Anarkist

Norrländskt och självständigt. Argt och kraftfullt. Tungt och vackert. Vemodigt och speciellt. Hoppingivande och smärtsamt. Skört och ödesmättat. Jag har den senaste veckan lyssnat återkommande på Mattias Alkbergs nyligen utgivna Anarkist. En formulering av Walt Whitman (tror jag att det var som sa det) kommer till mig: "Jag är stor, jag rymmer många." Komplexitet. Försök inte placera in mig i ett fack. Jag gillar extra mycket: Lys upp mig som en stjärna, Asterism & Obelisk och Mitt smutsiga blod. Hög volym förstärker dessutom effekten. Provlyssna här. Och kom till Bok & Bild på Kulturens Hus i Luleå den 22 oktober! Då finns bland många andra Mattias Alkberg på plats tillsammans med Magnus Ekelund för att prata om hur en låttext blir bra. Jag hoppas att Alkberg och Ekelund, om de vill, också ska kunna framföra en låt eller två. För de är två grymt bra artister. /Lena

Fantastiska fåglar

Förra veckan hade elever från Råneskolans åk 4-6 vernissage för sin utställning Fantastiska fåglar, i Medborgarhusets lokal Sulan. En kreativ samling varelser finns nu upphängda och utställda där, de flesta med fjädrar och vingar, men i många olika utföranden och konstellationer, som barnen skapat i samarbete med bl a lärare från Kulturskolan. En av mina favoriter, avbildad till vänster här, beskrivs på detta vis av sin skapare: "Namn: Knäppgök, Förekomst: Nära vatten, Föda: Tappade rester vid restauranger, Speciella kännetecken: Röker alltid en cigarett." Om du inte ännu varit och tittat på alla fantastiska fåglar, så har du fortfarande chansen! Utställningen pågår till 5 oktober, och utställningslokalen är öppen under de tider då biblioteket och medborgarkontoret har öppet. /Lena

Äta djur

Ibland kommer det böcker som får mycket publicitet av en eller annan anledning. Man kan inte öppna en tidning eller slå på tv:n så är det någon artikel eller inslag om boken och dess författare. Så var det med Jonathan Safran Foers "Äta djur". Nu när den värsta hysterin har lagt sig och det inte längre finns någon kö på boken i fråga, så lånade jag hem den. I min ungdom var jag med i "Djurens Rätt" innan jag blev utesluten för att jag tog jägarexamen. Det var på den tiden då aktivister tände eld på Mamma Scans lastbilar. Jag vet inte om jag i dagsläget skulle vara välkommen nu när jag inte längre har någon jaktmark...

Nåväl, den som inte påverkas av bokens innehåll måtte ha ett hjärta (och en mage) av sten. Jag har en känsla av att det kanske inte är lika hemskt för fabriksuppföddadjur i Sverige, men så särdeles stor skillnad är det nog tyvärr inte. Inte ens fiskar behandlas på ett värdigt sätt när de "skördas". Och så mycket som 13 kilo andra marina djur dödas och slängs tillbaka i havet för varje halvkilo räkor som fiskas upp. "Äta djur" är en viktig och skrämmande bok som ALLA borde läsa. Många kanske struntar i om djuren mår bra eller inte, men de borde bry sig om att det dom äter faktiskt gör dem sjuka! Att äta ett djur som är fullproppat med kemikalier kan inte vara särskilt hälsosamt eller hur? Det jag saknar är författarens åsikter om jakt och vilt. Jag tror nästan att jag ska maila en fråga till honom... /Ulrika i Gammelstad

Fredag klockan fem

Fredag eftermiddag, tio i fem. Vi ska snart stänga biblioteket och medborgarkontoret för den här veckan. En nyanländ familj, asylsökande från Pakistan, dyker upp i receptionen med stora leenden. Var kan man köpa en sladd till datorn? Finns det bara två affärer i Råneå? Var kan man hitta en begagnad cykel? När kommer det snö? Hur mycket kostar ett busskort till Luleå? Kan jag köra bil i Sverige fastän jag inte har något körkort? I Pakistan går det bra, där kör alla lite hur som helst! Har ni öppet imorgon också? Vi gör vårt bästa för att besvara frågorna på ett förståeligt sätt. Engelska språket fungerar ganska bra, även om modersmålet är urdu. De två barnen, en pojke på drygt två år, och en flicka på fem, är tystlåtna och tittar storögt på mig och Birgitta. Vad säger de där människorna? Vilka är de? Jag frågar föräldrarna om de kanske vill låna några böcker med sig hem till barnen. Nej, böckerna kan gå sönder. Det behövs inte. Klockan har nu slagit fem, och vi borde kanske ha bråttom hem. Jag har varit trött hela veckan, och sett fram emot helgen och lite paus. Jag kan dock inte låta bli att visa att vi har små böcker i kartong, som tål att läsas även av små händer. Barnen tar sig entusiastiskt an böckerna som jag plockar fram. Vi läser tillsammans och tittar på bilderna som illustrerar: "Mamma, pappa, storebror, morfar, mormor, katt, hund." Barnen ler. Sju nya ord, på svenska. Det här var kul. Den femåriga flickan blir modigare och öppnar sin jacka och visar upp sin fina pakistanska dräkt i lila. Den har mamma sytt, förstår jag. Föräldrarna vill dock fortfarande inte låna hem några böcker. Vi kommer tillbaka nästa vecka, då får vi se! Klockan har hunnit bli tjugo över fem. Vi har blivit fördröjda i vår stängning, men det känns bra inombords. Den här familjen spred positiv energi. Innan de lämnar oss har pappan också hunnit berätta att han jobbat med datorer i Pakistan, och mamman att hon varit hemma med barnen. Men nu när jag är i Sverige vill jag börja jobba! säger hon och ler stort. När jag går i riktning mot busstationen, för att åka hem till Luleå, står familjen i parken intill och vinkar, samtidigt som pappan fotograferar barnen och mamman. Det gäller att föreviga en av de första dagarna på den här platsen i norra Sverige. En plats som heter Råneå./ Lena

Sånt jag berättar för Allah

När jag kommer in på min nya arbetsplats på torsdagsmorgonen så ligger det en bok och väntar på mig. Det är Saphia Azzeddines " Sånt jag berättar för Allah". Jag läste en recension av boken och blev nyfiken så jag letade upp den på en nätbokhandel där man kunde läsa ett avsnitt. Den är ingenting för de som är äckelmagade eller pryda. Min första reaktion är att jag ororar mig för att någon kommer att utlysa en fatwa över författaren, en kvinna med marokanskt ursprung, sedan 9-årsåldern bosatt i Frankrike. Kan man verkligen skriva så här om en fattig, prostituerad flicka som pratar så öppenhjärtligt till sin gud? De frågor hon ställer till Allah är ofta långt ifrån rumsrena, men lika ofta ställer hon obekväma frågor till läsaren, till de som är rika och till de som har makt. Trots att hon utsätts för mängder av kränkningar så vägrar hon sig låta kuvas och hon överger aldrig sin kärlek till Allah. Bokens huvudperson Jbara vill få läsaren att föreställa sig hur det är att vara fattig. Hon jämnför det med hur tråkigt det är att vänta på en försenad buss, men att vara fattig är att veta att ledan och väntan aldrig har ett slut. Jag blir road och oroad, rörd och upprörd och när boken är slut infinner sig ett tomrum som alltid efter en bra bok. Vad ska jag läsa efter det här?/Ulrika i Gammelstad