Avskedstårar

Så var det dags igen. En av de familjer med ursprung i annat land, och som funnits i Råneå några år, ska lämna oss för att börja "ett nytt liv" på en annan plats i Sverige. Den 13-åriga afghanska tjejen håller handen för ögonen och gråter redan när hon kommer fram till mig för att återlämna sina böcker. Jag tar ett djupt andetag och försöker tänka rationellt. "Inte gråta. De ska ju bara flytta inom Sverige. De kommer att komma och hälsa på oss till sommaren. Om hon ser att du blir ledsen så blir hon bara mera ledsen." Jag försöker hålla på tårarna genom att krama om henne utan att säga något. Men nej, det går inte så bra. Det rullar tårar också för mina kinder. En bit bort sitter några av hennes vänner och ser molokna ut. De är också ledsna. När pappan har kramat om oss, säger han på sin något bristfälliga svenska, samtidigt som han håller handen framför hjärtat: "Ni kommer ALLTID att finnas här!" Sedan sätter han handen också mot huvudet: "Och här! Vi ska alltid minnas er! Alla människor i Råneå!" Ja, vad gör man? Man tackar så mycket, och önskar dem lycka till med fortsättningen av livet. Kanske kommer de ganska snart och besöker oss igen, när resten av familjen har anslutit från Afghanistan. En återförening är på gång med mamma och syster. Och jag tänker, att man måste få visa känslor också på jobbet ibland. /Lena

VLMF

I gårkväll pratade jag läsning, bibliotek och framtid med en av våra besökare. Han uttryckte viss oro över utvecklingen på biblioteken där allt mer blir tekniskt och automatiserat. Biblioteken i Luleå håller som bäst på att installera ny teknik som ska göra det lättare och säkrare både för låntagare och bibliotekspersonal. När apparaterna tar över utlån och återlämning, så är det tänkt att personalen ska få mer tid att möta besökarna och jobba utåtriktat. Gott så, men är det inte det vi redan gör?

Varje gång en besökare kommer in i biblioteket, så möter jag den personens blick och säger några ord, om så bara hej, tack eller varsågod. Ofta blir det mer sagt i det mötet, en fråga ställs som börjar på ett sätt, men slutar på ett helt annat. Någon vill berätta om det som har hänt sen sist, någon ventilerar upprört dagsnyheterna, någon vill bara att en annan människa ser dem och bekräftar att de också finns till. Det kan ingen maskin göra.

Jag blev bibliotekarie för att jag älskar böcker och för att jag älskar det skrivna ordet. Men jag blev det också för att jag vill möta och hjälpa människor. Ibland när tiden ägnas allt för mycket åt att producera dokument och svärar över strulande teknik, då slokar bibliotekariehjärtat hos mig. I inledningen till boken "Slow Gardening" skriver Alys Fowler:

"Plötsligt en dag befann jag mig sittande framför datorn och insåg att jag hade missat målet. Bokstavligen missat målet: istället för att vara i trädgården och gräva satt jag framför datorn och skrev om hur andra skulle gräva. Jag hade blivit någon som hellre talade om hur man skulle odla istället för att göra det själv. För att jag ska må bra måste det vara tvärtom."

Det ska bli spännande att se hur den nya utlånings- och återlämningsmaskinen och all annan teknik fungerar, för jag tror det kommer att underlätta. Men jag vet också att besökarna uppskattar att biblioteket är en plats där man fortfarande kan ställa en fråga till en levande människa och få ett svar (eller en motfråga) tillbaks. För hur vi än vänder och vrider på det hela, så är det litteraturen som är den bördiga jord varifrån allt annat på biblioteket spirar. Och för att jag ska må bra så måste jag få gräva! /Ulrika i Gammelstad

PS: VLMF står för "Vad lever man för" och är en klurig bok av Barbro Lindgren :DS

Beväpna dig med vingar

Suggestivt. Närvarande. Stämningsfullt. Känslosamt. De positivt värdeladdade adjektiven radar upp sig i mitt huvud, efter att jag ett antal gånger lyssnat på Thåströms senaste platta Beväpna dig med vingar. Jag gillar det jag hör. Thåströms röst känns klar och fokuserad, och det finns en speciell nerv på nästan varje spår. Flera av texterna kryddas dessutom med litterära och filmiska referenser, som t ex den danske poeten Strunge och italienska regissörerna Fellini och Scola. Den speciella känsla som förmedlas på den här plattan, kan möjligen ha något att göra med den återförening med skådespelaren, författaren och konstnären Amanda Ooms, som bekräftats i media. Förälskelse och återvunnen kärlek i atmosfären?! Skivan synes i alla fall vara dedikerad "Till A", och Ooms har också tagit en del av bilderna till konvolutet, och medverkar dessutom i en av låtarna. Bästa spår: Beväpna dig med vingar, Samarkanda och St Ana Katedral. Provlyssna här. Kuriosa: Amanda Ooms skrev redan 1991 boken Nödvändighet, (Nöd Vän Dig Het), där Thåström figurerar som en av karaktärerna. Jag minns att jag vid den här tiden vikarierade på Mjölkuddens bibliotek i Luleå, och att det var en 15-årig tjej som ofta besökte bibblan, men ibland hade svårt att hitta något att läsa. Jag lånade ut mitt privata ex av Nödvändighet till henne, och hon hade vissa problem med att lämna tillbaka boken fast hon läst den klart. Hon gick omkring med den i sin kavajficka, och ursäktade sig med att "den var så himla bra och speciell". Jag tror att tjejen var olyckligt kär... Undrar hur hon har det idag?! / Lena

