Vi kom över havet

Återigen håller jag en till formatet liten bok i min hand. Den innehåller en historia som det talats tyst om. Kanske beror det på att offren råkade tillhöra "fienden" under en period eller att Amerika inte velat kännas vid det som hände, men lika fullt är det en historia som kommit i skymundan. Julie Otsuka skriver i romanens form om de japanska kvinnorna (och flickorna) som reste till Amerika på 20-talet med drömmen om ett bättre liv. De hade lockats dit med hjälp av äktenskapsmäklare som visade dem bilder på unga, vackra män och deras brev som lovade välstånd och lycka. Resan över havet var dramatiskt men inte lika dramatiskt som deras framtid skulle bli. När de gick i land visade det sig att männen ljugit om allt och kvinnorna fick det i många fall ett lika hårt och slitsamt liv som sina mödrar på åkrarna i de japanska hembyarna. När kvinnorna sedan skriver brev hem till sina familjer i Japan, ljuger de också. De skäms för att berätta sanningen om våldsamma män, hemska levnadsförhållanden, slavliknande arbeten och brustna drömmar.

De finns kvinnor som i desperation prostituerar sig eller tar sitt liv, men många kämpar vidare, bygger långsamt upp små familjeföretag som de sköter noggrant och därigenom vinner respekt från de samhällen där de bosätter sig. De föder barn som växer upp och blir amerikanska medborgare och anammar seder och ett språk som är främmande för deras föräldrar. Japanerna blir en del av det amerikanska samhället och livet rullar på ända tills andra världskriget startar och Pearl Harbour attackeras. Plötsligt förändras synen på ett helt folkslag.

Ett vackert språk och intressant berättarteknik som lyfter fram dessa starka kvinnor, gör att jag blir fullständigt uppslukad och sträckläser långt in på natten. Romanen spinner trådar som löper bakåt likväl som framåt i historien, från 1600-talets häxprocesser i Salem fram till efterdyningarna av 9/11. Det är också en historia som tyvärr upprepar sig även idag med fruimport, barn till invandrare som lever ett annat liv än sina föräldrar och misstänkliggörandet av människor bara för att de har en annan härkomst. Och som god litteratur ofta gör, så väcker "Vi kom över havet" ett intresse för vidare läsning, för att få veta mer om denna del av Amerikas och Japans gemensamma historia./Ulrika

Revolvern

Min man (som är från Kiruna) kommer en dag hem med en handskriven lapp som han räcker mig med orden "Den här författaren har skrivit en bok som utspelar sig i Kiruna året 1910!" Jag läser namnet som står på lappen och tänker att han måste ha missuppfattat något. Författaren Marcus Sedwick är för mig förknippad med vampyrer (och snygga bokomslag vilket inte är att förakta). Jag minns att jag för ett antal år sedan, i ett anfall av vad som närmast kan beskrivas som ett onaturligt stort intresse för vampyrer, läste allt som kom i min väg i den genren. Jag läste således "Twilight" låååångt innan den blev hypad och endast var en tjock bok som bara de mest entusiastiska blodsälskarna tog sig an. Nåväl, Marcus gav 2006 ut boken "My swordhand is singing" vilken senare översattes till det fantasilösa "De som går igen". Hur som helst... Jag blev lite nyfiken i alla fall på "Revolvern" och lånade in den från Råneås bibliotek.

Till att börja med så är omslaget snyggt och kommer förhoppningsvis att tilltala unga läsare. Antalet numrerade sidor är 205 vilket är behagligt, både att läsa och att bära omkring på. Tyvärr känns både miljöerna och karaktärerna platta och fantasilösa. Med tanke på att miljön växlar mellan Kiruna och Nome så kan man tycka att miljön skulle vara det enklaste att få till på ett dramatiskt sätt. Boken börjar dock bra i en liten stuga utanför Kiruna där en pojke sitter ensam med liket av sin döde far när en främling knackar på dörren. Sedan hoppar vi fram och tillbaka i tiden då pojkens far jobbar i guldrushens Nome. Det är kallt, fattigt och våldsamt. Pojkens mor dör på ett mystiskt sätt och familjen flyr för att slutligen hamna i Kiruna. Det dröjer ända fram till sidan 159 innan jag dras in i berättelsen och tänker att NU händer det något. Det känns som om boken skulle lämpa sig som högläsning även för mellanstadiet, trots att den är klassad som en ungdomsbok.

Kommer en inbiten Kirunabo läsa den och få tårar i ögonen av hemlängtan? Svar nej. Men lyckligtvis har vi olika smak så läs gärna vad Martina tyckte om boken på Råneå barn- och ungdomsbiblioteksblogg. Sen tycker jag att du ska läsa boken själv och helst prata om den med andra. Det är genom samtal om böcker som läsning blir något mer än endast en introvert njutning./Ulrika i Gammelstad

Islams två ansikten

I efterdyningarna av bombdådet i Stockholm känner jag ett behov av att få svar. Och med svar menar jag inte braskande rubriker, suddiga filmer från övervakningskameror eller intervjuer med vittnen. Vad är det som driver en människa, en far, att i religionens namn ta sitt eget liv med förhoppningen om att han samtidigt ska ta många andra människors liv? Det finns naturligtvis inga enkla svar men lite mer förståelse finns att hitta, bland annat i litteraturen.

Jag läser Johannes Salminens "Islams två ansikten" som är en samling essäer, en blandning av historia, filosofi och religion skrivet i en pratsam lättillgänglig stil. Salminen reser i tid och rum och knyter samman folk via trosuppfattning och maktbegär. Historiskt framträder islam ändå som en ganska tolerant religion, mycket mer generös och livsbejakande än forna tiders kristendom. Vad var det då som förändrades och när? Salminen citerar den tunisiske poeten Meddeb ur "La Maladie de I´slam" som frågar sig hur man lyckas "förvandla en tradition som dyrkar livet och njutningen till en dyster jakt efter döden?" Inga fler svar alltså, men ändå en förhoppning att någongång ska vi alla dyrka livet och se på varandra som människor, inte som fienden. /Ulrika