Huvudpersonerna är båda på väg till Ulan Bator, den unga finska studentskan för att se grottmålningar, mannen som hon delar kupén med för att arbeta. Det är mannen som håller låda för flickan och för läsaren. Stundtals gravt berusad, berättar han den ena anekdoten efter den andra, samtidigt som han på olika sätt försöker förmå flickan att ha sex med honom. Han bönar, smickrar och hotar, men likväl händer ingenting. Kanske är allt han berättar bara fantasier, kanske inte. Flickan är tyst, tecknar och tänker. Hon tänker på Mitka som spelat sinnessjuk för att slippa rycka in i armén och hur deras liv var innan han blev inlagd.
Utanför tåget passerar stad efter stad förbi. Ibland hoppar mannen och flickan av tåget och går på upptäcksfärd, inte sällan för att köpa mer sprit och så rullar tåget vidare. Ofta inleds ett kapitel med text i en rytm som förstärker bilderna av det man kan uppleva från ett tågfönster.
[…] Man lämnar Irkutsk, universitetsbibliotekets gula kakel, den rosafärgade kyrkan med lökkupoler, parker och alléer, högtalare och ångande allmänna bastur, den trötta jorden, allén täckt av det rostfärgade översvämningsvattnet, den klassiska musiken i en liten högtalare på en stolpe vid porten till parken, snön och de mjuka drivorna i gårdarnas trädgårdar, man lämnar Irkutsk och ett mötande eltåg kränger till på spåret bredvid, hus och återigen små stadiga hur, vita fönsterkarmar, luckor med blomsterdekorationer, snitsigt snidade stuprör, ett ensamt elvavåningshus mitt bland åkrarna, vårvintersol, rykande skorstenar, en man på en vedtrave.
När romanen når sitt slut anar man att flickan (och kanske även mannen) försonats med det förflutna och går vidare stärkta av sina upplevelser, även om mannens slutord leder oss tillbaks där allt började; ”-Vi ska ut och härja, vi ska nosa på livets och dödens lukter.”/Ulrika
