Amal & Vian

Vi blir alltid lika glada när gamla vänner kommer på besök. Biblioteksstammisar som lämnat Råneå för någon annan plats i kommunen eller landet, eller kanske ibland också för ett helt annat land än Sverige. Idag dök oväntat och glatt överraskande systrarna Amal och Vian upp på bibblan. Två tjejer som inte flyttat så långt bort från Råneå, men som vi ändå inte sett på väldigt länge. Vad roligt! Kom gärna fler gånger och berätta hur livet lever med er:-) Och Gott Nytt År till Amal, Vian och alla andra! /Lena

Spela för livet

Två bröder, Deo och Innocent, förlorar sin familj, sin amai (mamma) och morfar, i ett militärt överfall i en by i Zimbabwe. En svår flykt påbörjas, med några få viktiga tillhörigheter: en bunt sedlar insydda i Deos hemmagjorda fotboll och Innocents Bix-box låda och batteridrivna radio. Till fots genom andra söndrade och utrensade byar. Undangömda i lastbilsekipage. Med risk för livet genom svårforcerad terräng bland vilda djur. Med hoppet om att en dag nå fram till Sydafrika, och kanske återse sin far... Michael Williams har skrivit en väldigt ömsint och berörande berättelse, med utgångspunkt från historier han själv tagit del av när han arbetat bland hemlösa ungdomar i Kapstaden i Sydafrika. Om en speciell syskonrelation, där Deo får axla ett slags föräldraansvar till sin flera år äldre men funktionshindrade bror Innocent. Om fotboll och den fostrande och läkande gemenskap som den tillsammans med andra kan skapa. Men framför allt, en historia om svåra umbäranden och förluster. Vad det innebär att vara på flykt och inte veta om man ska överleva nästa dag. Spela för livet är klassificerad som en ungdomsbok, men som med många bra och viktiga sådana, kan den naturligtvis och med fördel även läsas av vuxna. Längst bak i boken har författaren skrivit några extra rader om främlingsfientlighet, fotbolls-VM för hemlösa och också bifogat en ordlista med afrikanska ord som används i berättelsen. Föredömligt. Läs Spela för livet och få lite perspektiv. Kan kanske behövas så här i juletid, när många av oss "springer för livet" för att hinna med alla måsten, som egentligen inte är så viktiga. Jag känner att den här boken måste jag prata om med några av våra biblioteksbesökare i Råneå med ursprung i afrikanska länder, som kommit till oss och Sverige som flyktingar. Kanske kan de ge mig ännu mera kunskap om den här verkligheten. /Lena

Vi kom över havet

Återigen håller jag en till formatet liten bok i min hand. Den innehåller en historia som det talats tyst om. Kanske beror det på att offren råkade tillhöra "fienden" under en period eller att Amerika inte velat kännas vid det som hände, men lika fullt är det en historia som kommit i skymundan. Julie Otsuka skriver i romanens form om de japanska kvinnorna (och flickorna) som reste till Amerika på 20-talet med drömmen om ett bättre liv. De hade lockats dit med hjälp av äktenskapsmäklare som visade dem bilder på unga, vackra män och deras brev som lovade välstånd och lycka. Resan över havet var dramatiskt men inte lika dramatiskt som deras framtid skulle bli. När de gick i land visade det sig att männen ljugit om allt och kvinnorna fick det i många fall ett lika hårt och slitsamt liv som sina mödrar på åkrarna i de japanska hembyarna. När kvinnorna sedan skriver brev hem till sina familjer i Japan, ljuger de också. De skäms för att berätta sanningen om våldsamma män, hemska levnadsförhållanden, slavliknande arbeten och brustna drömmar.

De finns kvinnor som i desperation prostituerar sig eller tar sitt liv, men många kämpar vidare, bygger långsamt upp små familjeföretag som de sköter noggrant och därigenom vinner respekt från de samhällen där de bosätter sig. De föder barn som växer upp och blir amerikanska medborgare och anammar seder och ett språk som är främmande för deras föräldrar. Japanerna blir en del av det amerikanska samhället och livet rullar på ända tills andra världskriget startar och Pearl Harbour attackeras. Plötsligt förändras synen på ett helt folkslag.