Pojkarna

Vi var några tjejer på mellanstadiet som lyssnade på hårdrock istället för synth och av den anledningen gav de andra oss pojknamn som smeknamn. Våra taniga flickarmar stack ut från rutiga skjortor som var alldeles för stora för oss eftersom vi hade stulit dem från våra fäder. Oavsett årstid gick vi alltid i trasiga jeans, mörka t-shirts och basketkängor. När de andra tjejerna sydde kläder och väskor, satt vi i ett eget rum med killarna och virkade grytlappar som vi rev upp efter varje lektion. Vår lärare kunde inte fatta att vi var så dåliga på syslöjd. Vad vi egentligen gjorde var att läsa serietidningar och dra dåliga skämt, men det verkade ingen vuxen förstå. Det fanns ett lugn och en öppenhet bland killarna, så långt ifrån coola tjejgänget där vi visste att man inte platsade, om man så vände ut och in på sig själv.

Om vår längtan att höra till, att få ta plats och om att tänja gränser har jag just läst, när jag stänger pärmarna om Jessica Schiefauers Augustprisvinnande ungdomsroman "Pojkarna". Och jag är sååååå glad och tacksam att jag inte är 14 år idag. Bokens flickor plågas av pojkarnas övergrepp och de vuxna verkar inte vilja se och gripa in. Att vara flicka blir något att äcklas av, både för offer och förövare. Men så får tre flickor tag på något och deras liv och vänskap förändras för alltid. En riktig sträckläsningsbok! Bitivs kan jag inte låta bli att tänka på Mikael Niemi och hans skildringar av tonårspojkar och pubertal ångest. Det är poetiskt, köttigt och trovärdigt mitt i allt märkligt som sker. Slutet får mig att undra hur det egentligen gick för berättarjaget Kim. Och så börjar jag fundera på sånt som handlar om könsroller, kortsiktigt tänkande, kvinnlig vänskap och en hel massa annat som är för stort och för viktigt att klämma in i ett blogginlägg. Så öppna ditt sinne och LÄS! /Ulrika i Gammelstad

Bäst-före-dag

När det rivs i Råneå så funderar vi i Gammelstad på gallring och ommöblering. Vi ska ju liksom alla andra folkbibliotek i kommunen börja med utlån med hjälp av RFID istället för streckkoder, så då gäller det att inte en enda bok lämnas orörd. Jag har snart gått igenom hela faktaavdelningen för vuxna och det är lite som en skattjakt (med några inslag av sophämntning...) En del böcker är närmast tidslösa, som de med historiska fakta. Andra passerar snabbt "bäst-före-dag" och gallras ofta bort till försäljning om någon förbarmar sig över den. En sådan bok är en som heter "Vår trygghet - våra sociala rättigheter" som gavs ut 2005. Den ser jättefräsch ut, men det är tveksamt om innehållet är det numera. Boken säger sig förklara bland annat vilket stöd den som blir arbetslös får och vad som gäller när man blir sjukskriven. Jag skrattar lite håglöst inför titeln och funderar om den ska få vara kvar som ett minne av en svunnen tid...Kanske kunde den passa under temat "Förr i tiden" tillsammans med böcker om vattlingon och gengasbilar?/Ulrika i Gammelstad

Hyllstatus

Och ingen kan väl tycka att det vore helt fel att uppdatera statusen på de hyllor som i många fall ser ut så här?! Nästan en arbetsmiljöfråga... Och inte vill vi ju heller att någon av våra besökare ska riskera att hamna under ett sådant här rackligt möblemang?! /Lena

En blivande öppen scen?!

"Alltså, här skulle man ju kunna ha någon form av öppen scen!", säger Mia när väggen har fallit till arbetsrummet. "Nu har vi ju mycket mer plats!" "Ja, fast vi har ju ett antal bokhyllor som just nu nästan står ovanpå varandra, eftersom rivning pågår. De måste ju spridas och placeras ut igen på lämpliga ställen när allt är klart", säger jag och lägger lite sordin på stämningen. Om vi i det här läget hade haft nya bokhyllor på hjul, så hade dock möjligheten att flexibelt skapa rum i rummet, varit större. Vi hoppas på en sådan investering inom en nära framtid! /Lena