg ordentligt gjorde jag inte föränn i gymnasiet, då jag som misantropisk svartrockare greppade "Inferno" och kände att HÄR fanns en man som tänkte och kände som jag. Senare blev det att läsa Hemsöborna" med sin klassiska inledning "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." När jag tänker efter har jag nästan bara läst Strindberg under någon form av tvång, i utbildningssammanhang. Han tillhör ju de som man "ska" ha läst, speciellt när man jobbar på bibliotek. Men vill man inte dyka ner i romanerna på en gång, så kan man med fördel läsa "God dag, mitt barn" av Björn Meidal som handlar om August, Harriet och deras dotter Anne-Marie eller "Jag är en djefla man som kan göra många konster" utgiven av En bok för alla. Det kan bli en slags mjukstart, även om jag misstänker att August inte var någon vän av mjukstarter. /Ulrika i Gammelstad

Straffrundor och ärevarv

Två vänner. Två konstnärer. Som skriver brev till varandra. Personliga och närvarande. Och som låter oss andra också ta del av dessa. Om katter, livet på landet, ensamhet, ångest och skapande. Om besatthet och resor till andra länder: Iran, Indien och Marocko... Om att desperat försöka hitta en livspartner, någon att leva med för evigt. Det handlar om Lars Lerin och Kerstin Högstrand, båda med rötter i Värmland. Den ena stannar i sin stuga och betraktar (Kerstin), den andra kastar sig ut i stora världen för att uppleva (Lars).

Deras andra brevväxlingsbok Straffrundor och ärevarv (2011) är en både vacker och fascinerande bok. De är i sina brev till varandra absolut uppriktiga utan att bli tråkiga. De har samma typ av galghumor. Och trots att de verkar så olika i hur de lever och lever ut sina liv, så är de på något sätt ändå överens om livets grundvillkor. Om vad som är viktigt och mindre viktigt. Att läsa boken är som att ta del av ett intressant pågående samtal, som är "på riktigt". Och dessutom får man samtidigt en dos av både personliga och professionella bilder, som spänner över akvarellmålningar av ödsliga landskap och hus i hela världen; till svartvita teckningar av flickor, fåglar och katter.

Ett exempel på det humoristiska tilltalet mitt i det allvarsamma, är denna formulering av Kerstin: "Lars, än lever vi samtidigt på jordklotet i universum och det ska vi ta vara på! Sedan blir det, som sagt, kompostdags." En tröstebok med mycket hudnära klokhet. Rekommenderas! Även deras första brevväxlingsbok, Tröstpriser och sidovinster (2006), är värd att läsas. /Lena

Mindre stammisar...

...som vår föräldralediga medarbetares son, som just nu tar sina första stapplande steg, klagar inte heller över att bilderbokssnurran just nu står inklämd bredvid hyllan med böcker på andra språk. Huvudsaken är ju att man har något att hålla sig i... Och förhoppningsvis kan man hitta någon ny bra bok av Stina Wirsén! /Lena

Våra stammisar...

...från 9:an sviker oss inte, även om det innebär att de just nu under ombyggnationen måste sitta inklämda vid ett bord bland bilderböckerna, och väldigt nära den temporära receptionen inne i biblioteket. Kul att ni fortfarande trivs med oss:-) /Lena