Ett vackert språk och intressant berättarteknik som lyfter fram dessa starka kvinnor, gör att jag blir fullständigt uppslukad och sträckläser långt in på natten. Romanen spinner trådar som löper bakåt likväl som framåt i historien, från 1600-talets häxprocesser i Salem fram till efterdyningarna av 9/11. Det är också en historia som tyvärr upprepar sig även idag med fruimport, barn till invandrare som lever ett annat liv än sina föräldrar och misstänkliggörandet av människor bara för att de har en annan härkomst. Och som god litteratur ofta gör, så väcker "Vi kom över havet" ett intresse för vidare läsning, för att få veta mer om denna del av Amerikas och Japans gemensamma historia./Ulrika

Jävla skitsystem!

Det kunde inte ha kommit lämpligare, ett boktips och en intervju med Jonas Söderström som har skrivit boken "Jävla skitsystem!". Från allra första sidan känner man igen sig i hur personalen på exempelvis vårdcentraler och i affärer kämpar med datasystem som är skapade av personer som inte förstår hur det dagliga arbetet för dessa människor ser ut. Knappt har man lärt sig ett nytt system så uppgraderas det eller byts ut mot ett nytt. Ledningen och teknikerna lovar att det kommer att bli såååååå mycket enklare men det blir snarare tvärt om. Och inte blir det billigare heller. De som köper in system tror det kommer att spara pengar, men i sjäva verket betalas dåliga system med personalens mertid och den ökande stressen som beror på att de sällan får tillräckligt med utbildning i det nya.  Det här kunde ha varit en dyster läsning, men undertiteln lyder "Hur en digital arbetsmiljö stressar oss på jobbet - och hur vi kan ta tillbaka kontrollen." vilket inger ett visst hopp.

Jonas Söderström ger läsaren ett antal tips på hur man kan göra för att inte dåliga system ska förstöra arbetsglädjen. Man måste bland annat våga säga ifrån och inte tolerera att bli utpekad som teknikfientlig och "dataovan" så fort man framför kritik. Boken vänder sig inte bara till de som drabbas av systemen utan även till de som arbetar fram och köper in dessa system. Jag får många aha-upplevelser under läsningens gång. Till exempel att när man startar ett projekt för ett nytt system så ska man inte gå efter funktion utan efter effekt. I dagsläget skriver man en kravspecifikation på vad systemet ska klara av, när man istället borde efterfråga vilka effekter man vill uppnå med det nya systemet. En lista på referenslitteratur och lästips avslutar "Jävla skitsystem", en bok som borde vara obligatorisk läsning för varje chef och IT-ansvarig./Ulrika

Jag ringer mina bröder

Bonnier glömde bort att nominera ”Jag ringer mina bröder” till Augustpriset. ”- Boken är ju lite skum och hade kanske aldrig nominerats ändå.” säger Jonas Hassen Khemiri i en tidningsintervju. Jag känner mig lika paranoid som bokens Amor, för jag tänker att det kanske inte var en slump att den ”glömdes bort”. Den är liten bok som jag utan problem skulle kunna bära osynlig under mina kläder, men trots formatet är det som om sidorna inte riktigt räcker till för orden. På pappret är meningarna korta, men luften mellan dem kränger och expanderar. Handlingen utspelar sig under ett dygn just efter Sveriges första självmordsbombare har sprängt sig själv till döds. Mirakulöst skadas ingen annan människa fysiskt, men psykiskt berörs vi alla oavsett hur vår bakgrund ser ut.


Den övergripande känslan jag får när jag läser är hur det är att dras in i den kollektiva skulden. Det var inte jag som lät tyskarna köra sina tåg genom Sverige under andra världskriget. Det var inte jag som viftade med järnrör på den där videon. När verkligheten är helt skruvad, ska jag anpassa mig för att försöka smälta in eller ska jag göra motsatsen? Är jag ok som jag är? Men vem är jag när du ser på mig och vem är jag i mina egna ögon? Lika lite som jag är rasist bara för att jag är svensk, lika lite är någon annan terrorist bara för att den är muslim. Men tanken väcks ändå hos mig och Amor; kunde det ha varit jag?

I texten blandas Amors förutfattade meningar om muslimer med fördomar om svenskarna. Till exempel ser han hur polisen står och pratar med en man med utländsk utseende. Amor tror genast att polisen är i färd med att misshandla och deportera mannen och hans familj, men när han kommer närmare så hör han hur polisen försöker hjälpa dem med köranvisningar för att hitta rätt. Eller i affären när Amor tror att en butiksanställd med invandrarbakgrund ska hjälpa honom bara för att de är ”bröder” och Amors besvikelse när mannen inte agerar som han förväntar sig.

Jag hoppas att många, oavsett bakgrund läser ”Jag ringer mina bröder” och tänker efter vilket samhälle vi vill leva i. Vi måste våga tala om det. Tillsammans. /Ulrika