Jag har sedan länge en förkärlek för dystopier och katastrofer, både på film och i böcker. Kanske är det ett drag av Filifjonka i mig; att när det värsta man tror kan hända verkligen händer, då infinner sig ett märkligt lugn. I Karen Thompsons Walkers debutroman "En tid för mirakel" är det 11-åriga Julia som drabbas av katastrofen. Forskare upptäcker att jordens rotation bromsats upp med påföljden att dygnet hela tiden blir längre.Till en början försöker människorna leva som vanligt. Några skyller på miljöförstöringen men andra menar att "insaktningen" som fenomenet kallas, är något normalt som kommer att gå över. Mänskligheten delas så småningom upp i de som följer solens upp- och nedgång och de som försöker leva som om dygnet fortfarande hade 24 timmar. Den gemenskap som människor i början av katastrofen kände förbyts i misstänksamhet och förtvivlan. En del söker sig till religiösa grupper, andra flyttar ut i öknen men egentligen finns det ingenstans att fly.
Mitt i allt lever Julia i den period av livet då man är på väg in i tonåren med allt vad det innebär. Gång på gång får hon uppleva förluster då personer sviker eller försvinner, men hon förlorar aldrig hoppet. Berättelsen känns trots den dystopiska miljön som universell för många tjejer i samma ålder. Den första kärleken, känslan av att inte passa in, välmenande föräldrar men som ibland tappar fotfästet och hur man till varje pris försöker få en något så när normal vardag vad än som händer.
Boken motto är ett citat från James Richardsons "Another End of the World" som lyder "Här under de allra sista minuterna, när jordens undergång är här, drar någon åt en skruv så hårt som det alls är möjligt, och någon med smala handleder rättar till en bukett med blommor..." Är det inte ståpälsvarning så säg? Romanen är klassad som vuvenlitteratur men jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på bokslukande tonåringar. Rent språkligt är romanen en fröjd att läsa och översättningen är välgjord. Jag försvinner fullkomligt in i Julias värld så till den milda grad att jag inte skulle bli förvånad om något liknande hände i verkligheten. Inte för att jag vill skämma upp er, men ett jordskalv som inträffade i Chile 2010 har faktiskt gjort dygnet lite kortare... /Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar